Existentiellt vakuum

23 november 2014

En urinvägsinfektion som utvecklas till en akut njurbäckeninflammation. En icke-akut ambulanstransport till Huddinge och två dagars inläggning. Det oregelbundna hjärtat var ett resultat av infektionen och cystan på njuren var en vattensamling; allt OK alltså. Utprovning av medicin, samtal om olika sorters uppföljning och sedan hem.

Till det yttre är den senaste veckan sjukdomsförlopp liten. I förhållande till andra människors och världens lidanden i övrigt inte ens märkbart.

Men för mig öppnar sig ett existentiellt vakuum.

På datorn ligger boken om mitt liv färdig för tryck. Vid en ålder av 61 har jag för mig själv skapat en helhet av mitt liv och klarhet i vart mitt liv fört mig och vad jag gjort av det. En underbar känsla. Jag kan också ge mina barn en plattform till att förstå deras far och det både sociala och genetiska arv jag givit dem. Jag har berättat det som jag ser finns att berätta. Om de sedan har följdfrågor kommer jag att besvara dem så ärligt jag bara kan.

Skulle jag dö, så skulle detta vara en idealisk tidpunkt utifrån att underlätta sorgearbetet för andra.

Det vakuum som uppstått känner jag ro i. Det finns bara en positiv spänning om vad som är på gång – vad kommer härnäst.

När jag i morse kl 4 satt och skrev de tankar som kom upp, på mina vita blanka A4 utan styrande linjer, så kändes livet helt fantastiskt. Det var ingen euforisk känsla utan mer den totala ron av att bara betrakta mitt vackra Stockholm, vi bor ju högt så jag ser bortåt 20 km tvärs över city, och låta tankarna komma och få bli nerpräntade.

Det som känns uttryckligen fantastiskt är att jag har en frisk kropp som reagerar och signalerar när en bacill kommer, för att sedan starta sitt eget immunförsvar. Denna gång behövdes lite extra hjälp och ju då fanns ett fungerade sjukvårdssystem inom ett telefonsamtals räckvidd.

Tänk att ett existentiellt vakuum kan vara så fantastiskt! Måste hålla ögonen öppna för att se vilka dörrar som ställs på glänt.

Annonser

Syftet med livet?

21 september 2014

P1090301För ett par veckor sedan var jag uppe i Åre-fjällen och gick på en pilgrimsvandring i 5 dagar. Vi var fyra st som ville gå i hel tystnad under alla vandringar, förutom reflektionerna vid pauserna. En av de frågor vi valde att reflektera över var ”Vilket är syftet med mitt liv”. Kanske den största av alla existentiella frågor vi kan ställa oss.

Jag har funderat över det många gånger. Och nu helt plötsligt kom svaret till mig helt naturligt. För mig handlar det inte om att uträtta specifika fördefinierade saker eller att göra världen bättre eller andra mätbara saker. För mig handlar det om att tillåta mig vara den jag är, att utvecklas helt på mina egna premisser, att tillåta mig att ta emot det som kommer till mig. Jag är övertygad om att om jag tillåter mig att vara den jag är så kommer all min unika kompetens att på bästa sätt tas till vara. Och om ”världen” inte kan se det positiva i just det jag har att ge så är ju det ledsamt för ”världen”.

När jag formulerade dessa ord på en oerhört vacker solbelyst fjällsida så tycktes de så självklara att de föll i glömska. Någon vecka efter hemkomstens sitter jag vid datorn och skriver. Helt plötsligt kommer orden tillbaka till det medvetna minnet och jag går in till hustrun och berättar. Och vilken kraft som kommer in i min kropp. Allt tvivel försvinner. All prestation sipprar ut i hörnet av min historia. Jag får vara den jag innerst inne är. Jag ska vara den jag innerst inne är. För på så sätt kan jag ge ”världen” allt det jag har att ge, på mitt sätt. Och bättre än så kan jag inte göra. Jag kan utan att följa andras mallar och förväntningar vara far till mina barn, farfar till nuvarande och eventuella framtida barnbarn och var en god make, bara för att nämna de närmaste.

Att hitta sitt syfte i livet är som att landa i bomullsbäddad fast jord. Jag behöver inte hitta på en massa prestationsinriktade saker för att rädda världen, eller säga att mitt syfte är att vara med mina barn eller…. Det räcker med att jag är ”bara” Lars-Anders så kommer jag att vara allt det där andra också. Och någon annan än Lars-Anders har jag ju svårt att vara.

Så har det hänt igen! Koppen gick sönder!

29 augusti 2014

För många år sedan köpte jag en stor brun tekopp på OBS i Handen. På något sätt blev den symbol för tryggheten i ett annars så turbulent liv. Det var tryggt att dricka te ur den. Det var ett sätt att ta-om-hand när jag diskade den. Så en dag under den höst när jag rensade på skrivbordet, när jag väntade på att bli uppsagd, på Swedbank där jag då jobbade, så ramlade koppen i golvet. Sorg! Men också en symbolhändelse att mitt liv som anställd vad slut, en trygghet som jag levt på. Denna händelse hjälpte mig att inse att jag nu skulle byta spår i livet, vilket jag också gjorde.

2014-08-29 07.05.49I morse hände samma sak igen. Den vita kaffekopp som jag fick av min terapeut under många timmars terapi, har varit min älsklingskopp. Det har varit viktigt att jag skulle använda den så fort kaffe var på gång, och det har det varit många gånger varje dag. Nu ställde jag koppen på kanten av diskbänken och lyckades slänga ut med armen så att koppen for i golvet och gick i bitar. HJÄLP! Vad ska nu hända?

På samma sätt som förra gången startade en process i hjärnan som snabbt tittade tillbaka på livet för att se vad koppen betytt för mig. Samma saker som förra gången kom fram. Trygghet och en koppling till min egen utvecklingsprocess. Koppen har fått representera min terapeut och det stöd jag fick av henne.

Nu har det gått 7 år sedan terapin avslutades och jag har fyllt 61. Dessutom har jag på allvar börjat trappa ner ambitionerna och stressen i livet. Nu först är jag mogen att öppna mig helt för livets möjligheter och ta emot det som kommer. Mitt nya livsmål är att inte ha något mål alls utan, just det, ha full tillit till att det goda kommer om jag bara vågar ta emot det.

Så tack, Vita Koppen, för det stöd du givit mig under så många år. Nu är jag redo att stå på egna ben och du får efter förtjänstfullt arbete vila i frid i soppåsen.

Pilgrimsreflektioner dag 5

01 juni 2014

Just hemkommen till Stockholm igen. Trött. Nöjd. Nyduschad med insmorda fötter och röd hud insmord med AfterSun. Det är ju söndag kväll efter en långhelg så det tog sin tid med alla bilköer in mot stan.

I morse startade vi i Motala efter en god frukost. Min nya vän Jens och jag, som utgjort frukostfixargänget, vaknade som vanligt 4.45. Vi bodde i en skola en bit från kyrkan där vi skulle äta frukost och kyrkan öppnades inte förrän kl 6. Jens satt och tittade framför sig och jag skrev om dag 4. Annars har vi ju varit vana att koka första kaffet kl 5. Nu fick vi vänta.

8.30 samlades vi utanför kyrkan där en av de 5 röda lönnarna finns. Dessa lönnar är planterade av Pilgrimscenter och symboliserar de fem röda märkena i Birgittinerordens huvuddok. Den lokala prästen höll en kort morgongudstjänst modell pilgrim och sedan gick vi iväg. Dagens etapp som slutar vi slutmålet, Klosterkyrkan i Vadstena, var på 20 kilometer. Även idag tog jag kön. Underbart. Jag passar verkligen där. Förutom att jag kan gå i tystnad och ibland sacka efter så får jag också en uppgift. Det är ju så med oss arbetshundar att vi trivs med att arbeta med en uppgift och att få en tydligare roll i gruppen.

På flera ställen stannade vi upp för där syntes enstaka blåklint. Blåklint, som är en raritet, är nästan utrotad pga det allt mer kraftfulla åkerbruket sägs det.

En spännande iakttagelse dessa sista två dagar är att jag är så inne i gåendet så jag bryr mig inte om att titta in i de kyrkor som vi rastar vid. Att i stället få koppla av och stanna i nuet är mer värdefullt. Likadant har jag tagit ett fåtal kort. Att ta kort är att leta! motiv och det tar också bort fokus på nuet.

Vid sista stoppet bjöds vi på en glasspinne från den närliggande kiosken. Mycket uppskattat i värmen.

Under hela vandringen har vi blivit väl trakterade av följebilen. Vattenpåfyllning, nötter och kex är bara några saker som vi bjudits på. Och god vegetarisk mat när så var dags.

Väl framme ringde Klosterkyrkan oss välkomna de sista 200 metrarna. En mycket fin tradition som jag varit med om förut. Vi samlades utanför kyrkans port och hade en kort slutgudstjänst. Efter det passerade vi den femte lönnen som visade sig vara ett paradisäppelträd. Det stod på baksidan av Birgittasystrarnas kloster, ner mot Vättern. En stor flaska vatten fick gå runt mellan oss i gruppen så att var och en kunde vattna trädet rent symbolist. Inne in klosterkyrkan väntade oss abbedissan med en kort berättelse om gårdagens omfattande ceremoni när en kvinna gav sina klosterlöften. Det är en mycket speciell ceremoni och det var 11 år sedan det skedde senast. Innan vi lämnade henne för att dricka avslutningskaffet delade abbedissan ut våra pilgrimsbevis.

Sammanfattningsvis så har jag varit som på en gående retreat. Visst har jag pratat en del och visst har jag slängt käft en del, framför allt under frukostberedningen. Men det är den kontemplativa tystnaden jag tar med mig tillsammans med de underbara samtal jag haft med Emma. Tack Emma. Allt i ett helt underbart svagt kuperat försommaröstergöstlandslandskap.

Pilgrimsreflektioner dag 4

01 juni 2014

Dagens etapp är den som gör att vandringen heter Birgittaleden. Vi passerar den heliga Birgittas Ulvåsa. Den ligger så fantastiskt på en udde ut i sjön Boren. En helt underbar plats och strategiskt riktigt då den var lätt att försvara. Vi pratar nu 1300-tal. Birgitta var en liten flicka på 13 år som blev bortgift. Hon levde och stryde Ulvåsa i 28 år och passade på att föda 8 barn under denna tid, för att därefter göra och se saker som gjorde att hon senare, långt senare, blev ett katolskt helgon. Vårt mål för vandringen är för övrigt Birgittakyrka i Vadstena.

På grund av omständgheterna blev jag kökarl denna dag. Att vara kökarl innebär att jag går sist i ledet och fångar upp de som sackar efter. Denna dag har vi höjt tempot ett steg till och går i 5 km/timmen-fart. Oh det gör vi i alla de 25 km som etaper utgör. Det finns förståss en del skogspartier som sänker farten, men med raster och annat tar det ändå sin tid. Några blir trötta eller får skavsår och blåsor på fötterna och sätter sig i följebilen.

Att ta kön är som att vara en fåraherde med sin fårskock framför sig. Det ger mig möjlighet reflektera och anpassa farten lite efter mig själv. Jag kan ju sacka lite och sen få sträcka på benen och hinna ifatt. Skönt. Dessutom är det spännande att bakifrån iaktta hela gruppen och de enskilda individerna. Deras kroppsspråk, sätt att röra sig, sätt att prata och ordval när vi får tillfälle till det mm. Självklart finns det fantasier i mitt huvud om de olika personerna och att para ihop de fantasierna om vem den andra är med iaktagelserna är spännande. En annan fördel med att ta kön är att det blir lättare att styra mig en tystnad. Vill någon prata med mig och jag vill vara tyst kan jag bara stanna för att titta på en blomma eller nått, så får jag den lucka jag vill ha.

När vi passerar ett fält med nyslaget hö och de doften kommer till min näsa så ser jag Calle Schewen framför mig och den stockholmska skärgården dyker upp mitt på fältet. Ett annat fält fyller min fantasi. Det består av ”milslånga” perfekta rader med nysatt potatis. Hur ser det är där nere i jorden när den börjar växa och hur ser det ut hemma i något kök när familjen sitter vid middagsbordet och äter just den potatisen.

Och vilka fantastiska mönster tjälskadorna bilar i asfalten. Riktiga konstverk.

Oj, där står en ryggsäck vid skogskanten. Är det vår? Jovisst, är den det. En av damerna har gått uti i skogen och då blir det kökarlens uppgift att stanna upp och vänta. För när jag kommer fram till nästa stopp ska ledaren hela tiden veta att alla är framme. Ordning och reda och det skapar en trygg ram kring vandringen.

Vid lunchrasten gör sig högerfoten sig påmind igen. Nu är det inte bata överdelen av foten som värker. Nu är det bakre delen av trampdynan också. Skit. Är det min tur att åka bil nu? Men lite till går det nog. Och se, när jag satt på mig skorna och börjat gå så minskar smärtan nästa helt. Konstigt. Detta har hänt förut. Skönt att fötterna får vila sig helt snart.

Mitt på vägen ligger en snok som snokat färdigt. Lätt tillplattad av ett bildäck, kan man tänka.

Dagen slutstation är Råssnäs kyrka i Mottala. De sista 6 kilometrarna genom stan får vi åka buss, för det är så trist vandringväg.

Väl framme välkomnas vi av den syrisk ortodoxa församlingen, som får vara i Svenska kyrkans lokaler då de också är kristna. Syrianerna firas att Maria månag (=maj) är slut med en fest med massor med mat och att fira mässa. En mässa som till hälften sker på svenska och hälften på deras språk. Enhelt underbar upplevelse. Och maten var på samma nivå. Tack till er syrianer.

I morgon är det den sista etappen, 20 kilometer till Vadstena.

Pilgrimsreflektioner dag 3

30 maj 2014

Ytterliggare en vandringens dag. Kroppen skriker efter transkandet igår. Vristerna säger stopp, i alla fall de första 10 minuterna, för att sen mjukna upp och säga OK till att bli använda 21 kilometer till idag. Det är utmed Göta kanal färden går. Mellan Bergs slussar och Borensberg. Rast var 45-60 minut. Idag har vi haft en lite högre fart, drygt 4 km i timmen.

Jag glömde berätta igår att när vi hade lunchrast vid Kaga kyrka så kom en vänlig församlingspedagog i den lokala församningen. Det är fantastiskt vilket gensvar en pilgrimsvandring röner, trots att de sker ganska så ofta här. Vad gjorde då denna föramlingspedagog? Jo, hon hade med sig en stor korg med nybakade bullar att äta efter vår medbringda mat. Underbart i solskenet.

Idag var det inte lika varmt. Mitt på dagen började det regna. Och så fortsatte det intill målet som var församlingsgården i Borensberg. Men vandringen var helt underbar. I och med att kroppen nu börjar känna av sig, så har inte tankarna farit iväg lika mycket som förut. Istället kommer det ett stort lugn till mig, ett fokus på att sätta vänster fot framför den högra för att direkt efter föra fram den högra igen. Och så går det igen och igen och igen…… Och det är så avkopplande och kontemplativt!

Vops! Pinknödig. Uti skogen en snabbis och snabbt, allt för snabbt, tillbaka. En pinne tog fart i min fot och med tung packning på ryggen stod jag på öronen, eller rättare sagt nästan på pannan. Hann ta emot mig innan pannan föll den sista centimetern ner i gruset. Usch. Det kom en massa katastroftanker som jag raskt fick trycka bort.

En sak jag fått lära mig idag och som strider mot skolans visdom. Enligt den senare så finns det EN akvedukt i Sverige och den ligger i Håverrud i Dalsland. I dag har vi gått över TVÅ akvedukter som är del av Göta kanal. 

Höftkammarna gör sig också kända. Ryggsäckens höftband ligger på höften och tar upp tyngden från ryggsäcken. Men efter tre dagar så börjar det kännas efter varje paus när säcken ska upp på ryggen.

Vi är en grupp på 24 personer och då sätter gruppdynamiken in. En av personerna var sen till avgång i morse. Vi står och väntar en stund för att se personen komma ut helt oförberedd på att gå. Mummel. Mummel. Ska vi går eller vara snäll(??) och vänta på personen? Vem är det som ska vänta på vem? Vad innebär respekt. ”Det här är typiskt kyrkan”, säger någon annan som berättar att ”vi i kyrkan alltid ska vara så förstående”. Förstående mot vem? ”Nu går vi” säger någon och så får det bli. Den sena personen får hinna ifatt oss så gott det går.

Vissa pass går alla i tystnad. Till mitt förtret missade jag att vara lyhörd för ett sådant pass så jag pratade högt med en person, till den person jag pratade med sa ”vi ska nog vara tystnad”. Då dök lite av den gamla skammen upp. Det var kort till rast så jag fick tillfälle att be ursäkt direkt och då kändes det bättre.

Så kan det var i mina nya vandringsskor en dag 2. 

Pilgrimsreflektioner dag 2

29 maj 2014

VIlken helt underbar dag. 13 kilometer i ett 3 km/timme-tempo. Alltså lunkande sakta. Kontrasten kändes extra då vi gick under E4-an i Tift där bilarna ovanför oss for i 120 och vi gick under i 3. Det är så en pilgrimsvandring ska vara. 

Under dagen har jag haft flera samtal med Emma, en ung präst, om de stora likheterna mellan religionen och psykosyntesen. Hon använder Gud, Jesus och (arvs)synden emedan jag använder Självet, den transpersonella psykosyntesen och skammen. Vi möts i våra olika, men ändå samma, syn på livet och dess problem. 

När jag gick förbi en lila syren tog jag en blomma och luktde på den. ÅÅÅHHH, bilder av barnens sommaravslutningar kom till mig. Den där bilden när förväntansfulla barn ska få sitt evighetslånga sommarlov. Och vi efteråt gick hem för att fira sommarlovet med något gott i trädgården. Högt gick jag och sjöng ”Den blomstertid nu kommer”.

Osså kommer en man emot oss när vi går över fälten i den stilla ron. Mannen har musik på i sin mobiltelefon, en äldre sort där musiken bara låter som ett skrik. Strax så återgår friden i luften igen. 

Några kilometer är vi tvungna att gå på cykelbanan utmed den större vägen och blir vid flera tillfällen nästan påkörda av Vättern-runt-övande cyklister i hög fart. 

Det är kutym att om man vill gå tyst så är det i slutet av ledet man ska gå. Och där går jag. Nackdelen är om om någon går sakta så blir det väldigt sakta där, och det blir dessutom en gummisnoddseffekt, Mot slutet av vandringen måste jag sträcka på benen lite och går förbi hela ledet som nu dragit ut ett antal hundra meter. Och plötsligt går jag först. Och det är helt OK bara jag får gå tyst i min värld. 

Sista sträckan går jag och Emma och pratar om kristendomens syn på sexualitet och hur hon som präst bemöter någon i samtal kring detta och hur jag gör detta. Inom kristendomen finns något som heter ”brudmystik” och som skapar olika tolkningar. Spännande med en så givande dialog.

Som avslutning på denna dag kan jag bara konstatera min lycka att a) få var helt frisk så att jag kan delta på pilgrimsvandringar, 2) ha någon som älskar mig och att älska och 3) varvat ner i livet så att det enskilda nära samtalet blir en gåva att ta till sitt hjärta.

Pilgrimsreflektioner dag 1

29 maj 2014

Tidig morgon i Skäggetorps kyrka i västra Linköping. 

Igår startade vi pilgrimsvandringen vid Linköpings domkyrka. Vi går Birgittaleden på 4,5 dagar. Den halva dagen var i går och då blev det bara 3 kilometer. Församlingen i Skäggetorp ville se oss alla i gruppen, ca 30 personer, som gäster, vilket inkluderade både mat och husrum. Med husrum avses i pilgrimssammanhang valfri plats i kyrkorummet eller i två angränsande rum. Jag valde kyrkorummets kalla marmorgolv. Men en bra uppblåsbar madrass fungerade det bra fram till nu på morgonen. Visst är det en vis kvalitetesskillnad mellan min Tempurmadrass hemma och denna, men det fungerar hyffsat. 

Att gå på en pilgrimsvandring eller att åka på retreat har samma syfte för mig. Och det är att i lugn och ro i mina egna tankar få reflektera och skriva ner det som kommer till mig. Som vanligt innan jag åkte så brottades jag med vilken bok jag ska ta med mig, en filosofisk eller en deckare för att fördriva tiden eller något annat. Kanske något tankeprojekt. Men de senaste åren har jag insett att jag bara vill ha något som gör att jag kan undfly rastlösheten och det är just den jag inte ska undfly. Jag ska möta den. Och bara att tänka på att jag måste möta rastlösheten gör mig rastlös redan innan jag åker. Men, när jag väl går där på vägen och bara är, så infinner sig ett lugn som är underbart. Det bara kommer en massa tankar. Alldeles av sig själv. 

Jag går förbi en nyponrosbuske och stannar till och luktar, och känner en instinktiv längtar efter Margareta. Nyponrosen 

är hennes älsklingsblomma och utgjorde hennes brudbukett 2010. Och, som så ofta, när jagkänner denna djupa kärlek så kommer katastroftankarna på om något skulle hända henne. Tankar som jag effektivt tränger undan.

Vi går över en väg och en motorcykel som dånar åker förbi. Genast far tankarna iväg till om jag skulle vilja ha en motorcykel. Jag vet ju att svaret är nej. 1987 hyrde jag en motorykel på Rhodos tillsammans med en motorcykelvan kompis. Men det hindrade ju inte att jag körde som en tok. Det lärde mig att en motorcykel ska jag inte ha. 

Vi möter en vacker kvinna och  tankarna far iväg. Skönhet! Form! Erotik!

För att genast ersättas av en undran om en mask kan känna något när den ligger där på vägen halvt ihjältrampad.

Och så far tankarna fram och tillbaka.

Ibland far de iväg mot mera jobbmässiga problem, men de tankarna försöker jag förtränga och byta ut mot en förundran över hur just det bladet på det trädet orkat nyskapas även denna vår.

Och då så ser jag ett samband helt klart för mig på ett problem som jag tidigare funderat över. Skit. Ingen ting att skriva på, eller om jag stannar upp för att göra det så kanske sambandet hinner försvinna och fördröjer de andra i gruppen.

Jag älskar att gå och har alltid gjort det. Många gånger skulle jag vilja ha någon form av elektrod fastsatt på hjärnan som fångar upp alla bara saker som bara dyker upp och som försvninner igen när nästa tanke pockar på. JAg har provat på att spela in på telefonen eller att ha ett blitet block med mig. Ibland fungerardet men ofta inte.

Om ett par timmar är det frukost för alla. Kl 9 är det morgonmässa i kyrkorummet. Ytterligare en prövning. Jag deltar högst medvetet i retreater och pilgrimsvandringar där Svenska kyrkan står som värd. Och då får jag också acceptera den religiösa inramningen. Men, jag tror ju inte på en gud som den yttre kraften. 

Jag tror inte på kyrkans dogmatism och grunden i synden. Jag har levt alldeles för mycket i skam för det. Det räcker för mig. Jag tror på min egen inneboende kraft. Det är jag som har kraften, viljan och ansvaret för att göra något med mitt eget liv. 

Under ceremonierna på mässan och i andakterna provar jag ibland att ersätta gud med Lars-Anders och ”dig” med ”mig” och helt plötsligt framstår bönerna som meningsfulla. Texten hämtar hem ansvaret till mig själv. 

Ett exempel är den så kallade Birgittabönen, den bön som är pilgrimsvandrarens. Den lyder:

Herre, visa mig din väg – o

ch gör mig villig att vandra den.

Om jag istället säger:

Lars-Anders, visa mig min väg – 

Och gör mig villig att vandra den.

Jag lämnar inte ut ansvaret till en yttre gud. 

Jag är fullt medveten om att detta kan ses som synnerligen hädiskt och förhävande av mig själv att göra på detta sätt, men det är mycket effektivt för att testa min egen kraft och min egen tro. För en tro det har jag. Det påstår jag att alla har, även om den inte kan formuleras under någon känd religion eller ism.

Om fingrar och tillfälle finns kommer det fler tankar från en pilgrimsvandrare.

Första kommentererna från skrivcoachen

01 maj 2014

Om en vecka ska jag träffa min skrivcoach. Textmassan har nu passerat 400.000 tecken inklusive blanka.

Det är nu snart två år sedan jag började med att strukturera vad jag skulle skriva om. Skrivandet får ta den tid det vill.

Förra våren hade jag en annan skrivcoach, men vi fann inte riktigt varandra. Jag skickade texter till henne och ville ha feedback, men hon ville att jag skulle skriva som hon ville, och det vara att bara skriva på för att få fram text. Samtidigt som hon tog betalt för att mana på mig. Förvisso hade jag bett henne mana på mig, gärna bryskt, men jag ville ändå ha kontinuerliga åsikter och tankar om mina texter, för så fungerar jag. Och det var det jag ville betala för.

Men nu har jag alltså hittat en annan skrivcoach på rekommendation. Vid vårt första möte kändes det bra. Och nästa fredag träffas vi för en första feedback. Hon har då läst igenom och kommenterat allt jag skrivit fram till då. För vi gjorde en överenskommelse om att hon skulle läsa allt och jag skulle se till att all grundtext skulle finnas på plats under april. Ett löfte som jag nästan hållit. Det saknas två kapitel än så länge. Men å andra sidan dök det upp saker i huvudet som skapade ett helt nytt oplanerat kapitel som i stället är klar.

Det är ganska läskigt att lämna texten till ett proffs för att få åsikter. När jag skriver så skriver jag från hjärtat och känslorna. Och för mig är texten bra, den speglar min stolthet att få ner allt på pränt, även om jag fullt ut inser att det är mycket arbete som kvarstår innan den är klar. Men för din lilla Lars-Anders som fortfarande finns inom mig och jäklas med självförtroendet ibland så finns rädslan av bli avvisad. I detta fall avvisad av skrivcoachen. Jag vet ju i förnuftet att en bra skrivcoach inte gör så, förutom att jag ju är en kund och kommer att betala en faktura småningom.

Direkt efter vårt möte nästa vecka så åker jag på en retreat i Malmköping. Och då har jag med mig kommentarerna helt fräscha i huvudet. Vilken förmån att få göra så, att få smälta ihop kommentarerna och de tankar och känslor som väcks.

 

Att vara en god människa

06 april 2014

I går hade jag glädjen att lyssna på Stefan Einhorn som talade utifrån att vara en god människa. Kontentan var att det lönar sig att vara god utifrån allas perspektiv.

Jag blev glad och stärkt över hans budskap så här kommer en kort sammanfattning.

Varför ska vi vara en god människa, var den första frågan han ställde. Och svaret gavs med tre anledningar. Tre är ju ett heligt tal i presentationer. Tre saker går att komma ihåg, tre blir inte för mycket men ändå tillräckligt. Med tre saker kan vi åhörare fortfarande förstå den röda tråden.

Vi ska vara en god människa för vår egen skull för att vi tjänar på det, det skapar tillit och att njutningscentrum i hjärnan aktiveras på samma sätt som vid sex, god mat och narkotika. Och som Stefan så tydligt deklarerade; det är INTE tanken som räknas utan handlingen.

Vi ska också vara en god människa för våra medmänniskor skull. Det finns alltid något vi kan göra om än så lite. Och många gånger är det det lilla som gör skillnaden.

Som tredje anledning ska vi vara god människa för gruppens skull. Det är bevisat att en grupp som bemöts på ett gott sätt presterar bättre.

Hur ska vi då göra för att vara en god människa?

Ja, genom att vara generös. Generös med beröm, dela med oss av tankar och idéer, och kanske också vara generös med pengar. Vi fick med oss ett kinesiskt talesätt – Om två personer ger varandra varsitt ägg, så har de ett ägg var. Om de ger varandra varsin idé så har de sen två idéer var.

Ett annat sätt är att undvika konflikter. Konflikter bygger på att en blir förlorare och en vinnare, men framför allt skapar det ovänskap och det är något ingen vill ha. Grundtanken är att inte ta det den andra säger som personligt. Bemöt konflikten med vänlighet, tolerans och kärlek. Det är den andra som upplever konflikten, du behöver inte ta åt dig och förstärka den. Men, som också betonades, detta ska hanteras med klokhet.

Vi ska vara ett föredöme. Andra härmar det vi gör, inte det vi säger. Och så ledde Stefan oss i ett antal övningar där vi i publiken, trots hans exakta instruktion att vi skulle göra som han sa och inte som han gjorde, så gjorde vi precis tvärtom, dvs det han gjorde och inte det han sa.

Som avslutning uppmärksammades vi på hur ofta vi hamnar i dilemmat att vara en god människa. Och att detta händer massor av gånger varje dag. Ska vi hälsa på någon vi känner? Ska vi hålla upp dörren för den som kommer efter? Bara för att ta några exempel.

Äkta snällhet definierar Stefan som ”vilja avspeglad i handling” samt att vi använder gott omdöme.

Finalen var att vi fick hjälp att få syn på de motkrafter mot att vara en god människa som vi alla måste kämpa med. Vår egen rädsla, vår oförmåga att stå upp för det som är rätt och riktigt samt vår prestige.

Vi måste bekämpa nånannanismen, dvs att överlåta åt någon annan att göra det som vi med våra motkrafters hjälp inte gör själva.