Archive for the ‘Livsfilosofi’ Category

Existentiellt vakuum

23 november 2014

En urinvägsinfektion som utvecklas till en akut njurbäckeninflammation. En icke-akut ambulanstransport till Huddinge och två dagars inläggning. Det oregelbundna hjärtat var ett resultat av infektionen och cystan på njuren var en vattensamling; allt OK alltså. Utprovning av medicin, samtal om olika sorters uppföljning och sedan hem.

Till det yttre är den senaste veckan sjukdomsförlopp liten. I förhållande till andra människors och världens lidanden i övrigt inte ens märkbart.

Men för mig öppnar sig ett existentiellt vakuum.

På datorn ligger boken om mitt liv färdig för tryck. Vid en ålder av 61 har jag för mig själv skapat en helhet av mitt liv och klarhet i vart mitt liv fört mig och vad jag gjort av det. En underbar känsla. Jag kan också ge mina barn en plattform till att förstå deras far och det både sociala och genetiska arv jag givit dem. Jag har berättat det som jag ser finns att berätta. Om de sedan har följdfrågor kommer jag att besvara dem så ärligt jag bara kan.

Skulle jag dö, så skulle detta vara en idealisk tidpunkt utifrån att underlätta sorgearbetet för andra.

Det vakuum som uppstått känner jag ro i. Det finns bara en positiv spänning om vad som är på gång – vad kommer härnäst.

När jag i morse kl 4 satt och skrev de tankar som kom upp, på mina vita blanka A4 utan styrande linjer, så kändes livet helt fantastiskt. Det var ingen euforisk känsla utan mer den totala ron av att bara betrakta mitt vackra Stockholm, vi bor ju högt så jag ser bortåt 20 km tvärs över city, och låta tankarna komma och få bli nerpräntade.

Det som känns uttryckligen fantastiskt är att jag har en frisk kropp som reagerar och signalerar när en bacill kommer, för att sedan starta sitt eget immunförsvar. Denna gång behövdes lite extra hjälp och ju då fanns ett fungerade sjukvårdssystem inom ett telefonsamtals räckvidd.

Tänk att ett existentiellt vakuum kan vara så fantastiskt! Måste hålla ögonen öppna för att se vilka dörrar som ställs på glänt.

Syftet med livet?

21 september 2014

P1090301För ett par veckor sedan var jag uppe i Åre-fjällen och gick på en pilgrimsvandring i 5 dagar. Vi var fyra st som ville gå i hel tystnad under alla vandringar, förutom reflektionerna vid pauserna. En av de frågor vi valde att reflektera över var ”Vilket är syftet med mitt liv”. Kanske den största av alla existentiella frågor vi kan ställa oss.

Jag har funderat över det många gånger. Och nu helt plötsligt kom svaret till mig helt naturligt. För mig handlar det inte om att uträtta specifika fördefinierade saker eller att göra världen bättre eller andra mätbara saker. För mig handlar det om att tillåta mig vara den jag är, att utvecklas helt på mina egna premisser, att tillåta mig att ta emot det som kommer till mig. Jag är övertygad om att om jag tillåter mig att vara den jag är så kommer all min unika kompetens att på bästa sätt tas till vara. Och om ”världen” inte kan se det positiva i just det jag har att ge så är ju det ledsamt för ”världen”.

När jag formulerade dessa ord på en oerhört vacker solbelyst fjällsida så tycktes de så självklara att de föll i glömska. Någon vecka efter hemkomstens sitter jag vid datorn och skriver. Helt plötsligt kommer orden tillbaka till det medvetna minnet och jag går in till hustrun och berättar. Och vilken kraft som kommer in i min kropp. Allt tvivel försvinner. All prestation sipprar ut i hörnet av min historia. Jag får vara den jag innerst inne är. Jag ska vara den jag innerst inne är. För på så sätt kan jag ge ”världen” allt det jag har att ge, på mitt sätt. Och bättre än så kan jag inte göra. Jag kan utan att följa andras mallar och förväntningar vara far till mina barn, farfar till nuvarande och eventuella framtida barnbarn och var en god make, bara för att nämna de närmaste.

Att hitta sitt syfte i livet är som att landa i bomullsbäddad fast jord. Jag behöver inte hitta på en massa prestationsinriktade saker för att rädda världen, eller säga att mitt syfte är att vara med mina barn eller…. Det räcker med att jag är ”bara” Lars-Anders så kommer jag att vara allt det där andra också. Och någon annan än Lars-Anders har jag ju svårt att vara.

Så har det hänt igen! Koppen gick sönder!

29 augusti 2014

För många år sedan köpte jag en stor brun tekopp på OBS i Handen. På något sätt blev den symbol för tryggheten i ett annars så turbulent liv. Det var tryggt att dricka te ur den. Det var ett sätt att ta-om-hand när jag diskade den. Så en dag under den höst när jag rensade på skrivbordet, när jag väntade på att bli uppsagd, på Swedbank där jag då jobbade, så ramlade koppen i golvet. Sorg! Men också en symbolhändelse att mitt liv som anställd vad slut, en trygghet som jag levt på. Denna händelse hjälpte mig att inse att jag nu skulle byta spår i livet, vilket jag också gjorde.

2014-08-29 07.05.49I morse hände samma sak igen. Den vita kaffekopp som jag fick av min terapeut under många timmars terapi, har varit min älsklingskopp. Det har varit viktigt att jag skulle använda den så fort kaffe var på gång, och det har det varit många gånger varje dag. Nu ställde jag koppen på kanten av diskbänken och lyckades slänga ut med armen så att koppen for i golvet och gick i bitar. HJÄLP! Vad ska nu hända?

På samma sätt som förra gången startade en process i hjärnan som snabbt tittade tillbaka på livet för att se vad koppen betytt för mig. Samma saker som förra gången kom fram. Trygghet och en koppling till min egen utvecklingsprocess. Koppen har fått representera min terapeut och det stöd jag fick av henne.

Nu har det gått 7 år sedan terapin avslutades och jag har fyllt 61. Dessutom har jag på allvar börjat trappa ner ambitionerna och stressen i livet. Nu först är jag mogen att öppna mig helt för livets möjligheter och ta emot det som kommer. Mitt nya livsmål är att inte ha något mål alls utan, just det, ha full tillit till att det goda kommer om jag bara vågar ta emot det.

Så tack, Vita Koppen, för det stöd du givit mig under så många år. Nu är jag redo att stå på egna ben och du får efter förtjänstfullt arbete vila i frid i soppåsen.

Halt i livet – en nödvändig påminnelse från livet?

01 december 2011

Den 10 november ca 15.20 tog livet halt en stund. Och därmed även ambitionerna med min nya tjänst.

Jag kom cyklande på Fridhemsplan. I huvudet formulerade jag den artikel jag skulle skriva efter morgonens frukostmöte. Bilen framför var tvungen att tvärnita och jag hade för dålig marginal. Resultatet blev en luftfärd utan skyddsnät. Asfalt är hårt!

Som tur var kunde jag resa mig på en gång. Hjälmen hade väl fyllt sin funktion och jag klarade huvudet även om hjälmen sprack. Folk kom framspringande och undrade hur det gick. Omtumlad som jag var sa jag att jag var OK, men högerhanden ville sig inte riktigt.

Det är nu den stora känslan kommer – LYCKA!! Helst plötsligt inser jag att detta hade kunnat sluta hur illa som helst och här står jag bara med en bruten hand. Det låter kanske konstigt men jag kände en stor lättnad. Nu har jag på ett ‘billigt’ sätt fått en påminnelse om min egen dödlighet, om hur älskad jag är av de mina och om mitt ansvar att ta vara på mitt liv – både för min del och för deras. En, kan det tyckas, onödig påminnelse, men med min självkännedom inser jag att jag behöver denna typ av ‘gåvor’ för att verkligen ändra mitt beteende.

Status idag är att jag fått ta bort gipset och har ett massivt träningsprogram för att återfå full rörlighet. 6-12 månader säger de att det tar. Men jag börjar redan få upp hastigheten på tangentbordet med alla fingrar, och det är bra.

Ett av de möten jag var på på olycksdagen var ett statusmöte med Lunkan på Innovation Stockholm. Vi kunde konstatera att jag är på rätt väg.

Nästa fokus är loggan och den grafiska profilen för den nya tjänsten.

– Du ska träffa Jon, säger Lunkan, och ger mig ett telefonnummer.

Jon Bergsman på WDW (http://wdw.se) har ett avtal med Innovation Stockholm att hjälpa bl a sådana som jag med t ex en grafisk profil.

I går träffade jag Jon för ett första möte. Ett möte som smakade mer. Vi ska nu via mail bolla vilka värdeord, färger och annat som jag förknippar med min tjänst, för att senare göra en workshop ihop och i praktiken skapa en logga och profil.

Fantastiskt vilken resurser som finns bara man vet var man ska leta!!!

På onsdag nästa vecka (7/12) är det prisutdelning i Venture Cup (http://www.venturecup.se/ost/prisutdelning-affarside). Av 229 bidrag ska 10 belönas. Jag har väl inga större förhoppningar om att vara med i det gänget, men …. man vet ju aldrig.

Tankar på tåget

29 september 2011

Jag sitter på tåget till Malmö för att vara med på ett möte i Psykosyntesförbundet. Det var länge sedan jag åkte tåg. Det var länge sedan jag alls reste ’i tjänsten’, minst 2 och ett halvt år sedan.

8:21 Med 4 timmar på tåget hinner tankarna ikapp mig. Jag har valt tåget i stället för att stressa till flygbuss, säkerhetskontroller, flyg, nästa flygbuss osv. Visst hinner jag bli lite rastlös på resan, men det är bara nyttigt att försöka bemästra den i mitt nya lugna liv.

Klockan är nio på morgonen, men det är fortfarande lite höstdunkelt utanför. Jag sitter i fördriktningen med ett helt fönster mot yttervärlden. Och noterar det som kommer inför mina ögon.

Jag förstår min fascination över hur vackert Sverige är och varför vi på våra semestrar väljer att bila i Sverige. En ko som står och slickar en annan ko på nacken. Regnblöta åkrar. Enstaka höströda träd insprängda i den kvardröjande sommargrönskan.  Små sömniga samhällen som triggar min fantasi; hur är det att bo i just det huset? 30 skrotbilar i en samling mitt i skogen. Stora högar med ris efter någon gallring. Ett brofundament för en ny väg som ska korsa järnvägen.

På Katrineholms central står en ensam sovvagn vid perrongen. Det fanns nog en tid när alla tåg stannade i denna centralort, men tiden passerar och så gör tågen också.

En ensam vit björkstam som lyser mot de bruna tallarna. Ett immigt litet växthus bredvid det röda boningshuset.

Nu börjar X.2000-tågets gungningar frammana en trötthet. Sluter ögonen en stund.

Fiskeby gamla stationshus står övergivet bredvid spåren. Fasadens grå färg är sliten och bokstäverna i stationsnamnet över dörren är rostiga.

Plötsligt öppnar sig slätten och Linköpings domkyrka syns i fjärran. På stationen står Sala-tåget och väntar på avgång.

10:24 och två smörgåsar intagna. Till det lite av gårdagens kycklingbitar i grädde och röd thai-curry samt en röd grapefrukt. Jättegott. Nu känns det bättre i kroppen.

Och NU åkte vi in i Småland. Ett gammalt skolhus med påslagna lysrör i taket. I alla fönster. Byskolan finns kvar. Och lever.

Två stora vindkraftverk på en höjd. Den nya tidens horisont.

Frinnaryd, en ort som väcker min nyfikenhet. Vet inte varför. Kanske är det just namnet? Hur är det att bo där? Behöver Frinnaryd med närområden en samtalsterapeut? Eller frodas synsättet att ”jag är väl inte sjuk i huvudet”.

Ytterligare en bilkyrkogård invid spåret. Prydligt uppställda. Undrar varför.

Vajert. SJ håller stilen. Strax utanför Nässjö blir vi stående i 30 minuter på grund av en nedriven kontaktledning. Ledningen är lagad men det är tydligen en lång kö med tåg. Vilken tur att jag har sådan marginal så att jag slipper känna stress.

11:31 Äntligen i Nässjö. Tåg ska inte stå stilla annat än kort vid station. Definitivt inte långa tider ute i skogen. …… nu rullar det på igen.

Det är mycket skog. Hela tiden skog. Och en undran kommer upp i mitt huvud. Undrar hur många blad och barr det finns i Sverige.

Nu passerade vi just högsta punkten på det Småländska höglandet. Nu går det bara utför. En alltför sakta. Det är ju andra tåg i vägen. Förseningen ökar och jag tar fram boken och läser ett bra tag utan att bry mig om vad som händer utanför.

Strax framme i Malmö. En timme sena. Och den långa stadspromenad jag sett fram emot blir betydligt kortare.

Att springa är tröstlöst underbart

31 augusti 2011

Jag kommer just in från veckans löppass runt Årstaviken. Svettig och skön. Jag känner att jag gjort något. Och det känns också i musklerna, speciellt i höger vad!

Jag har under sensommaren helt bytt taktik när jag springer. Jag springer en gång i veckan. Hastigheten bestäms inte av GPS-klockan, för den har jag lagt av mig. Ett antal gånger under löpningen testar jag att jag inte springer fortare än att jag kan andas genom näsan. Det var en teknik jag lärde mig under senvårens kurs i andningsteknik. Rent allmänt tar jag det mycket lugnare.

Och då undrar förståss vän av ordning varför jag gör på detta sätt.

Vintern 2008/9 gick jag ner 22 kilo. Underbart i sig. Om det har jag skrivit tidigare på min blogg. Glädjen att känna att kroppen och benen bar, tillsammans med ett stort ego som saknar träningsmetodik gjorde att jag under två år sprang sönder både den ena och den andra muskeln i vaderna och låren. Sjukgymnastiken hjälpte visserligen, men i realiteten blev jag inte så mycket klokare.

– Det gick ju så bra denna gång så det går nog att springa lite fortare, redan nästa dag, intalade jag mig själv. Och vips så var det något som sprack i någon muskel igen.

Som tur är har det i år bara varit småskador som läkt ut på 1-2 veckor.

Nu i somras fick stora sonen med mig på en träningskväll med IF Linneas löparklubb. Ett antal kilometer uppvärmning och sedan 30 x 100 m med 30 sek vila emellan inne på Zinkensdamm. SKITROLIGT. Jag hängde ju med riktigt bra. På 21:a 100-meterssträckan så sa det pang bak i låret. Då var det dags igen. Bara att linka av banan.

Nu har jag lovat mig att springa max 1 gång i veckan. Sträckan går runt Årstaviken vilket blir 8 km, varav jag går den första kilometern som uppvärmning.  Och ett flertal gånger kollar jag att jag kan andas genom näsan. Ändå kommer jag idag tillbaka med en ömmande högervad.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag inbillar mig att jag kom igång så sent i livet (56 år) att benens muskler måste få många års träning innan de håller för vad jag vill göra. Eller så är det bara så att jag får hitta på annat än att springa. Fast allra bäst vore ju att hitta ett sätt att springa som kroppen tål.

Jag älskar att springa. Det är ett toppensätt att dels hålla igång och dels göra av med överskottsenergi. Ja, jag vet att jag yogar en gång i veckan, går nästan varje dag minst en timme oftast det dubbla osv, men det är skönast att springa ändå.

Det är allt detta som gör att det är tröstlöst underbart att springa.

Vart vill jag?

10 juni 2011

Vilken turbulens det har varit och fortfarande är i mitt huvud. Hur ser min framtid ut?

Är det en nödvändighet att på traditionellt sätt jaga uppdrag, bara för att få in pengar eller vågar jag lita på att saker kommer till mig allt eftersom? Hur pass viktiga är pengar för mig? Kan jag leva på ett eventuellt minimum och därmed ge mig möjlighet att göra bara det jag vill? Kan det vara så att om jag bara gör det jag vill göra så kommer jag att få det bra?

Mina frågor till mig själv är många. Och inte blev de färre under de två sista veckorna under den grundläggande konditorkursen. Att få skapa med händerna och dessutom skapa glädje hos andra som får äta det jag skapar. Kursen väckte en längtan hos mig som jag inte var medveten om att jag hade. Jag ser en möjlighet att hoppa in på ströjobb på något kafé eller bageri. Inga stora pengar men ack så roligt.

Den här våren har varit riktigt jobbig med att bearbeta alla valmöjligheter jag har. Ibland kan det bli för många valmöjligheter. Jag får ibland tips av nära och kära att göra si eller så. Jag tar tacksamt emot alla tips. En del gör jag något åt direkt, andra hamnar i lådan för bra förslag. Samtidigt som det skapar en känsla av otacksamhet att inte ta tillvara på alla bra idéer.

Jag avslutar nu våren och försommaren med ett antal saker.

Jag håller på att sökordsoptimera min hemsida så att den ska synas bättre i Google. Ett bra avstamp inför hösten och nya klienter.

Handledningskursen, som fortsätter under hösten, ger mig ytterligare ett perspektiv på att vara professionell terapeut.

Och som ordförande i Psykosyntesförbundet får jag möjlighet att driva de frågor jag tycker är viktiga.

Två saker har dock utkristalliserat sig som viktiga för min framtid.

Inom terapin har jag valt att fokusera mycket på problem kring sorg och förluster, manligt/kvinnligt, sexualitet och HBTQ-frågor. Jättespännande.

I höstas gick jag Poppius grundläggande journalistutbildning. Att skriva är roligt, men mest roligt är det att sätta mig in i nya saker som i sin tur ska beskrivas på ett enkelt sätt. En av mina styrkor, det vet jag. Och mina 36 år inom IT har givit mig en gedigen erfarenhet inom det området, vilket också givit mig journalistuppdrag.

Men nånstans saknar jag den snabba bekräftelsen på det jag gör. Jag lägger fortfarande en grund att stå på, men vet inte riktigt vart det leder.

Just nu behöver jag perspektiv på livet. Vad är det jag egentligen vill göra? Att vara terapeut är viktigt! Att skriva är roligt. Och maten i alla dess former också, även om jag inte vet hur och på vilket sätt! Men sen…..!

Måste jag jaga möjligheterna eller kan jag lita på att de kommer om jag bara håller ögonen öppna? Eller är de redan på väg utan att jag ser det?

Jag har dryga 7 år kvar till pensionen och vill kunna ‘överleva ekonomiskt’ till dess. Och det kommer jag att göra. Det vet jag.

Men ändå så kommer den gamla Presteraren fram titt som tätt och talar om att jag ‘måste’ sälja mig, ta ut högra priser, se till att jag får bra uppdrag med höga timpriser, lägga pengar på hög, balansera tänkbar kommande vinst i företagen med pensionsavsättningarna och göra allt det där andra som vårt konsumtionssamhälle vill att vi ska göra.

Vad är det viktiga i mitt liv? Hinner jag få reda på det innan det är dags för mig att somna in för gott?

Mitt i allt är det oerhört skapande och givande att söka! Det är nog det som är livet.

112 SOS – Fast på riktigt

15 april 2011

När det är på riktigt och jag skulle hoppa ner till brandmannen i den snedställda skyliften en bit utanför fönstret – då kände jag ingen höjdrädsla!

Halv 4 imorse vakande jag av att grannarna som som vanligt levde högljutt liv. Oftast slutar deras ”fester” kring 6 på morgonen. Denna gång höll de på så att golvet skakade.

Jag låg kvar en stund i sängen och svor. Men ändå, det var något som inte stämde, så jag gick upp. Och såg blåljusen blinka utanför fönstren. Och en MASSA rök. Tittade ut på baksidan och såg 5 meter flammor från grannnfönstren.

På med det rationella tänkandet! Väckte Margareta som låg i djup sömn. Kollade ut genom titthålet på ytterdörren och såg rakt in i branden. Usch!! Insåg att den vägen inte var vår väg. Vi klädde snabbt på oss och samlade ihop våra saker vi skulle kunna behöva om vi inte fick komma tillbaka på ett tag.

Såg grannens inneboende på gatan köras iväg med ambulans. Men hur har det gått med Tant Westman?

Allt eftersom lägenheten började rökfyllas blev det allt mer obehagligt. Såg i fönstret att grannarna i lägenheten ovanpå branden började evakueras av brankårens skylift. Försökte påkalla uppmärksamhet från brandkillarna men intet. Ringde 112 för att via dem få kontakt med killarna på marken. Jag har varit med om bränder förut och vet hur giftig själva brandröken kan vara och nu började jag bli rädd.

Liften kom upp till vårt fönster, men från ‘snedden’. Det blev ett glapp mellan väggen och närmaste hörn på liftkorgen. Först Margareta med ond rygg och sedan jag.

Tryggt nere på marken, kollad av ambulanspersonal hur vi mådde och sedan till grannhusets uppgång där uppsamligen var. Där fanns ambulanspersonal och polis som noterade namnen och hölls ordning på oss. Lite småprat med grannarna.

Branden släcktes, fick vi höra efter en stund.

Efter en och en halv timme fick vi besked att brandkillarna vädrat ut vår lägenhet och att det var ok att komma tillbaka när de tagit bort den värsta bråten och vattenmassorna i trapphuset.

Då började den första chocken och det rationella tänkandet släppa! Usch! Nu blev det frukost, som inte smakade något. Och tröttheten damp ner på ett stort berg på huvudet.

Väntar med spänning på var som händer med denna dag när känslorna hinner ifatt.

Till frukost tände vi ett ljus för Tant Westman som inte finns mer i detta jordelivet.

Dags igen

03 april 2011

Det var en tid sedan jag skrev. Det har bara inte velat till sig, så att säga. Men på något sätt känns det som om livet börjar ljusna nu. Dels är det naturligtvis våren, men också att jag börjat få intresse kring min nya produkt; att sälja min kunskap till företagen i närområdet. Jag har kämpat ett tag med den och i torsdags fick jag träff på en ev kund. Plötsligt fick jag tillbaka energin, så nu lägger jag ner all tid på att paketera tjänsten färdigt. Om några veckor ska jag lägga upp all information på min hemsida.

För två veckor sedan åkte vi till Budapest i fem dagar för att möta våren. Underbara dagar. Bad i de mineralrika stora bassängerna utomhus med upp till 38 graders vatten. 3-4 mils promenader; vårt sätt att verkligen se en stad. Dagliga besök på deras stora kondis med underbara chokladskapelser.

Starten kunde ha blivit bättre. Vi åkte med budgetflyg för första gången och missade att bagaget skulle vara incheckad 45 minuter innan start. Så när vi kom till gaten 25 minuter innan så var det tvärNEJ. Panik! Åka hem!? Prat med olika informationspersoner, språngmarsch från terminal 2 till terminal 5, med en minuts marginal köp av 2 ordinarie biljetter med Malev till hög kostnad och sedan språng till gaten längst bort i F-terminalen. Men fram till Budapest kom vi och sedan blev allt toppen. Och det ingick en kaffe och inplastad macka på flyget 😉

Förra lördagen blev jag vald till ordförande i Psykosyntesförbundet, vilket är yrkesförbundet för oss som är samtalsterapeuter, coacher och organisationskonsulter inom psykosyntes. Ska bli spännande. Mycket grundarbete är gjort av den gamla styrelsen. Tack! Nu blir ett av flera fokus att förtydliga för blivande medlemmar vad ett medlemsskap innebär. Själv går jag inte med i en sammanslutning om jag inte ser vad vinsten är för mig, och jag gissar att det gäller för de flesta. Och fler medlemmar behöver vi bli för att bli ännu starkare.

I veckan kommer jag skicka ut ett mail till alla mailadresser jag samlat på mig (ca 500 st) som har med psykosyntesen att göra på ett eller annat sätt. Jag ska äntligen lansera min webshop med ”Ett alternativt sätt att presentera psykosyntesen”. Ska bli spännande att se på responsen. (Jag säljer denna maillista till andra som också vill nå samma målgrupp)

Jag har fått en diagnos av mig själv. Jag är en ”prosopagnostiker”. Måste säga att det känns skönt. I ett tidigare inlägg skrev jag att jag inte kan beskriva hur min fru ser ut. Det är just det det handlar om; att inte känna igen ansikten. I en artikel i Metro läste jag att det finns en Facebook-grupp för oss så är ‘såna’. När jag läst runt lite på nätet torde jag lida(??) av medelsvår prosopagnostik. Det innebär att jag känner igen familjen, men jag har svårt med andra som jag inte träffat tillräckligt många gånger för att deras utseende inpräntats. I mitt fall är det så att även om jag känner igen en person så har jag svårt att beskriva denna persons utseende i ord. Så är det bara. Jag vill inte påstå att jag lider. Det är mer bara att acceptera att så är det. Kanske är det så att andra lider mer, när jag inte känner igen dem direkt.

Jag har med spänning följt min vän Peter Fowelins arbete med att ge ut en bok om mindfulness i skolan. Han har samlat på sig en massa kunskap och villigt delat med sig denna på sin egen blogg. Det är bara att gratulera honom!!

Kommande vecka består mest av paketeringarbete av min nya tjänst. Och fortsatt försäljning av densamma. Jag ser framför mig att den kommer att lyckas. Och det man ser framför sig, och tror på, det får man. Allt enligt Attraktionslagen.

När självkritiken förstör natten

06 mars 2011

I natt sov jag mycket dåligt.

Min kära håller på och etablerar en enskild firma som coach. Sen den gamla IT-tekniker jag är (eller har varit, som det visat sig) så erbjöd henne hjälp med att sätta upp en webbplats. Skulle väl gå i en handvändning. Jag använder Ballou som webb-hotell och ‘ledig’ domänplats fanns det. Och självförtroendet har det aldrig varit något fel på.

Jag har gjort min hemsida i WordPress och tanken var att hon skulle ta samma layout (=theme) som jag, men ändra färgerna. Ett till synes enkelt arbete. Men så blev det inte. Jag har min kompetens i stordatorvärlden och i Windowsvärlden. Och hemsidorna körs i Linux. Utåt sett ingen skillnad, men ska man vara inne på databasnivå och ändra finns det en del som skiljer. Och det var där min kompetens tog slut.

Det hela slutade med att jag igår kväll lyckades med att till hälften få upp den nya siten och till fullo förstöra min egen.

Jag borde ha lärt mig, då jag gjorde samma misstag i höstas för en annan site. Då visade Ballou upp sig med en service i världsklass och det hela fungerade till slut. Nu sa de stopp, och det respekterar jag.

Status just nu? Jag sitter och väntar på att Ballou ladda en backup-kopia och återställa siten. Till en kostnad som visar det negativa värdet av min envishet, förutom den tid jag lagt ner och en förstörd natt.

Att vakna mitt i natten och ligga och snurra, framkallar inte de mest positiva tankar. Jag lyckades framställa det mesta i livet som problem. Min skam att inte ha kompetensen att klara den ‘enkla’ att sätta upp en site, min skam att jag inte klarade att få en surdeg att överleva sig själv (jag som är så duktig på att baka), min irritation över att kvällens bröd (på vanlig jäst) inte fick formen som jag ville ha den, och mycket annat. Att jag dessutom sent på kvällen fick ett meddelande att en kär gammal kollega dött i cancer gjorde inte saken roligare.

I dag när jag dels lyckats sova några timmar på morgonen, sovit en stund dagen, gått en fin promenad i solen med kaffe på Mellqvists på Hornsgatan och efter att ha ätit säsongens, något sena, lutfisk, är det lätt att se livet på ett klart mer positivt sätt.

Ändå är det intressant att se hur djupt självkritiken sitter. Jag borde klara vissa saker. Jag ställer jättekrav på mig själv. Jag misstror framtiden. Allt det där som jag i mer än sex år arbetat med dagligen för att övervinna.

Det sköna är att det numera går över fort, och att jag accepterar det som varit och ser på det som ett erkännande att jag går framåt. För annars skulle jag ju inte reagera som jag gör.

Om en stund går jag ner till söndagsyogan. Förhoppningsvis kan jag sova gott sen.