Posts Tagged ‘viktminskning’

Skammen och jag; del 2

02 juni 2010

Som jag beskrivit i förra blogginlägget, så består skammen till stor del av de fantasier jag har om vad som ska hända om någon får redan på mina ‘mörka’ sidor. Det intressanta för mig och den erfarenhet jag fått på vägen i min ‘skamfrigörelse’ är att jag är ensam om mina definitioner av vad skam är. Min kära har helt andra saker som hon upplever som skamliga. Detta gör att när jag väl benämner min skam, under stor vånda, för henne, så tycker hon att ‘jaha, och…..?’. Vilken underbar känsla. Jag blev inte utesluten ur den grupp hon och jag har. Tvärtom blev jag bemött med kärlek och acceptans, och vår relation tog ytterligare ett steg in i innerlighet.

Den grundläggande regeln för att bli av med sin skam är att benämna den, att berätta om den. Inte för alla om allt, men för den/de det berör. Här i min blogg väljer jag att benämna många saker av mer generell karaktär. Till min kära väljer jag att visa upp hela mig.

Den röda skammen hanterar jag genom att dels be om ursäkt för det jag gjort, dels rätta till det jag gjort om det är möjligt och dels att acceptera inför mig själv att det jag gjort är gjort, och det går inte att göra ogjort. Den röda skammen har den fördelen att den avtar ut med tiden. Ett exempel är att acceptera och benämna de känslor jag fick när jag blev illa behandlad på förra arbetsplatsen.

Den vita skammen är den jobbigaste. Här finns min djupaste skam, skam för den jag är. Det är här jag fått mest klander under åren för det jag gjort, tänkt eller för den jag varit i andras ögon. Den vita skammen hanterar jag bl a genom att skriva om den, t ex om mitt förhållande till alkohol, och det långa brev jag skrev till min kära i veckan, ett brev som innehöll mina djupaste tankar och som jag varit livrädd för att avslöja för någon. Reponen blev det jag skrev ovan; stor kärlek. Underbart!

Den svarta skammen hanterar jag bl a genom att diskutera kyrkans roll i samhället, skriva om mitt förhållande till Gud, men framför allt att förhålla mig kritisk till vad som allmänt anses vara rätt och fel och från religionens dogmatism.

Den rosa skammen är jag inte på det klara med än. I skrivande stund har jag ingen aning om jag kommer att fettsuga mina kvarvarande valkar kring magen eller inte. Jag hanterar denna skam dels genom att ‘bekänna’ dom i mina texter, dels genom att berätta om dom när jag håller föredrag.

I Medbetandegörandtrappan skrev jag om min syn på hur jag skapar medvetenhet, både i allmänhet och i förhållande till min skam.

Jag ser ett tydligt resultat av mitt arbete med att bli av med skammen. Jag har mycket lätt att vara närvarande varje stund, att få tillit till det som komma skall och  att acceptera det som varit. Min energi går till huvuddelen åt till att uppleva livet. Och det är både nytt och underbart för mig!

Skammen och jag; del 1

29 maj 2010

Jag har bestämt mig för att ta itu med min skam och de skamkänslor som påverkar mig. Den energi som jag lägger ner på att hemlighålla eller otydliggöra mina tankar och handlingar som väcker skam inom mig, vill jag lägga på positiva tankar och handlingar.

Skammen kännetecknas av fantasier. Fantasierna består i att om någon får reda på mina svagheter så kommer jag att uteslutas ur gruppen, jag får inte vara med. Gruppen kan vara allt ifrån den grupp som min livskamrat och jag utgör, eller familjen i stort, eller kollegorna på jobbet, eller kamratgänget, eller ….. vilken grupp jag nu tillhör. Grupptillhörighet är ju en av våra starkaste behov. Att bli sedd och bekräftad.

Jag har på ett medvetet sätt börjat kartlägga den skam och de skamkänslor jag har. Marta Cullberg Westons bok ”Från skam till självrespekt” beskriver fyra typer av skam (röd, vit, svart och rosa) och det är dem jag utgår från.

Den röda skammen består av saker jag gör gentemot andra eller i relation till andra. Ofta vill jag sjunka under jorden, rulla tillbaka tiden så att jag kan göra det hela ogjort. Till saken hör att jag i min personlighet är mycket spontan och ofta glömmer att tänka efter före. Senast jag önskade det var i helgen. Jag ställde ett stort glas jos på den soliga trappan hos sonens svärföräldrar i Norge. Det var tidig morgon, blåste lite och plötsligt slog dörren igen. Josen åkte ut och geggade ner både trappa och sittkudde. Jag lät det vara för  det var för tidigt för att jag skulle börja stöka med vatten. På dagen när det var dags att åka till flyget kom jag på att glömt att göra rent efter mig. Det vara bara att be om ursäkt. Dock glömde jag att berätta att kudden också fick jos på sig. Så skamligt av mig!!

Den vita skammen  består av de rätt och fel jag fått med mig under uppväxten, oftast beroende på att jag inte blev sedd för den jag var. Den moral som mina föräldrar medvetet eller omedvetet präglat i mig finns också med i bilden.  Att bryta mot dessa (o)uttalade regler väcker skam.  Det kan vara så grundläggande saker som att inte ljuga, att inte bli full, att inte benämna familjehemligheter, att inte benämna sexualitet, att vara artig osv.

Den svarta skammen är den skam som är förknippad med den religion och kultur vi lever i. Det vanligaste exemplet i vår värd är den sk skamkulturen som det ofta skrivs om i  tidningarna. Dock glömmer vi all den skam vi själv har i vår kristendom;  Arvsynden,  synden i stort, dubbelmoralen, vår egen skamkultur, underdånigheten inför Gud,  kyrkans alla dogmatiska rätt och fel. Till det kommer alla sociala konventioner som vi förväntas handla efter. Sociala konventioner som kan vara helt fel i en annan kultur.

Den rosa skammen är alla de måsten som vi måste uppfylla för att passa in i och vara omtyckta i gruppen …. tror vi. Vanligaste exemplen brukar vara den reklam vi utsätt för. Jag tror mig inte vara så påverkad av reklamen, vilket naturligtvis är en lögn. För tillfället är det Dressman-reklamen och min käras kommentarer på de snygga manliga modellerna. Nu när jag gått ner i vikt, är mitt utseende i fokus vilket jag vill eller inte. Jag brottas med min syn på en perfekt (vad nu det är) kropp. Jag har fått bort mycket av min mage, jag tränar mycket men i och med att jagbörjar närma mig de 60 småningom så är inte skinn och kropp så smidiga längre. Det är svårt att få den slimmade mage jag vill ha. Problemet är min svank(!). Mitt mål har varit att kunna stå rak och se min snopp genom att bara böja ner huvudet. Men, magen är i vägen. Ändå är magen jämn i förhållande till svanken. Jag har till och med funderat på fettsugning så att jag kan få den mage jag tror (!!) att jag vill ha.  Jösses, vart tog min självkänsla vägen.

Nästa blogginlägg handlar om hur jag väljer att hantera denna min skam för att minimera den energi det tar att hemlighålla mina ‘brister’.

Den långsamma självbilden

22 oktober 2009

Det har nu gått mer än 7 månader sedan jag nådde min målvikt. Minus 22 kilo på 10 veckor med pulver (tack Itrim).

Under de 6 första månaderna åkte vikten upp (och lite ner) en del på ett sätt som jag upplevde som okontrollerad. Jag ville ju så gärna känna kontroll på min vikt. Att under denna tid rensa i garderoben, sy om kläder eller köpa nya kläder var inte aktuellt.

Sen kom dagen i september när jag kände att nu börjar jag få kontrollen över mitt ätande. Det blev dags att köpa nya kläder. Avfärd till Dressman och kom hem med ett antal tröjor och byxor till ett rimligt pris (att kvaliteten var så dålig att jag redan måst byta hälften(!) av kläderna återkommer jag till i denna blogg).

Att stå i affären och inse att jag gått från 40 tum i midjan till 34 tum, var svårt att acceptera. Tack Margareta för att du övertygade mig. Men det kändes ovant med så tajta byxor. Och polotröjor som jag inte haft sedan tidigt 70-tal. Det krävdes mycket mod och åsidosättande av min gamla självbild för att jag skulle våga handla. Lite hjälpte det allt att de två expediterna högljutt stödde Margaretas kommentarer när jag vågade prova de tajta byxorna.

Nu har jag levt i mina nya kläder i drygt en månad. Och fortfarande är det liksom inte mina kläder. Så sent som i morse, när jag står på ett ben och tar på mig byxorna, kommer tanken att ’Vems kläder är detta?’. Tankar som funnits under större delen av mina 56 år. Tankar som formats så till grad att dom blivit en del av mig. Internalisering och introjekt torde vara två passande ord i sammanhanget.

I söndags tog jag nästa steg. Efter en skön morgon tog jag raskt beslutet. Garderoben skall rensas. Sagt och gjort. Alla kläder som var avsedda för +22 kilo åkte ner i påsar för vidare befordran till Stadsmissionen i Gröndal. Däribland alla kostymer. Hade en tanke ett tag att jag skulle försöka sälja åtminstone 3 av de nya kostymerna på Blocket men……. vilken negativ energi bara tanken att krångla med detta skapade i min kropp. Bättre då med kombinationen en god gärning tillsammans med att jag slipper energiförluster.

Kvintessensen av detta är en stilla undran när dagen kommer som min självbild hunnit ifatt min nya vikt, och att jag tar på mig mina byxor med självklarhet och utan förundran.