Handledning – ett nödvändigt gott!

Alla seriösa terapeuter behöver handledning för att stämma av det viktigaste instrumentet i terapirummet – terapeuten själv.

Höstens första handledning avklarad. I 3 timmar sitter handledaren, jag och 2 för mig nya samtalsterapeuter i rummet. Vi delar problem, tankar, intuitiva bilder, reflexioner och mycket annat. Vi övar på någon metod och lyssnar på varandras erfarenheter och hur andra löst en viss situation. Timmarna går fort.

Under min morgonpromenad till handledningen reflekterar jag varför jag går dit just denna dag.

– Handledning är dels ett hygienkrav och dels ett sätt att stämma av ditt viktigaste instrument i mötet med klienterna, dig själv. Handledningen fungerar som en kvalitetskontroll, säger Anna, vår handledare. Din utveckling som terapeut avstannar aldrig.

Vi får till uppgift att formulera våra egna syften med handledningen. Jag har under årens lopp gjort detta ett antal gånger, men allt eftersom mognaden som terapeut fortskrider är det nyttigt att göra det på nytt, att ifrågasätta mina egna gamla sanningar.

Denna gång formulerar jag det som så: att utifrån det som sker i terapirummet få belysa och diskutera metoder, se på mina motöverföringar och att få ta del av andras erfarenheter.

När tre timmar har gått har vi analyserat vår relation till oss själva och våra klienter. Fokus ligger på oss själva och det som sker i terapirummet.

– Terapeutens strävan är att vara närvarande, icke-värderande och icke-dömande. Det ska vara ren energi i terapirummet så att klienten får allt fokus, fortsätter Anna.

I vår strävan att vara ’ren’ i mötet med klienten krävs att vi själva på ett mycket självkritiskt sätt tittar på hur vi reagerar när klienten säger något eller agerar på ett visst sätt. Om jag reagerar och på något sätt vill gå i försvar, eller hantera situationen på något sätt som inte gagnar klienten, kallas det för en motöverföring. När jag blir medveten om min motöverföring är det mitt ansvar att själv ta hand om denna så att den inte drabbar klienten. Handledningen är här den idealiska platsen.

De frågor jag kan ställa mig själv är; Varför reagerar jag? På vilket sätt känner jag igen detta från mitt eget liv? Vad hände då? På vilket sätt kan jag medvetandegöra detta hos mig själv, så att jag kan ta kontrollen över min reaktion och lämna den utanför terapirummet och klienten.

Jag har lätt för att teoretisera, så när Anna ber oss berätta vad vi tar med oss från denna handledning får jag möjlighet att återigen påminna mig om att mina två mest användbara kommentarer i terapirummet är ”berätta mer” och ”hur var det för dig?”. Utöver det har jag användning av alla övriga kunskaper.

Skönt att veta att jag kan få reflektera över min professionella roll en gång i månaden.

Etiketter: psykosyntes