Posts Tagged ‘Bokrecension’

Drömmästaren

27 juli 2010

Psykosyntesen hämtar mycket kraft ifrån det andliga. Mycket av det andliga är hämtad från de österländska kulturerna. Enligt vårt sätt att se psyket så är det det andliga, eller det transpersonella som vi kallar det, som drar oss mot ’mitt’ syfte med mitt liv, mitt Själv. Guidade meditationer är ett av många sätt att nalkas det omedvetna på ett stillsamt sätt. Vill man kan man ju kalla detta för att (dag)drömma.

Jag har läst ”Drömmästaren” av Olga Kharitidi. Olga, som är psykiater, reser till Samarkand för att hos en representant för ett hemligt brödraskap, de lucida drömmarnas mästare, lära sig om inre healing och läkande av känslomässiga sår. Hon berättar här om sina upplevelser och erfarenheter. Boken är för mig en ren tolkning av psykosyntesen.

Olga, som är en skolad psykiatriker, inser att hon måste läka sina egna sår innan hon kan fortsätta med sin yrkesutövning på ett fullt sätt. De onda andar som beskrivs är olika delpersonligheter som uppkommit genom trauman eller icke tillfredsställda behov, tidigare i hennes liv. Den transpersonella aspekten ger sig till känna genom att ”Självet ropar”, dvs att när en människa väl börjar identifiera sina mest grundläggande behov så kommer energin att uppfylla dessa bli så stark att det blir hart när omöjligt att undvika. Så är det för Olga, som halvt omedvetet reser till Samarkand.

Drömmästaren som är en mästare på att berätta historier frammanar bilder från Olgas omedvetna, bilder som blir så betydelsefulla att de kommer att styra hennes liv. Och som alltid med det omedvetna, så är det bara Olgas bilder och igen annans bilder. Och det är upp till Olga själv att tolka bilderna och dess innebörd. På slutet tar drömmästaren en dryck till hjälp för att förenkla Olgas drömmar. Här skiljer sig psykosyntesen och boken sig åt. Drycken blir ett sätt att manipulera psyket och kan då frånta Olga sin egen kontroll. Att släppa kontrollen är något helt annat än att bli fråntagen kontrollen, i detta fall med en dryck.

Budskapet i boken är för mig en påminnelse om att våra minnen ofta är fragmentariska och varje fragment lever sitt eget liv. Psyket letar efter olika möjligheter att skapa helheter, och när det finns luckor så kommer fantasin till god användning. Genom att med olika metoder identifiera dessa luckor och fylla dessa med reella minnen och därmed foga sammanfoga allt till en helhet, så skapas dels en mer homogen bild av ett skeende och dels en förståelse och ett sammanhang av vad som skett. Man skulle kunna säga att man minimerar/eliminerar fantasin som verktyg för att fylla minnesluckor.

Boken är läsvärd, om än att slutscenen när Olga helar sin patient luktar lite mycket trolleri i raketfart.

En onomatopoetisk bok (?)

14 juli 2010

Har just läst klart boken ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein. Om en hel bok alls kan kallas onomatopoetisk (=ljudhärmande) så är det denna bok. Ann lider av den psykiska sjukdomen bipolär typ 2 (kallades mano-depressiv förut) och beskriver på sin ångest på ett, vågar jag säga så, underbart sätt. Jag känner hennes ångest in i ryggmärgen. Hennes panik. Hennes oförmåga att känna sig älskad.

Ann har ett flytande sätt att skriva. Hon utgår från sina känslor, och dessa är starka. Hon förklarar sina tankar utifrån den akademiska värld där hon verkar, utifrån filosofi och teologi. Ett intressant kapitel är hennes tankar om människan yttersta frihet, den att ta sitt eget liv. Är detta alls en frihet eller ett patologiskt tillstånd? Hennes sätt att blanda känslor, tankar, fakta och reflexioner tilltalar mig mycket. Så vill jag kunna skriva.

På sid 196 kommer hon fram till att livets mening är ”varken meningsfullt eller meningslös; det bara är”. Jag känner utifrån detta en stolthet att få representera psykonsyntesen, där ett av de viktiga syftena är att hitta just mitt livs mening. Vi startar med ”det bara är”, för att sedan jobba vidare med vad detta ”är” är för klienten.

Boken slutar med att skapa känslan att Ann lyckas ta sitt liv. Jag blev nyfiken om hon lyckades och fann då en artikel i DN . Hon överlevde!

Några reflektioner jag gör utifrån mitt egen bloggande är en önskan att jag skall komma till den punkt där jag lyckas blanda egna erfarenheter och känslor i en ordflöde som upplevs som onomatopoetisk. Jag brottas än så länge, och kanske alltid kommer att göra, med hur mycket av mig själv jag skall lämna ut, både som privatperson och som praktiserande samtalsterapeut. Det gäller, precis om jag uppfattar Anns skrivande (se även artikeln), att våga stå för sina känslor, att inse att alla borden, måsten och ”vad ska andra säga” enbart är en accept av att andra styr mitt liv. Och det försöker jag komma ifrån.

Det är omöjligt att acceptera sig som älskad om jag inte älskar mig själv, blir det budskap jag tar med mig från boken.

Skammen och jag; del 1

29 maj 2010

Jag har bestämt mig för att ta itu med min skam och de skamkänslor som påverkar mig. Den energi som jag lägger ner på att hemlighålla eller otydliggöra mina tankar och handlingar som väcker skam inom mig, vill jag lägga på positiva tankar och handlingar.

Skammen kännetecknas av fantasier. Fantasierna består i att om någon får reda på mina svagheter så kommer jag att uteslutas ur gruppen, jag får inte vara med. Gruppen kan vara allt ifrån den grupp som min livskamrat och jag utgör, eller familjen i stort, eller kollegorna på jobbet, eller kamratgänget, eller ….. vilken grupp jag nu tillhör. Grupptillhörighet är ju en av våra starkaste behov. Att bli sedd och bekräftad.

Jag har på ett medvetet sätt börjat kartlägga den skam och de skamkänslor jag har. Marta Cullberg Westons bok ”Från skam till självrespekt” beskriver fyra typer av skam (röd, vit, svart och rosa) och det är dem jag utgår från.

Den röda skammen består av saker jag gör gentemot andra eller i relation till andra. Ofta vill jag sjunka under jorden, rulla tillbaka tiden så att jag kan göra det hela ogjort. Till saken hör att jag i min personlighet är mycket spontan och ofta glömmer att tänka efter före. Senast jag önskade det var i helgen. Jag ställde ett stort glas jos på den soliga trappan hos sonens svärföräldrar i Norge. Det var tidig morgon, blåste lite och plötsligt slog dörren igen. Josen åkte ut och geggade ner både trappa och sittkudde. Jag lät det vara för  det var för tidigt för att jag skulle börja stöka med vatten. På dagen när det var dags att åka till flyget kom jag på att glömt att göra rent efter mig. Det vara bara att be om ursäkt. Dock glömde jag att berätta att kudden också fick jos på sig. Så skamligt av mig!!

Den vita skammen  består av de rätt och fel jag fått med mig under uppväxten, oftast beroende på att jag inte blev sedd för den jag var. Den moral som mina föräldrar medvetet eller omedvetet präglat i mig finns också med i bilden.  Att bryta mot dessa (o)uttalade regler väcker skam.  Det kan vara så grundläggande saker som att inte ljuga, att inte bli full, att inte benämna familjehemligheter, att inte benämna sexualitet, att vara artig osv.

Den svarta skammen är den skam som är förknippad med den religion och kultur vi lever i. Det vanligaste exemplet i vår värd är den sk skamkulturen som det ofta skrivs om i  tidningarna. Dock glömmer vi all den skam vi själv har i vår kristendom;  Arvsynden,  synden i stort, dubbelmoralen, vår egen skamkultur, underdånigheten inför Gud,  kyrkans alla dogmatiska rätt och fel. Till det kommer alla sociala konventioner som vi förväntas handla efter. Sociala konventioner som kan vara helt fel i en annan kultur.

Den rosa skammen är alla de måsten som vi måste uppfylla för att passa in i och vara omtyckta i gruppen …. tror vi. Vanligaste exemplen brukar vara den reklam vi utsätt för. Jag tror mig inte vara så påverkad av reklamen, vilket naturligtvis är en lögn. För tillfället är det Dressman-reklamen och min käras kommentarer på de snygga manliga modellerna. Nu när jag gått ner i vikt, är mitt utseende i fokus vilket jag vill eller inte. Jag brottas med min syn på en perfekt (vad nu det är) kropp. Jag har fått bort mycket av min mage, jag tränar mycket men i och med att jagbörjar närma mig de 60 småningom så är inte skinn och kropp så smidiga längre. Det är svårt att få den slimmade mage jag vill ha. Problemet är min svank(!). Mitt mål har varit att kunna stå rak och se min snopp genom att bara böja ner huvudet. Men, magen är i vägen. Ändå är magen jämn i förhållande till svanken. Jag har till och med funderat på fettsugning så att jag kan få den mage jag tror (!!) att jag vill ha.  Jösses, vart tog min självkänsla vägen.

Nästa blogginlägg handlar om hur jag väljer att hantera denna min skam för att minimera den energi det tar att hemlighålla mina ‘brister’.

Var går gränsen?

25 maj 2010

Häromdagen var jag på en av mina många promenader i Stockholm. Nedanför slottet mot Drottninggatan stod Blodbussen. Jag hade tid innan ett möte så jag hoppade och la upp mig och gav mitt blod. Nytt för oss blodgivare är att jag kan få en bok i stället för en pryl. I en lucka på en hylla fanns ett litet antal pocket. Och där stod Åsa Hellbergs ”Casanovas kvinna”. Jag följer Åsas blogg och har förstått att boken är aktuell, så valet var självklart. Ändå fanns det ett motstånd att öppna boken.

Jag har alltid haft svårt att ta mig an hajpade böcker. För mig ställer de krav på att jag måste uppfatta dem som bra redan innan jag öppnar boken, och det tycker jag inte om. Därtill kommer att jag själv varit djup medberoende (i mitt fall till medicinskt sjuka i familjen) i mitt tidigare liv. Det har tagit mig en 4-årig utbildning inkl mängder med terapi att komma igenom det. Och det i sin tur innebär ett undermedvetet motstånd att läsa om det som kan väckas i mig igen.

I helgen var jag i Norge och avnjöt sonens masterexamen i klassik gitarr, och det gav många tillfällen både på flyg och tidiga morgnar (älskar sådana) till läsning.

Först tredjedelen av boken gav mig just ingenting. Jag upplevde den som en ’tjejbok’ som vältrade sig i förälskelsens alla detaljer, men sen fångades jag helt. Medberoendets problematik plockade upp många minnen och känslor likväl som min egen utveckling som sexuell varelse.

Som terapeut fokuserar jag bl a på de existentiella frågorna från ett sexuellt perspektiv, och detta gör att den fråga som kom till mig i boken är när ett sexmissbruk blir just ett missbruk. Vart går gränsen för ett missbruk. Vem definierar det? De fall boken beskriver synes vara självklara fall av missbruk, då både missbrukaren och omgivningen uppfattar det som ett problem.

Jag tänker att det kan vara två saker som huvudsakligen påverkar; 1) att missbrukaren själv uppfattar det som ett problem och 2) att personer som berörs i omgivningen upplever det som ett problem.

En parallell fråga som finns med i min bild är hur otrohet definieras. För mig  är det en överenskommelse mellan två personer i ett par. Dessvärre tror jag att det är sällan som denna diskussion förekommer, utan den ena partnern förutsätter att den andra partnern har samma definition, detta oaktat att det finns olika sexuella behov i botten. Det finns par där den ena anser att ett ögonkast till en annan person är lika med otrohet, och i andra fall där det är helt ok att ligga med vem som helst bara hjärtat finns kvar hos den andra partnern.

Jag har inga svar på mina egna tankar, annat är att jag ser det som nödvändigt med en ärlighet mellan personerna i ett par om dels den enskildes behov och dels var respektive person har sina gränser. Utifrån det får man sen diskutera ett gemensamt förhållningssätt.

Mindfulness ??

19 maj 2010

Mindfulness förbryllar mig.   Vad är det egentligen mer än ett modeord i tiden. Har läst en del om det och inte fått grepp. Det blandas ihop med en massa annat. T ex alla de påstådda effekterna av mindfulness, eller andra metoder där mindfulness kan vara en delmetod. Jag är inte heller på det klara om mindfulness är en aktivitet eller ett status att uppnå eller både ock.

Tro nu inte att jag är kritisk till mindfulness. Jag vill bara få det att stämma i min strukturkarta i huvudet.

Jag håller på att läsa boken ”Mindfulness från början” av Charlotte Mandrup. Hon ger mig en liten vägledning, även om jag tycker att hon likställer mindfulness med existentialismen.  I dagens SvD finns också en artikel om den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn som anses vara  mannen bakom vågen av mindfulness .

I artikeln finner jag det enklaste svaret. Mindfulness är en icke-religiös meditation, dvs, i mina öron att ge oss en möjlighet att stanna upp, att inte medvetet tänka på något alls. I boken finner jag 7 principer för mindfulness som Jon Kabat-Zinn skrivit ner: Icke-dömande, Tålamod, Nybörjarsinnelag, Tillit, Icke-ambition, Acceptens och Släpp taget. I stort sett samma principer skulle jag kunna påstå att psykosyntesen står på. Eller många andra av de psykologiska inriktningar som accepterar andligheten som en grund för förändring.

Inom psykosyntesen ser vi meditationen som en av flera metoder. Vi pratar om a) guidade meditationer, b) reflekterande meditationer, b) receptiva meditationer  och d) kreativa meditationer. Andra talar om den objektinriktade meditationen , den objektlösa meditationen, djupmeditation, stabiliserande meditation, analytisk meditation, vipanassameditation, samanthameditation och transcendental meditation. Ytterligare andra varianter och namn finns. Att det kan vara  skillnad på dessa olika meditationsformer är jag övertygad om, men vilken är den sanna meditationen, den sanna mindfulnessen? Finns den sanna meditationen?

Innebär ovan resonemang att psykosyntesen och mindfulness är samma sak, eller är det så att de står emot varandra?

Jag skulle vilja svara nej på båda frågorna. Som så mycket annat under epitetet personlig utveckling gäller att var och en får finna sin väg. I grunder är det den enskildes tillit till den enskilda metoden eller terapeuten som är det viktiga. Detta sagt oaktat att det finns evidensbaserade metoder för vissa specifika tillstånd.

På något sätt blir min upplevelse att mindfulness är en smart paketering och marknadsföring av något som funnits i många tusen år.

Det som blir bestående hos mig från boken är konstaterande att ju mer jag är fokuserad på målet, ju mer kommer jag att missa av alla andra chanser som dyker upp utmed vägen. Om det sen har med mindfulness att göra eller inte, låter jag vara osagt.

Jag fokuserar på min väg framåt, inte på ett specifikt mål. Och meditationer är en del av min väg.

En dag till i mitt liv – En dag fylld med glädje, insikt, lätt skam och frustration.

02 februari 2010

Dagen startade med en skön morgon. Ett bokpaket väntade i tobaksaffären i centrum. Nyfikenheten på innehållet styrde mina steg dit. Paketet innehöll bl a tre böcker om att skriva (bok1, bok2 och bok3). Mitt sätt att ta till mig information är i första hand att läsa och sortera in fakta i mitt huvud. Jag vill ha en grundförståelse för helheterna så att jag dels ser, i detta fall, hela skrivandeprocessen och dess delar och möjligheter. Detta ger mig en karta så att jag sen kan välja de delar jag vill fokusera på och träna på. Så, men glädje ser jag nu på de tre böckerna som ligger och väntar på mig.

Kl 10 kom en vän hem, en vän som lag lovat stödja när vännen skapar sin första hemsida. Vännen var väl förberedd och sidorna med både bilder och text kom på några timmar upp live. Roligt att arbeta med verktyg som gör att det går så enkelt att skapa. Vännen såg stolt på sin dröm som just nu manifesteras i något alla skall kunna se på vebben. Vännen ville ta med sig sallad till lunch, vilket jag avböjde. Vill ju så gärna laga maten själv, så att jag får den delen av glädjen.

Under arbete med hemsidan fick jag flera komplimanger om mina kunskaper. Att ta emot komplimanger framkallar hos mig en lätt skam. Enligt Jantelagen (se mitt tidigare blogginlägg) får jag inte erkänna mina styrkor, utan ska helst bortförklara dem med ’äh, det är väl ingenting’, ’nått sak jag väl ha lärt mig under mina 36 år inom IT’ eller nått sånt. Numer har jag lärt mig att tacka för komplimangerna, men den lätta skamkänslan finns dar ändå. Att tacka för komplimangen har för mig en djupare betydelse. Jag vill ta vännen på allvar. Bortförklarar jag komplimangen, så säger jag ju indirekt att vännen har fel, och vem är jag att säga att vännens upplevelse är fel. Alltså, min skam får jag äga själv och allt eftersom arbeta bort. Ja, jag kan idag erkänna att inom dessa områden som vi hanterade idag kan jag mycket, är duktig på och kan lära ut på ett bra sätt, även om det framkallar lätt skam inom mig.

När vännen gått, kom presteraren igång inom mig. Vad har jag egentligen gjort? Finns det några punkter på dagens lista som jag kan pricka av? Har jag alls en lista med punkter för denna dag? Vad gör jag? Jo, jag lägger mig på sängen för att vila ögonen ett tag. 2,5 (!) timme senare vaknar jag. Fyll av motsättningen; vilken livskvalitet att kunna få sova middag på detta sätt, mot, ytterligare en dag som jag inte presterat på det sätt som jag förväntat mig. Jag satte mig ner och skrev färdigt veckobrevet till min coach där jag bl a talar om veckans progress. När jag ser raderna framför mig på skärmen så inser jag att det blev ju en del gjort, men räcker det? Har jag för stora krav på mig själv? Vem är det som bedömer vad som är tillräckligt? Hur tror jag att andra uppfattar mig?

Frustrationen växte så pass att den drev ut mig på en timmes promenad. Under promenaden så lyssnade jag som vanligt på P1 och programmet ”Samtalet”, det radioprogram som jag tycker är bäst. Det enda radioprogram där tystnaden får vara med på sina egna premisser, och där varje ord får en egen plats på piedestalen. Kvällens huvudperson var San Lundberg. Hon väntade på att hennes mamma förhoppningsvis skulle vakna upp från sin operation. Intervjuaren ställde frågan om varför San accepterat denna dag för intervjun, och svaret blev ”Denna dag är en del av livet”. Den sentensen gjorde intryck på mig så jag styrde hem stegen för att skriva detta blogginlägg.

Denna dag med glädje, insikt, lätt skam och frustration, är den del av mitt liv. Och nu har jag upplevt den!

Från skam till självrespekt

19 oktober 2009

Från skam till självrespekt heter den bok jag just läst. Marta Cullberg Weston tillför en dimension i terapirummet. En dimension som ofta glöms bort. Förutom att hon skriver på ett bra och lättillgängligt sätt, så lyckas hon också ge en struktur på skammen, en struktur som stöttar mig i mitt arbete. Därtill metoder och synsätt så att jag kan hjälpa mina klienter att friställa sig från sina skamkänslor.

Grundtemat i boken kretsar kring ”Människan är ett flockdjur. Skammen fyller,…, funktionen att hålla oss inom gruppens ramar och lär oss respektera andras gränser.”

Marta delar in skammen dels i den destruktiva skammen dels i den reglerande skammen, den skamkänsla som gör att vi respekterar ”andras gränser”. Boken håller sig till sin huvuddel kring den destruktiva skammen. Denna delas in i olika färger. Den röda skammen står för det vi gjort eller utsatts för gentemot andra och som vi skäms för, den vita skammen står för den kroniska skammen, den svarta skammen står för den kulturbärande skammen och slutligen den rosa skammen när vi styrs av ’borde’, ’måste’ eller ’vad ska grannen säga’, t ex att följa modet för att känna tillhörighet i en grupp.

Skammen är en grundläggande drivkraft till rädslan. Den rädsla som ofta gör att vi inte vågar visa vem vi är, för då kan jag bli utstött ur gruppen.

Skammen är som ett spöke. Rädslan för att möta den blir allt större. Vågar man prata om sin skam så förlorar skammen sitt värde och kommer så småningom att försvinna. Det som är så fantastiskt, är att oftast när jag vågar prata om mina skamkänslor så kommer jag också att stå upp för den jag är, vilket i sin tur leder till en större respekt från omvärlden, i stället för den befarade utstötningen.

Marta avslutar boken med de 4 förmågor vi behöver för att finna den självrespekt som kan ersätta skammen; positiva självbilder, hantera sin inre kritiker, kunna sätta gränser gentemot omgivningen och en förmåga att trösta sig själv.

 Jag rekommenderar boken varmt.