Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Att vara en god människa

06 april 2014

I går hade jag glädjen att lyssna på Stefan Einhorn som talade utifrån att vara en god människa. Kontentan var att det lönar sig att vara god utifrån allas perspektiv.

Jag blev glad och stärkt över hans budskap så här kommer en kort sammanfattning.

Varför ska vi vara en god människa, var den första frågan han ställde. Och svaret gavs med tre anledningar. Tre är ju ett heligt tal i presentationer. Tre saker går att komma ihåg, tre blir inte för mycket men ändå tillräckligt. Med tre saker kan vi åhörare fortfarande förstå den röda tråden.

Vi ska vara en god människa för vår egen skull för att vi tjänar på det, det skapar tillit och att njutningscentrum i hjärnan aktiveras på samma sätt som vid sex, god mat och narkotika. Och som Stefan så tydligt deklarerade; det är INTE tanken som räknas utan handlingen.

Vi ska också vara en god människa för våra medmänniskor skull. Det finns alltid något vi kan göra om än så lite. Och många gånger är det det lilla som gör skillnaden.

Som tredje anledning ska vi vara god människa för gruppens skull. Det är bevisat att en grupp som bemöts på ett gott sätt presterar bättre.

Hur ska vi då göra för att vara en god människa?

Ja, genom att vara generös. Generös med beröm, dela med oss av tankar och idéer, och kanske också vara generös med pengar. Vi fick med oss ett kinesiskt talesätt – Om två personer ger varandra varsitt ägg, så har de ett ägg var. Om de ger varandra varsin idé så har de sen två idéer var.

Ett annat sätt är att undvika konflikter. Konflikter bygger på att en blir förlorare och en vinnare, men framför allt skapar det ovänskap och det är något ingen vill ha. Grundtanken är att inte ta det den andra säger som personligt. Bemöt konflikten med vänlighet, tolerans och kärlek. Det är den andra som upplever konflikten, du behöver inte ta åt dig och förstärka den. Men, som också betonades, detta ska hanteras med klokhet.

Vi ska vara ett föredöme. Andra härmar det vi gör, inte det vi säger. Och så ledde Stefan oss i ett antal övningar där vi i publiken, trots hans exakta instruktion att vi skulle göra som han sa och inte som han gjorde, så gjorde vi precis tvärtom, dvs det han gjorde och inte det han sa.

Som avslutning uppmärksammades vi på hur ofta vi hamnar i dilemmat att vara en god människa. Och att detta händer massor av gånger varje dag. Ska vi hälsa på någon vi känner? Ska vi hålla upp dörren för den som kommer efter? Bara för att ta några exempel.

Äkta snällhet definierar Stefan som ”vilja avspeglad i handling” samt att vi använder gott omdöme.

Finalen var att vi fick hjälp att få syn på de motkrafter mot att vara en god människa som vi alla måste kämpa med. Vår egen rädsla, vår oförmåga att stå upp för det som är rätt och riktigt samt vår prestige.

Vi måste bekämpa nånannanismen, dvs att överlåta åt någon annan att göra det som vi med våra motkrafters hjälp inte gör själva.

 

Att helt plötsligt längta efter skor

29 mars 2014

Mina gå-skor, modell bra löparskor, har gjort sitt. Helt slätt. De såg för djäkliga ut. Det var hål på ovansidan och frågan var om den stötupptagning som hälsulan ska stå för tog upp några stötar alls längre. Men bra ha de varit.

Jag gick in i min vanliga affär i Hornstull. Där stod en ung manlig expedit och väntade på mig.

– De här (och jag pekade på mina skor) har gjort sitt. Jag vill ha ett par nya. Men med skillnaden att jag knappast kommer att springa mer utan gå ½-1 mil om dagen, de får gärna vara vattenavvisande och om färgerna möjligtvis kan vara annat är lysande orange så vore det toppen. Och så var det storlek 47 eller 48.

Det där med färgen är ganska viktigt. Alla löparskor som är riktigt sköna har de mest grälla färger. Intet ont i det, men som 60+-are som vill kunna använda skorna till och från ”kunden” är det bäst om de ser lite neutrala ut.

– Ja visst, sa han och gick in på lagret.
– De här är de vi har i din storlek!
– Men matchar de mina önskemål eller är de de enda ni har?
– De är de enda vi har, sa han<br>

Jag lämnade affären och insåg att jag ännu en gång får styra mina skoinköp till den affär som händelsevis råkar ha något alls i min storlek. Min storlek är inte extrem men ligger precis ovanför standardstorlekarna.

Tillbaka i Liljeholmens centrum upprepades proceduren men med en skillnad.

– Du, det finns en affär i Aspudden som har stora skor. Den heter Grand Shoes.
– Toppen, sa jag.

Grand Shoes har lite udda öppettider men turen ville med sig att de hade öppet just denna dag, så jag travade dit.

En affär med massor av skor i storlek 47-52. I alla sorter. Och färger.

Det här är nog första gången jag går in i en skoaffär och känner glädje.

– Här kan det kännas som mina skor finns.

Jag upprepade min önskan om att de gamla skorna hade gjort sitt och så vidare och fick till svar

– Självklart har vi det. Din storlek är bland de mindre vi har.

Tjejen i affären tog lugnt fram ett antal skor jag fick prova. Alla utifrån att mina fötter är 305 millimeter långa. För här handla du inte på skostorlek utan på längden på dina fötter och om fötterna är smala, breda eller mittemellan. Mina är mittemellan.

En rädsla spred sig – Tänk om jag har så små fötter så jag inte får handla här!!! Att jag hamnat i ett storleksintervall så är för stora för den vanliga skoaffären och för små för specialaffären. Tillsammans med en känsla – åååh jag får välja helt fritt!!!

Och när jag gick runt i butiken för att känna hur provskorna kändes så stod de där. Mina drömskor, som jag inte ens tillåtit mig att förstå att de är. Ett par ankelhöga oljebruna lite flammiga DrMartens chelseaboots.dr MartensChelsea boots

Tillsammans med ett par halvslitna jeans så har alltid min blick fastnat på killar med sådan utstyrsel. För mig utstrålar de manlighet och tuffhet.

En svindlande tanke far igenom mitt huvud. Att det ska ta 60 år, en kamp att börja älska mig själv som den jag är och en fru som bekräftar mig mer än jag behöver (eller också är det just det jag behöver) innan jag tillåter mig att öppna ögonen på ett medvetet sätt kring hur jag ser ut i andras ögon.

Allt för att jag hamnade i en affär som faktiskt gav mig stora valmöjligheter att välja.

Nåväl, kvar i affären var jag inte reda att prova drömskorna. Det gick lite för fort men bilden av dem fastnade i min önskelista bak i huvudet.

I stället blev ett par riktigt sköna Timberland vandringsskor mina.

Upplevelsen i affären har gjort att något vaknat till liv i mig, en vilja att medvetet börjat välja kläder på ett annat sätt, både när jag går till ”kund” och när jag agerar i olika roller som talare. Visst har jag tidigare valt att se pråper ut, men nu har det kommit in en annan dimension. Häftigt.

Och så kommer tvivlaren fram igen. Skit! De där bootsen kommer väl inte att passa mina fötter. Inte kommer väl jag att sköta dem på rätt sätt. Varför skulle jag vara värd att köpa dem. Jag har ju de funktionella skor jag behöver.

– Men serru Rolfhamre. Nu har 60-åringen i mig fått krafter som kan be tvivlaren dra åt helsike. Så prova dem det kommer jag att göra och passar dem så blir det köp. Och slitna lite fransiga jeans det har jag redan, så halva jobbet är redan klart, säger den peppande inre Lars-Anders till mig.

Så sensmoralen är: Tillgången till valfrihet skapar möjlighet att inkapslad längtan.

Epilog:

Igår gick jag tillbaka till affären för att prova bootsen. Skitsnygga, men…. min storlek var slut.

– Din storlek är den storlek vi har flest sorter i, tröstade expediten. Men DrMartens kommer inte att fyllas på igen förrän i höst.

Det visar sig att tillverkarna av våra storlekar bara tillverkar efter beställningar från specialaffärer som Grand Shoes, så det var inte bara att beställa hem ett par till.

Men siktet är inställt. Så fort målet kommer i sikte så slår jag till. Antingen på Grand Shoes eller på nätet.

 

Välkommen tillbaka

01 februari 2014

Välkommen tillbaka till min blogg.

Det är ganska prick 2 år sedan jag skrev senast. En lång tid men så mycket som har hänt.

Ibland behövs det pauser både i livet och i skrivandet. För mig tog jobbet och det allmänna så mycket energi att skrivande kom på andra plats. En plats det legat på fram till i jul när det började bli så stilla i huvudet att ”vara i nuet”-tankarna fick komma fram igen.

Sent i höstas tog jag beslutet att jag efter 3 år som ordförande i Psykosyntesförbundet lämnar ordförandeskapet vid årsmötet den 22/3. Ett beslut som förvisso skapar ännu mer jobb i några månader, för jag vill ju lämna ifrån mig förtroendeuppdraget på ett just sätt till kommande ordförande. Men, vilket är ännu viktigare, en massa energi friställdes så att min skrivlust får komma upp till ytan igen.

Så här är jag igen.

Det blir inget löfte om hur ofta jag kommer att skriva, men att det blir det lovar jag.

Välkommen tillbaka.

Avsnäst av Comhem.

13 september 2011

Blev igår uppringd av en telefonförsäljare. Han presenterade sig som kommande från Comhem.

Normalt frågar jag direkt om den som ringer vill sälja något. Svarar han då ja, så säger jag nej och lägger på. Kan tyckas ohyfsat, men jag har inte bett dem ringa. Nej, jag kan inte används NIX, för jag har en enskild firma och då gäller inte NIX.

Igår ringde mannen när jag höll på med middagen. Han erbjöd sig att återkomma, men jag frågade vad det var han ville sälja. Jag är Comhem-kund och det kunde ju vara något av intresse förovanlighetens skull.

Han påstod att jag kunde få befintligt telefonabonnemang och befintliga TV-kanaler för 299:-/månad, inkl fria samtal inom Sverige. Jag sa att det låter intressant och att jag återkommer när inte spisen är på.

Efter att nu på morgonen ha kollat på senaste Comhem-räkning kunde jag konstatera att det erbjudna priset skulle halvera vår månadskostnad. Bra. Jag ringer Comhem och beställer.

Jag hamnade på 15:e plats i telefonkön, framförde mitt ärende och blev upplyst att den som svarade inte kunde se detta erbjudande. Han kopplade mig till ‘Abonnemangsavdelningen”. Naturligtvis hamnade jag på 15:e plats även där. 14-13——–3 plats och så pip-pip, samtalet bröts. SKIT! Ringde direkt upp och fick veta att det inte går att komma fram, ”ring senare”.

Efter en bra stund ringde jag igen, nu med ganska mycket adrenalin i blodet. Jag är befintlig kund och önskar bli behandlad som sådan också. Att bli bortkopplad efter att väntat ett bra tag är mycket (!!) irriterande.

Trots idogt försök i den automatiska röstdirigeringen när man ringer Comhem så hamnade jag i Personlig Service och inte på Abonnemangsavdelningen. Killen som svarade lyssnade på mitt ärende och ifrågasatte att jag ville till Abonnemangsavdelningen. Underförstått tyckte jag mig förstå att en sådan avdelning inte existerar. Jag hänvisade då till vad den tidigare kollegan sagt, varpå killen upplyste mig om att det var externa bolag som skötte uppringningen.

Jag började nu bli uppretad ordentligt. Jag vill bli ‘ännu mer kund’ i bolaget och blir hanterad som en idiot.

– Det är inte mitt problem hur ni sköter er uppringning, jag vill anta det erbjudande jag fick.

Och svaret jag fick:

– Nej, det är inte mitt problem heller!!!

Nu blev jag så förbannad att jag la på luren.

Jag är fullständigt ointresserad av hur Comhem organiserar sin verksamhet. Jag har ett avtal, och ett telefoninterface som anges till 0771-550000. När jag ringer det förväntar jag mig att bolaget vet vem som gör vad.

Som tur har vår bostadsrättsförening installerat ett fibernätverk som gör att vi har ett snabbare nätverk är Comhems men till under halva priset. Förhoppningsvis kommer andra alternativ till TV och telefon också.

Jag har skickat denna text till deras kundtjänst. Någon mailadress för reklammationer hittade jag inte. Ska bli intressant att se om och i så fall hur de svarar.

Några morgontankar

27 maj 2011

Det var ett tag sedan senaste blogginlägg.

Det är så irriterande att känna när inspirationen att skriva kommer, men det händer inget mellan hjärnan och fingrarna. Jag läser och tänker och får en massa inslag, uppslag och tankar att bygga vidare på, men när jag sätter mig framför datorn för att skriva står det still. Det går inte att få ner orden på tangentbordet.

Jag förstår fullt och väl att detta inte är något ovanligt för oss som tycker om att skriva. Det händer nu och det kommer att hända fler gånger. Litteraturhistorien är full av skrivkramp.

Så igår kväll vara jag borta på en intressant kväll och kom att träffa Lena. Vi satt i pausen och småpratade. Hon berättade att hon haft en dipp i sitt skrivande.  Om sin frustration och vilja att ta nästa steg med orden som kommunikation. Lena gav mig en komplimang för det jag skriver och plötsligt var det den lilla bekräftelse som behövdes för att jag skulle koppla på länken mellan hjärna och fingrar igen. Ibland kan det vara så enkelt.

Jag har alltid gillat att lära mig saker. För mig handlar det om att förstå världen. Jag kommer nog alltid att ha vilja att lära vidare. Just nu håller jag på med 3 parallella utbildningar.

En halvårskurs i handledning. Det är ytterligare ett sätt att betrakta samtalet som professionellt instrument. Mycket att läsa. I förstone känns det som beskriv enkelt, men vid en djupare eftertanke så finns mycket mer bakom. Vi har många olika lärare som var och en ger sin infallsvinkel på handledning. Ibland motsägelsefullt men alltid spännande.

En 10-dagars grundkurs i att bli konditor. Näe, jag har inga planer att starta ett konditori. Jag ser det mer som en ny vinkling på mitt matintresse. Och bakat mycket har jag gjort. Det som denna kurs framför allt ger mig är det tankesätt som en yrkesman/kvinna har, med småknep som gör livet lättare och vilken funktion som en viss ingrediens har. Allt för att jag själv ska kunna hitta på och vara kreativ i köket. Häromdagen när jag var inne på ett fik som har eget bageri, frågade jag om de behöver hjälp ibland. Jag ställde frågan mest för att känna efter hur det kändes i kroppen. Och det kändes bra.

En 6-veckors distanskurs i andning (http://www.stillatankar.com/). Näe, det är inte så att jag glömmer att andas, men att andas medvetet och ta kontroll över min andning blir resultatet. Jag är nu inne på min tredje (tror jag) vecka, och så här långt kan jag konstatera att mitt liv till stor del är lugnt och skönt. Jag har en lugn andning, andas mest in och ut i näsan (utom när jag cyklar upp för Nybohovsbacken)  och att min ‘kontrollpaus’ är bra.

Att andningen är i fokus under en meditation och yoga är  självklart. Och att mindfulness bygger på andning. Men nu så stannar jag upp ofta och tänker på andningen. Det blir som om jag blir ‘mindful’ ofta och det känns jätteskönt. Som en bekräftelse på att jag vågar vara mig själv, tänker jag.

På tisdag 31/5 kl 19 har vi tårtkalas hemma för de som vill komma. Då har jag bakat 2 tårtor, en klassisk och en modern, på konditorkursen, och frun och jag kan inte äta upp dem själva. Släng iväg ett mejl till mig (lars-anders@rolfhamre.se) och tala om att du kommer så vi vet. Och så att du får adress och portkod. Varmt välkomna!

Frosseri – dödssynd eller njutning?

18 oktober 2010

Jag vill delge er denna dialog som utspann sin i Facebook igår kväll. För mig speglar den så den glädje som finns i att acceptera och till fullo glädjas åt sina ohämmade njutningar, om än med vissa konsekvenser.

Margareta Lindvall Rolfhamre Så här är det: om man tillverkar ett lass chokladbollar (med mycket kakao och starkt kaffe i – herreguuuuu så gott!!) och sen slukar hälften, ja då får man ont i magen. Det vet varje människa med lite erfarenhet. Men idag hjälpte inte erfarenheten. Begäret blev så stort, så stort att jag bara glufsade i mig som en tok. Var det värt det? Både ja och nej. Mest ja!

Lars-Anders Rolfhamre Resultatet är att jag just ätit söndagsmiddagens förrätt själv. Om en stund blir det nog samma sak med huvudrätten 😉

Margareta Lindvall Rolfhamre För den som undrar: Jag har njutit och tänker inte skämmas. Jag bara ångrar mig lite lite grann.

Helena Lindvall Man ska inte ångra det man gjort, bara det man inte har gjort. Synd att du fick ont i magen men det beror ju på att du åt lite för många choklad-bollar. Hoppas du njöt så länge det varade 😉

Monica Jonsson Tokfia ; )

Lee Wiss Man behöver ingen erfarenhet…. det är det som magknipet är till för. Och vad är lite magknip jämfört med njutningen av en underbar chokladboll. Man lever kanske bara en gång. Kram…

Margareta Lindvall Rolfhamre När nu läggdags närmar sig, kan jag konstatera att det nog är bra med lite måtta, men bara lite. Gränsen går när man får ont i magen. Då är det inte värt det längre. Jag åt lite, lite mat senare på kvällen. Lägger mig nöjd och mätt och glad, för det magonda är borta nu.

Nu är det slut! Och nu har det börjat!

30 april 2010

Igår var jag på min gamla arbetsplats och lämnade PC, telefon och passerkort. Efter nästan 7 år var jag tvungen att gå ut genom besökgrinden, då jag inte hade något  passerkort längre. En viktig symbolhandling för mig.  Så nu är det slut på den era i mitt liv då jag varit anställd. Från och med nu 1/5 2010 är jag FRI!

Men konstigt känns det, i hela kroppen. Förvisso har jag inte varit på arbetsplatsen sedan mitten av december – det var bäst så för alla parter 😉 , men det är ändock ett stort steg att lämna den relativa tryggheten det är att vara anställd med en god lön.

Hela kroppen har varit i uppror. Att lämna tillbaka grejorna, var tungt. Jag är ute nu…..! Men är inne i något nytt. Min självbild håller på att förändras i grunden. Jag är inte den gamla L-A, jag är en ny L-A. Precis som en tonåring som vill ha vuxenpoäng, behöver jag bekräftelse med nya ”mognadspoäng” för det jag gör, så att jag förstår att jag kommer att klara mig utan den gamla tryggheten.

Hur jag kände det när jag hamnade i situationen att var ‘utanför’ skrev jag på bloggen tidigare.

Jag har suttit en hel del och känt efter hur det är nu. Känner jag ilska, bitterhet, sorg, förgrämelse…… Eller vad? Troligtvis finns alla dessa känslor, men jag väljer att inte fokusera på dom. Förträngning? Kommer dom att komma tillbaka senare? Kanske är svaret ja på båda frågorna. Kanske är svaret nej på den senare? Tiden får visa.

Just nu är jag i det läget att jag funnit det jag vill syssla med i livet. Allt känns förhoppningsfullt. Jag känner tillit det som komma skall. Jag har hittat mitt Själv – mitt syfte i livet. Jasså, säger du, vad är det då. Är det inte lite förmätet att tro att du hittat det? Använder du ordet förmätet, reagerar jag starkt. Förmätet är ett ord som för mig kommer utifrån Jantelagen. En viktigt del i att ha funnit sitt Själv är att kunna friställa sig från var Jantelagen föreskriver för oss svenskar.

Jag kan välja var jag lägger min energi. På det som varit eller det som komma skall. Jag förnekar inte det som varit. Jag har försökt respektera mina känslor när dom kommit. Jag har tagit hand om mig. Jag har låtit mig gråta i famnen på min kära. Det har varit skönt.  För mig är det ett bevis på att jag lärt älska mig själv.

Mitt Själv är att försöka förstå världen (Nyfikenhet), att få uttrycka denna förståelse, bl a i denna blogg, utan att någon säger att jag tänker fel bara för att jag ibland tänker annorlunda (Frihet) och att få utforska det mest grundläggande vi människor har (Sexualiteten)  utan att möta andras rädsla eller värderingar.

Jag kan nu se tiden an i mitt företag, Brain Stretching, som står på 4 ben; samtalsterapi, författarskap, föredrag och IT-konsulting. Det är jag som styr efter mitt eget huvud. Visst finns det en rädsla att det inte kommer att gå bra, men å andra sidan är ungarna stora och ‘bortgifta’ och jag har bara 8 år kvar till pensionen. Så visst kommer det att gå bra.

En epok i mitt liv är över – ett ny epok startar idag. Och jag känner bara lycka, eller…. kanske lite oro och andra känlsor också! Nu är jag redo att ta nästa steg mot mitt Själv, för den vägen tar aldrig slut.

Som min vän Karin nyss skrev i Facebook (och det rörde mig till tårar)

Lycka till! Kan inte låta blir att låta tankarna gå till Gabriellas sång (eller Lars-Anders sång som den numer heter):

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
(…)
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
(…)

Lag 2 – Kroppsställningar, rörelser och handlingar manar fram motsvarande mentala bilder och idéer, som i sin tur (enligt lag 3) manar fram eller förstärker motsvarande sinnesstämningar och känslor.

30 december 2009

Lag 2 är, så att säga, nästa steg från lag 1. Där lag 1 säger att mentala bilder och idéer manar fram kroppliga handlingar, så vänder lag 2 på detta och säger att kroppsliga handlingar kan mana fram mentala bilder och idéer. Krångligt?

Ta exemplet med elitidrottaren som tränat mentalt, och därmed lyckas hoppa högre över ribban. Att lyckas med detta förstärker den mentala bilden av att hoppa ännu högre, och vips är vi inne i en positiv cirkel. Tanke skapar handling som skapar tanke.

För den deprimerade kan detta naturligtvis bli tvärtom. Upplever jag att jag inte är värd något, har dålig självkänsla, så kommer jag att agera på detta sätt också, vilket i sin tur förstärker den dåliga självkänslan.

Att bryta den negativa spiralen av tankar – agerande är vitalt för att återskapa ett självförtroende.

Inom psykosyntesterapin finns en metod som kallas ”som om” och som bygger på lag 2. Det innebär att jag medvetet försöker agera som om jag vore glad, kände mig omtyckt eller vad det nu kan vara som jag längtar efter. I och med att jag tvingar kroppen att agera som jag skulle vilja att den gjorde utan tvång, så skapar detta mentala bilder och tankar som gör att jag får stöd att bryta en negativ tankebana.

I den valsituation som jag själv befinner mig i har jag satsat på denna blogg. Jag har som mål att ha en känd blogg inom ett år, och tvingar kroppen att skriva minst 2 inlägg per vecka. Detta skapar hos mig en mental bild av att jag kommer att lyckas. Att jag dessutom får en del positiva kommentarer om det jag skriver, gör bara att denna positiva spiral förstärks.

I lag 3 kopplar vi ihop tanke – kropp – känslor.

Lag 1 – Symboler, mentala bilder och idéer tenderar att ge upphov till fysiska förhållanden och externa handlingar som svarar mot dem.

26 december 2009

En idé skapar en vilja att genomföra idén. Symboler har vi mängder omkring oss. Olika politiska symboler, t ex att varje parti vill förknippas med en blomma, skall frammana till positiva mentala bilder. Mentala bilder som kommer när vi ser t ex reklam vi ser,  kan skapa en vilja att gå och köpa varan. Våra politiska ledare har som en av sina uppgifter att skapa mentala bilder som vi upplever som positiva, så att vi skall rösta på dem i valet.

Ett exempel på användning av mentala bilder är då idrottarna för öva sig i att se sig själva gå i mål som etta, vilket leder till den extra ansträngningen som behövs. Ett annat exempel är den deprimerade som har svårt att frammana positiva mentala bilder, vilket leder till trötthet och andra fysiska symptom.

Varje fantasibild har inom sig ett drivande element, skulle man kunna sammanfatta lag 1, vilka de nu är positiva eller negativa.

Just i den situation jag själv är i nu, med möjlighet att välja väg i livet, finns ständigt en massa symboler, mentala bilder och idéer i mitt huvud. Symboler som mitt företags logo, mentala bilder där jag ser mig i framtiden som författare och mängder av idéer om vad jag skulle vilja göra. Allt eftersom kommer dessa symboler, mentala bilder och idéer att sorteras i mitt huvud och bli underlag för de val jag slutligen kommer att göra. Naturligtvis kommer jag att göra en mängd delval innan, men med spänning ser jag fram emot det stora valet; jobba kvar hos nuvarande arbetsgivare i någon form eller satsa helt på eget.

Byxprickar; en betraktelse över att inte tänka före

09 november 2009

Helgen spenderades i Vadstena på en retreat. Underbart på sitt sätt. Bl a var jag ute och tog en långpromenad på söndag morgon. Väl tillbaka i Pilgrimscenter, som det heter, så var mina skor helt leriga. Tvätt och tork.

I morse när jag klätt på mig efter duschen, kom jag på att jag ju måste putsa skorna. Till saken hör att jag tagit på mig de byxor, som jag tidigare skrivit om när det gäller min självbild. Dessa byxor är beiga, och jag trivs mycket bra i dom. Men som sagt, strax dags att gå och skorna skall borstas. Tanken dyker upp att skjortan kan vara i vägen, så den kavlar jag upp ordentligt.

Ut på balkongen och smörj på skokrämen. Undviker skjortan på ett skickligt sätt. Ingen färg på den. Nästa steg är att borta skorna så att färgen sprids ut. Stolt ser jag till att skjortan undviks även denna gång. Skorna blev blanka och fina. Helt plötsligt kommer jag på – ”Hur gick det med byxorna?”. Jo då, ett antal prickar från skokrämen som spritts från borsten. SKIT!!!!!!!! Detta är inte första gången.

Jag har gjort det förut, och varje gång undrar jag varför jag inte tänker före. Försökte ta bort fläckarna med vatten och kemisk bensin. Icke. Slutade med att jag, under eder, sprutade Ta Bort på byxorna och la dom i vatten. Förhoppningsvis kan min kära Margareta rädda mina byxor ikväll.

Just nu känns det som självklart att jag tar på mig förkläde nästa gång, men vissa saker är jag bättre på än andra, så det vet i f-n om jag tänker före i st f efter nästa gången heller.