Posts Tagged ‘psykosyntes’

Affärsidén inskickad som tävlingsbidrag

01 november 2011

Idag kl ett var det sluttid för att delta i Venture Cup. Jag fick in ett bidrag i tid. Med marginal. Skönt.

Nu är det bra att vänta på beskedet om min ‘Affärsidé’ tilltalar de som har makten. Om de är positiva har jag passerat första nålsögat kallat ‘Moment 1 Affärsidé’. Ett dokument på 2-4 sidor har skickats in och innehålla mina ord om affärsidén, hur jag ser på markanden och på vilket sätt jag tror mig kunna göra en affär av idén.

Det blev en hel del jonglerande med ord innan jag blev nöjd och kände att detta kan jag stå för. En jättespännande process i sig. Varje ord och mening ska ha en innebörd och en inbördes relation så att läsaren blir attraherad.

”Moment 1 avslutas med en prisutdelning där de tio bästa affärsidéerna premieras” står det på vebben.

Jag har ingen aning om mina chanser, men hoppas det gör jag ju självklart.

Tankar på tåget

29 september 2011

Jag sitter på tåget till Malmö för att vara med på ett möte i Psykosyntesförbundet. Det var länge sedan jag åkte tåg. Det var länge sedan jag alls reste ’i tjänsten’, minst 2 och ett halvt år sedan.

8:21 Med 4 timmar på tåget hinner tankarna ikapp mig. Jag har valt tåget i stället för att stressa till flygbuss, säkerhetskontroller, flyg, nästa flygbuss osv. Visst hinner jag bli lite rastlös på resan, men det är bara nyttigt att försöka bemästra den i mitt nya lugna liv.

Klockan är nio på morgonen, men det är fortfarande lite höstdunkelt utanför. Jag sitter i fördriktningen med ett helt fönster mot yttervärlden. Och noterar det som kommer inför mina ögon.

Jag förstår min fascination över hur vackert Sverige är och varför vi på våra semestrar väljer att bila i Sverige. En ko som står och slickar en annan ko på nacken. Regnblöta åkrar. Enstaka höströda träd insprängda i den kvardröjande sommargrönskan.  Små sömniga samhällen som triggar min fantasi; hur är det att bo i just det huset? 30 skrotbilar i en samling mitt i skogen. Stora högar med ris efter någon gallring. Ett brofundament för en ny väg som ska korsa järnvägen.

På Katrineholms central står en ensam sovvagn vid perrongen. Det fanns nog en tid när alla tåg stannade i denna centralort, men tiden passerar och så gör tågen också.

En ensam vit björkstam som lyser mot de bruna tallarna. Ett immigt litet växthus bredvid det röda boningshuset.

Nu börjar X.2000-tågets gungningar frammana en trötthet. Sluter ögonen en stund.

Fiskeby gamla stationshus står övergivet bredvid spåren. Fasadens grå färg är sliten och bokstäverna i stationsnamnet över dörren är rostiga.

Plötsligt öppnar sig slätten och Linköpings domkyrka syns i fjärran. På stationen står Sala-tåget och väntar på avgång.

10:24 och två smörgåsar intagna. Till det lite av gårdagens kycklingbitar i grädde och röd thai-curry samt en röd grapefrukt. Jättegott. Nu känns det bättre i kroppen.

Och NU åkte vi in i Småland. Ett gammalt skolhus med påslagna lysrör i taket. I alla fönster. Byskolan finns kvar. Och lever.

Två stora vindkraftverk på en höjd. Den nya tidens horisont.

Frinnaryd, en ort som väcker min nyfikenhet. Vet inte varför. Kanske är det just namnet? Hur är det att bo där? Behöver Frinnaryd med närområden en samtalsterapeut? Eller frodas synsättet att ”jag är väl inte sjuk i huvudet”.

Ytterligare en bilkyrkogård invid spåret. Prydligt uppställda. Undrar varför.

Vajert. SJ håller stilen. Strax utanför Nässjö blir vi stående i 30 minuter på grund av en nedriven kontaktledning. Ledningen är lagad men det är tydligen en lång kö med tåg. Vilken tur att jag har sådan marginal så att jag slipper känna stress.

11:31 Äntligen i Nässjö. Tåg ska inte stå stilla annat än kort vid station. Definitivt inte långa tider ute i skogen. …… nu rullar det på igen.

Det är mycket skog. Hela tiden skog. Och en undran kommer upp i mitt huvud. Undrar hur många blad och barr det finns i Sverige.

Nu passerade vi just högsta punkten på det Småländska höglandet. Nu går det bara utför. En alltför sakta. Det är ju andra tåg i vägen. Förseningen ökar och jag tar fram boken och läser ett bra tag utan att bry mig om vad som händer utanför.

Strax framme i Malmö. En timme sena. Och den långa stadspromenad jag sett fram emot blir betydligt kortare.

Egoism är i grunden något positivt

19 mars 2011

Jag blev i veckan inbjuden till en nystartad tankesmedja. Vad en tankesmedja är för något hade jag ingen aning om, men nyfiken var jag så jag tackade ja.

När vi började fick jag veta att jag just var med och startade en TrustCell. Denna trustcell har ”Hållbart välstånd” som målbild. Begreppet som myntats av initiativtagaren Per Hörberg var Marknadsekologi. Hur kan vi påverka företag att ta sitt CSR-ansvar (Corporate Social Responsibilitiy)?

Jag drog efter andan. Det här känner jag igen. Det är ett (nytt(?)) buzzword och nu ska jag vara med i detta, jag som till och med är usel på att sortera sopor, tänkte jag med en viss skamkänsla i kroppen. Vad kan jag som en liten droppe i havet göra för att påverka? Men å andra sidan kom jag till gruppen helt utan förväntningar, så det vara bara att ge sig till tåls. Och det är ju initiativ som dessa som till slut kan komma att påverka världen.

Vi var sju stycken personer med helt olika bakgrund. En ekonom, en ingenjör, en homeopat, ytterligare en ingenjör men från en annan vetenskap, en beteendevetare, en från IT-världen och jag som samtalsterapeut. Bara denna blandningen gjorde att det blev spännande.

Vi introducerades till en grundmodell att utgå ifrån. En modell med två korsade axlar som ställde ”Nytt och spännande” mot ”Välbekant och tryggt” och ”Ha mer” mot ”Ge mer”. Diskussionen tenderade att glorifiera ”Ge mer” som det positiva och att ”Ha mer” som det negativa.

Min roll blev att hävda den enskilda människan. Dels då det är den enskilda människan som är beslutfattare i företag och det är den enskilda människan som de facto ska utgöra de handlingar som leder till ”Hållbart välstånd”. Den enskilda människan drivs av egna behov och livsmål. Ett sådant behov skulle kunna vara att bli delaktig i världens förändring. Behovet kan vara ”sant” eller drivet av en skuld för att vi har det bra när andra har det mindre bra.

En annan aspekt är att jag anser att sund egoism är något positivt, en egoism som utgår från mina egna behov och drömmar. Det är först när min egosim går ut över andra som egosimen får en negativ klang.

Det är först när vi lyckas hitta drivkrafter i vars och ens egoism som står i samklang med det övergripande målet ”Hållbart välstånd” som vi verkligen kan lyckas.

Filosofiskt är detta enkelt uttryckt, men hur skall vi i vår trustcell kunna hitta vägar att uppnå detta? Vi måste börja i det lilla inom vår egen grupp. Kunskap och metoder finns. Projekt kan sättas upp. MEN!! så fort arbetet blir för fokuserat på projekt så ser jag en risk att vi tappar höjden i taket för våra diskussioner. Vi måste kunna balansera det stora med det lilla hela tiden.

Ska bli spännande att se vad som händer i framtiden med vår trustcell. De som kan (vi är ca 20 st i nätverket för närvarande) träffas en gång i månaden för fortsatta diskussioner. Och jag tänker hänga på ett tag till för att stilla min nyfikenhet om fortsättningen.

Tillbaka 30 år i tiden under 60 minuter

28 februari 2011

Larmet gick och det var INTE mitt fel…. (?)

I onsdags morse var jag trött och hade sovit dåligt. Kl 8 var det dags att träffa en klient. Så dags på morgonen är jag först på mottagningen. Larmet är på och ska slås av. En självklarhet, kan tyckas.

Stående framför ytterdörren ser jag den röda larmlampan lysa och blir tveksam. Dörren öppnas med kodbricka och kod.

­- Ska jag stänga av larmet först eller stängs larmet av i och med att jag öppnar dörren med kort och kod?

Innerst inne vet jag ju att larmet ska stängas av först, men ändå väljer jag att göra tvärtom denna gång. Vet inte varför, men så ville min hjärna denna morgon. Inom mig visste jag att jag gjorde fel, men då hade redan handlingen startats och ville inte låta sig hejdas.

Larmet gick!

– Shit!

Det är nu jag färdas 30 år tillbaka i tiden och börjar resonera för mig själv. En tid då min strategi för att täcka över mina misstag var att förneka det som skett, för att sedan skylla på saker utanför mig. Alltså ringde jag INTE till personen som äger lokalen, så att han skulle kunna stoppa larmutryckningen som kostar pengar. Min hjärna satte istället igång med att hitta saker att skylla på. Till exempel att jag inte fått tillräckligt med information av lokalägaren (vilket jag fått), att om jag öppnar dörren med korrekt kod så borde larmet automatiskt stängas av, om jag låtsas som ingenting så har det inte hänt alls och någon annan får ta kostnaden. Och så vidare….

Så här långt har jag brutit mot flera av Ansvarslagarna.

Nu var det sådan tur att lokalägaren skulle börja jobba samma tid som jag, och han kom efter bara 10 minuter utan att jag ringt. Han satte genast igång med att reda ut det hela. Han undrade förstås varför jag inte hade ringt på en gång. Och jag hade inget riktigt bra svar.

Just då kom min klient och jag slapp svara.

Första minutrarna av sessionen med klienten var mina tankar mest kring det som skett och inte närvarande med klienten. Sånt som bara inte får hända, även om jag måste acceptera att det finns saker som stör. Med viljestyrka kunde jag återvända till klienten och närvaron.

Efter sessionen hade händelsen börjat mogna och jag började åter färdas tillbaka till den vuxna Lars-Anders igen. Jag gick hem och skrev ett mail till lokalägaren med en djup ursäkt och en uttalad vilja att, självklart, betala för de ev kostnader jag åsamkat.

Nu var jag helt tillbaka till den vuxna Lars-Anders. Misstag gör vi alla, men det är ju hur vi förhåller oss till misstagen som räknas. Att inte, som jag gjorde, fångas av min gamla invanda skam för mina misstag.

Jag kan bara konstatera att det går åt mycket energi till att skydda mig själv mot min egen skam och skuld. Skam över att jag gjort bort mig och skuld för att jag åsamkat lokalägaren problem och extraarbete. Och skam över hur mycket av mina gamla strategier som kommer i dagen när en stressituation dyker upp, men det är också skönt att kunna lita på att den vuxna kommer fram och tar sitt ansvar för sina handlingar.

Med glimten i ögat kan jag nu efteråt mest skratta åt mig själv, och känna ödmjukhet inför hur långsamt så invanda handlingsmönster ändras.

Tuggummi? När får jag spotta ut?

18 februari 2011

Just nu känns livet som att gå i tuggummi. Jag går och går och tycker inte att jag kommer framåt. Jag tar fram den ”starka viljan” och jobbar på, men…….

Intellektuellt inser jag att jag lägger grunden för framtiden. Att arbetet med att definiera och paketera produkter är en nödvändighet. Att bygga nätverk på olika ställen och i olika sammanhang. Att trotsa min rädsla att kontakta personer på ”mingelnivå” och lämna över mitt visitkort på ett trevligt sätt. Att trotsa min rädsla för att sälja mig själv – att bli avvisad.

Bara insikten att mitt nätverksbyggande inte bara grundar sig på sann människonyfikenhet, utan också innehåller komponenten att skapa affärer, ger mig en känsla av skuld. Jag vet att vårt samhälle och dess affärskultur bygger på relationer och nätverkande, men i min värld är en relation sprungen ur ett genuint intresse för den andra, inte för att skapa en affärsmässig relation.

Missförstå mig inte, jag missbrukar inte mitt relationsbyggande på något sätt, men det finns en liten bismak där ändå.

Livet en transportsträcka till dess tuggummit släpper. För mig. Just nu.

Jag är mitt i att lära mig att sälja mig själv. Jag går på seminarier, träffar rådgivare på Nyföretagarcentrum, lyssnar runt, lägger upp information om potentiella kunder i Outlook, funderar på försäljningsstrategier och mycket annat.

En specifik fråga som jag funderat mycket över är: Får jag som terapeut direktsälja mina tjänster – rent etiskt. Eller är det så att jag ”bara” får marknadsföra mig, men att kunderna själva ska hitta mig. Rent teoretiskt skulle det ju kunna vara så att jag går omkring på tunnelbanan och letar efter sorgsna ansikten, tar kontakt och pratar och lämnar över mitt visitkort. Jag har inte hittat något svar på min fråga än, men hoppas att jag gör det – ett svar som jag själv kan stå för och känna mig bekväm med.

En av mina tjänster, som säljer bra, är att hålla ett föredrag om ”Min självbild när jag går ner i vikt”. Föredraget skulle lika gärna kunna gälla ”Min självbild när jag startar eget”. Jag känner så väl igen mig i det dagliga. Omgivningen (=spegelbilden) ger mig en massa positiv feedback om hur mycket som händer kring mig. Själv (=självbilden) ser jag mer på vad som ännu inte hänt. Jag vill framåt. Idealbilden (dit jag vill) är att få snurr på företaget så att jag dels får tillåta mig att prestera, dels känna att jag kan ta ut en lön. Samtidigt som jag är rädd att mista den stora frihet jag nu har att göra i stort sett det jag vill. Låter det motsägelsefullt? Gissa hur det känns i kroppen!

I tisdags innan jag skulle träffa rådgivaren ville jag förbereda mig. Som förberedelse och för att skapa en bättre helhetsbild satte jag ihop en pärm med allt jag gjort så här långt. Bilder på hemsidan, webbshoppen, produktöversikten, de marknadsföringsaktiviteter som pågår, de direkta försäljningsaktiviteter jag håller på med och planerar, årsbokslut, budget, affärplan mm. Måste säga att det lugnade mig lite. Jag har kommit en bit på väg, och rådgivarens kommentar var ”professionellt”. Tack! Det stärkte mig ett steg till.

Jag har ett hyfsat väldefinierat mål och intellektet säger till mig att trampa vidare i tuggummit, men känslan skriker att den vill vara framme nu, eller helst redan igår.

Är jag bara uppe i huvudet?

24 januari 2011

Om jag vänder mig bort från min fru, som fortfarande finns i samma rum, skulle jag inte kunna tala om hur hon ser ut eller vilken hårfärg hon har. Jag har inte det minnet. När jag ser henne så ser jag naturligtvis att det är hon. Om jag däremot träffat någon person vid ett enskilt tillfälle är det inte så sannolikt att jag spontant känner igen denna person vid ett senare tillfälle. Det tar oftast en stund att knyta ihop trådarna i huvudet.

Jag har funderat mycket över detta och de effekter det ger. När jag berättar om det så får jag många frågor. Det är ju så att när en person har något som denne tycker är självklart, t ex att komma ihåg alla ansikten, så förefaller det konstigt att inte alla andra har samma förmåga.

Är det mitt bildminne som sviker? Kan vara, men vissa saker som jag sett många gånger eller förknippat med någon stark känsla, har etsat sig fast om än inte med alla detaljer. Eller kan det vara så, också(?), att jag inte kan ’översätta’ en minnesbild till ord.

Den finns en schablonbild av att vi män inte kan tala om hur vi mår. Naturligtvis ’mår’ vi lika mycket som alla andra. Sen kan vi kanske många gånger trycka bort känslan, eller helt enkelt inte klara av att ’finna rätt ord’ för våra känlsor. Det får vara hur det vill med det för andra, men för mig stämmer det. Jag har under årens lopp haft svårt att formulera ord för mina känslor. Under senare år har jag aktivt tränat detta, men det finns fortfarande tillfällen när jag blir tyst och låter känslan stanna kvar inom mig, i stället för att uttrycka den.

Jag tycker mycket bra om min handledning. Min handledare lyckas plocka fram mycket av mina känslor. Ofta väljer jag att uttryka känslorna i ord som uppfattas som intellektualiseringar. Jag blir ofta ledsen för det och känner ibland en skamkänsla för att jag inte upplevs för den jag själv tycker att jag är. Jag känner ju att det finns en helt annan värld inuti mig. Samtidigt som jag börjar acceptera att detta är både min svaghet och min styrka.

En effekt av detta är att jag många gånger uppfattas som teoretisk och att jag intellektualiserar mycket. Kanske det. Men som psykosyntesen säger; Jag ”Är Mer” än det. Den intuition som jag upptäckt att jag har och som jag till fullo använder i terapirummet är dels underbar att uppleva och dels ett kraftfullt verktyg i min profession som samtalsterapeut. Som jag ser det så binder intuitionen ihop känsla och tanke. Min definition av intuition är att den är ”min samlade omedvetna och medvetna kunskap”.

Jag brukar förklara för den som frågar, att jag ser världen i strukturer i stället för i bilder. Det som fick mig att skriva detta blogginlägg var just att jag började fundera över vad jag egentligen menar med strukturer. Efter många tankar kommer jag fram till att jag gärna lär mig grunderna inom ett område bra, för att sedan kunna dra mina egna slutsater inom området. Som exempel; om jag kan Viljans olika faser, aspekter, egenskaper/kvaliteter och stadier samt vad dessa innebär så kan jag också dra en massa slutsatser eller extrapolera utifrån denna kunskap. Hur stor del av denna förmåga som beror på logik, sunt förnuft eller annat får bli ett ämne för et ev. kommande blogginlägg.

Styrkan ligger i att jag har lätt att se på komplexa skeenden och förklara dessa på ett enkelt sätt. Det är bland annat denna förmåga som göra att jag försöker förklara psykosyntesen på ett pedagogiskt sätt (se http://www.brainstretching.se/webshop/ för mina första produkter)

Jag har börjat acceptera min förmåga att se saker på mitt sätt, och jag tänker vara lycklig med det.

Belöningen är belöningen även om den inte går att ta på

03 januari 2011

Att bejaka och belöna mina framsteg är en viktig grund för mig att fortsätta med en positiv beteendeförändring. Men måste belöningen vara matriell, frågar jag mig? Kan jag räkna frihet från skam som belöning?

Berättade på Facebook härom dagen att jag rensade skjortor som var alldeles för stora, nu när jag tappat 22 kilo. 30 skjortor fick sluta endera i soporna eller hos Stadsmissionen. Raskt fick jag en fråga från en vän om jag ”hedrar mig ibland” för att jag förändrar mig och mitt liv. Jag svarade att ”ibland tillåter jag mig göra det. Även om jag är lite sträng mot mig själv ibland också”. Det var ett spontant svar, men det satte det igång mina tankar. På vilket sätt hedrar jag mig? På vilket sätt är jag snäll mot mig själv?

Jag har tidigare skrivit om ”praise” – om nödvändigheten att belöna sig. Det är ett mantra jag för vidare till mina klienter. Jag har också skrivit om mitt behov av att mäta saker. Min kära säger att det är manligt (..och ler milt överseende när hon säger det). Jag ser det mer som ett resultat av att ha varit inom IT i 38 år. I en värld där allt ska mätas hela tiden. I en värld där logiken oftast styr över känslan.

Så min första tanke som kom till mig när jag fick vännens fråga var att – javisst, i förra veckan köpte jag en ny skärm till min dator – en 27-tumsskärm. Det finns en massa rationella argument till varför jag köpte den (bland annat att jag jobbar mycket i InDesign, vilken är ett program som kräver en stor skärm för att skapa den överblick som krävs). Jag ser det köpet dock mer som ett sätt att trotsa min snålhet och skaffa mig de professionella verktyg jag behöver för att göra det jobb jag vill göra.

Frågan kvarstår – hur belönar jag mig själv?

En belöning som definitivt inte är objektivt mätbar är att jag fullt ut har accepterat att ordet MOD är något jag förknippar med mig själv. Modet att i grunden ha förändrat mitt liv. Och att jag nu kan uppleva vinstens sötma. Inom psykosyntesen talar vi om Självet – om mitt livs syfte. Det är inte konfliktfritt att kämpa till det, men det ger tillfredsställelse att inse och kunna BELÖNA mig för varje steg i rätt riktning.

En annan belöning är att få utnyttja min energi på ett positivt sätt. Att få uppleva känslan av att kunna uttrycka känslor och tankar med ord och att få uttrycka dessa ord utan omgivningens värderingar.

Jag har under hela mitt tidigare liv känt en skam för många av mina tankar, för hur jag ser ut, för hur jag uttryckt mina känslor etc. Jag har varit medberoende på många plan. Att fullt ut acceptera mig själv och på det sättet friställa mig från dessa gamla och väl inrotade skamkänslor har varit en kamp. Att kämpa med min skam har inneburit att jag lagt en massa energi på rädslor och vaksamhet så att jag inte yppat eller gjort något som avslöjar något som i sig framkallar skam. Att nu få använda all denna energi till något positivt i stället, ser jag som en mycket stor belöning.

Visst kan min belöning vara yttre saker som något ätbart eller en pryl men en djupare svar är; att känna tryggheten i mig själv, att uttrycka mig själv på ett sätt som är mitt och att vara den jag är, blir nog mitt svar till mig själv om belöning.

En annan belöning är också att inse och acceptera att denna trygghet kan förändras i nästa stund, när livet har sin gång. Men å andra sidan har jag skaffat mig en solid bas som gör att jag förhoppningsvis kan hantera det livet har att bjuda på, på ett bärande sätt.

Tack kära vän för din fråga. Nu fick jag lite större klarhet själv.

När icke-prestation blir en prestation, för att nå en syntes

23 december 2010

Jag har ett antal gånger skrivit här på bloggen om min färd från att ”jag gör, alltså finns jag” till ”jag är, alltså finns jag”. En resa nog så svår att anträda och fara på.

Trots att det stundtals varit många frustrationer har jag lyckats en bit på vägen. Fram till nu!

Senaste tiden, ca 1,5 månader, när jag jobbat med min hemsida, min webbshop och mina produkter har jag glidit in i min gamla roll – att produceraoch leverera. Jag har kunnat se tydliga resultat. Hemsidan i olika versioner. Webbshoppens steg att bli tillräckligt bra. Varje produkt (fyra till att börja med). Varje steg blir synligt och kan prickas av på ett tydligt sätt. Mitt arbete kan mätas och prickas av.

Det har varit roligt, inspirerande och bekräftande. Det är så här jag levt under alla mina år. Blivit bekräftad, inte minst av mig själv, för det jag gör.

För en vecka sedan skickade jag iväg den sista delen av första leveransen, och sen tog det stopp i huvudet. Helt OK för jag behöver en återhämtning efter en så intensiv period. Men nu har jag fått smak på den gamla presteraren igen, den som bekräftar sig själv med att göra, med att pricka av  och med att mäta. Det är som om jag återknutit kontakten med en gammal missbrukardel av mig själv. Jag känner ett behov av att fortsätta prestera. Jag får dåligt samvete inför mig själv om jag inte presterar mer – hela tiden.

Var tog den lugna Lars-Anders vägen? Den som kunde sitta ner. Till och med under retreaten härom helgen blev läsandet till en prestation. Jag skulle (!) hinna med att djupläsa två böcker. Jag hann inte med den andra helt och hållet. 40 sidor blev kvar. Vilket fyllde mig med en irritation.

I morgon är det julafton. Förutom en timme på COOP Västberga igår så har de små förberedelserna inte tagit någon energi alls. För oss två är julhelgen en avkoppling. Inga krav. Ingen stress. Bara vara.

Frågan är hur jag kommer att kunna hantera min presterare. Jag inser till fullo två saker. Den ena är att jag ska acceptera min presterare, för det är roligt att vara fokuserad och jobba mot ett mål. Den andra är att jag vill bli en lugnare person. En person som kan filosofera och meditera på olika sätt så att tankarna hinner ifatt mig. Allt behöver inte mätas och prickas av. Livet flyter på i alla fall.

Att hitta denna balans blir en prestation i sig. Att icke-prestera blir en prestation. En motsägelse? Men så måste det vara, i alla fall för mig. Jag kan utnyttja den starka presteraren i mig till att bli den jag vill vara. Även om det till hälften innebär motsatsen till presteraren. En syntes av två polariteter.

Inom psykosyntesen pratar vi om desidentifiering. Med det menas i mitt fall att när jag väl medvetandegör mina tankar, mitt beteende och mina känslor, så får jag också möjligheten att förändra det jag vill ändra på. Jag måste först identifiera det jag vill ändra på, för att sedan kunna ta nästa steg, att göra något åt det.

Bara att skriva detta blogginlägg gör att jag tagit ett steg närmare. Jag tydliggör för mig själv den jag är och den jag vill vara. Ett litet steg på vägen, men målet blir klarare.

Att prestera ett lugn är förmodligen min väg till balans i livet.

Nya hemsidan, med en webbshop, i produktion

15 december 2010

På väg till gymmet i kväll stoppade jag kuvert nummer 2 i brevlådan. Det hade två frimärken på sig. När det slank ner kom en stor lättnad till mig.

Jag har under en stor del av året varit klart understimulerad. Det har varit riktigt ansträngande för mig som under alla år levererat till minst 130%. Undet året har jag dock kunna lägga grunden för min framtid. Det har varit en massa småsaker blivit gjorda som ibland haft samröre med varandra och ibland helt fristående saker. Men de har alla pekat mot framtiden.

För två månader sedan fick jag helt ny energi. Jag träffade Katarina Söderlund som skulle hjälpa mig att göra om min hemsida. Min gamla sida var enligt en del betraktare lite för manlig. Jag vill kunna fånga fler kvinnliga terapikunder. Medvetet valde jag en kvinna som utvecklingsstöd. Och det visade sig vara helt rätt val.

Nu inleddes 4 veckors intensivt arbete med alla detaljer. Katarina gjorde layouten alltefter som jag fyllde siten med innehåll. Snacka om dynamisk utveckling. Och vi båda trivdes bra med det.

Kring månadsskifte kunde jag produktionssätta hemsidan och den enkla webbshop som jag skapat.

Samma dag lunchade jag med en gammal vän och berättade om mina ansträngningar. På eftermiddagen gick han in och beställde ett ex av alla de fyra artiklar jag lagt ut. Till saken hör att jag inte hade räknat med några beställningar förrän i februari då jag tänker skicka ut ett lanseringsbrev till mitt kontaktnät. Ingen av de fyra produkterna var klara. Vojvoj, nu gällde det att vara en seriös leverantör. Två mycket intensiva veckor har förflutit fram till brevlådeistoppningen i eftermiddags. En färglaserprinter och en lamineringmaskin har inköpts och testas på olika sätt. Besök har gjorts på olika pappersaffärer och kunskap har inhämtats om olika kvaliteter av både ditt och datt. Fantastiskt roligt. Mycket har blivit skrivet och skrivet om igen.

Efter en vecka kunde jag skicka iväg tre av fyra produkter (=brev nummer 1). Återstod den sista skriften, den om tolkningen av de psykologiska lagarna. Det visade sig vara ett mycket större arbete än jag trodde. Mycket kniviga gränsdragningen och svårt att hitta exempel i vardagen som kunde tydliggöra resp lag på ett bra sätt.

Min kära hustru har ett utmärkt språksinne och är ett stort stöd i mitt skrivande. Hon får läsa det mesta jag skriver och ger helt orädd mig sanningen om hur jag skriver. Någon enstaka gång håller jag på mitt sätt men oftast får jag ge henne rätt.

Så i eftermiddag sa jag till mig själv att nu är skriften tillräckligt bra, och så fick det vara. Just denna skrift har jag hållit på med till och från under ett år, och till slut blir jag så trött och irriterad på alla ord så att jag blir nästan blind för det jag skrivit.

Första ordern avklarad. Nästa order kan skickas med vändande post!

Nu kan jag i lugn och ro utveckla nya skrifter och pocketguider som gör att psykosyntesen blir enklare att ta till sig. Jag har en lång lista på nya produkter som jag hoppas kunna fylla på med i produktkatalogen.

Oralekvilibristisk excercis

28 november 2010

4 timmar på Intiman! Behållning: Några tankeställare, en bra definition av personlig utveckling och en ofantlig mängd energi och ord

För två helger var jag på Allt-om-hälsan-mässan på Stockholmsmässan. Jag kom dit när dom öppnade kl 10 och redan då var dånet öronbedövande. En och en halv timme stod jag ut, men sen fick det vara nog.

Under min rundvandring innan allt folk kom såg jag en glasurna i vilken man kunde lägga sitt visitkort. Tjejen som stod där sa att det var en toppengrej. Något som jag aldrig hört talas om, men av någon anledning så stoppade jag ner mitt visitkort i burken.

Döm om min förvåning när det i veckan efter dök ner ett mail i min låda att  jag vunnit!

Det jag vunnit var en helkvällsföredrag av en viss Joseph McClendon III. En amerikansk oralvirtuos. Intiman var scenen. Och starten var i måndags kl 18.00.

Första 10 minuterna var den ett 10-tal cheerleaders som till hög musik fick igång publiken med sång och alla i publiken stod upp och verkade saliga. (Jag förstod då fortfarande inte storheten i mr McClendons närvaro i Stockholm). Efter denna uppvärmning kom en mycket självsäker huvudtalare in på scenen.

Under de kommande 15 minuterna talade han om för oss allt vi skulle få uppleva, hur populär han är, vilka fina (award-winners m fl) kunder han har, att de betalar honom 250.000 dollar per år för att ha honom som coach, att lyckas är att tjäna mycket pengar även om det kan finans andra vägar också att vara lycklig mm mm.

Sen satte han igång med en show väl värd Las Vegas. Och som en amerikansk bok på 600 sidor som kan kondenceras ner till 10 sidor med budskap, var denna kväll inget undantag.

”Är ni med?” var en fråga som ställdes cirka 50 gånger under kvällen. Nästan alla gånger åtföljdes de av frammanade applåder från publiken.

10 minuters paus prick kl 20.00. Varken mer eller mindre, för han hade ett sådant viktigt budskap till oss, ett buskap som skulle förändra vårt liv.

De sista 25 minuterna utgjordes av en av de mest grandiosa försäljningarna jag sett av ’nästa seminarium’, gående av stapeln i London i vår. Med stor skicklighet på scenen fick han ner priset från 995 Euro per deltagare till dryga 200 euro och då fick man ta med sig en utan kostnad. Det tog honom nästan 10 minuter att genomföra detta konststycke. Det var nästan så jag rycktes med själv och tänkte att denna chans kan jag inte missa. På något konstigt sätt hade flera bord montoreats upp io salongen där värdinnor stod och tog emot anmälningarna.

Nåväl – vad var då hans budskap denna kväll? Kvällens rubrik var ”NLP meets The Secret”

  • “Act and think, not think and act”. Ett sätt att få saker att hända.
  • “As you seek, so it will find you”. En variant på The Secret och att det räcker att vi ropar till Universum som svarar universum med det vi behöver
  • Hans definition på personlig utveckling; ”Rehearsing whom you wish to become”. Inom psykosyntesen kallar vi detta en blandning av som-om-tekniken och Idealmodellen. Problemet, som han också belyste, är att veta vem man vill likna.
  • “Repetition is the mother of skill, and praise is the father”. Vi får aldrig glömma att själva belöna oss för varje litet framsteg vi gör, så att vi programmerar in vårt positiva beteende/tänkande/…
  • ”En fegis dör tusen gånger (varje gång han/hon stannar inför rädslan) medan en hjälte dör en gång (i slutet av livet)”.
  • Är du stressad gör följande 1. Lista allting du ska göra, 2. Prioritera, 3. Börja beta av från början och 4. Belöna dig själv.

Avslutningsvis, innan försäljningen av nästa seminarium, så hade han en modell för ”How to become more attractive”

  1. ”Connect and concern”. Ta ögonkontakt med någon känd eller okänd.
  2. ”Ask (a question)”. Ställ en fråga, t ex hur mår du?. Den tillfrågade måste nu tänka till på ett svar, dvs ”connecta” tillbaka.
  3. ”Respond”. Visa till fullo att du bryr dig om svaret och ställ ev följdfrågor.
  4. ”Educate”. Lämna den andra med känslan av att ha fått något mer, än innan ”connecten”.
  5. Skicka en tanke av kärlek till personen när du lämna honom/henne.
  6. ”Praise”. Belöna dig själv.
  • Övningen kan också utföras så att du skickar en tanke av kärlek till någon du ser t ex på stan, utan ögonkontakt. Här menar McClendon att mina energier når fram till mottagaren ändå.

Kvällen blev intressant så till vida att jag fick studera hur en riktig oralekvilibrist fick excersera på scenen. Eller ska jag kalla det för en publikdomptör. Några av de budskap han förmedlade tog jag också till mig. Hans definition av personlig utveckling är så pass enkel att jag redan använt den på olika sätt i   terapirummet.

Men ändå så är jag glad att jag inte behövde betala för seminariet.