Archive for the ‘Författarskap’ Category

Existentiellt vakuum

23 november 2014

En urinvägsinfektion som utvecklas till en akut njurbäckeninflammation. En icke-akut ambulanstransport till Huddinge och två dagars inläggning. Det oregelbundna hjärtat var ett resultat av infektionen och cystan på njuren var en vattensamling; allt OK alltså. Utprovning av medicin, samtal om olika sorters uppföljning och sedan hem.

Till det yttre är den senaste veckan sjukdomsförlopp liten. I förhållande till andra människors och världens lidanden i övrigt inte ens märkbart.

Men för mig öppnar sig ett existentiellt vakuum.

På datorn ligger boken om mitt liv färdig för tryck. Vid en ålder av 61 har jag för mig själv skapat en helhet av mitt liv och klarhet i vart mitt liv fört mig och vad jag gjort av det. En underbar känsla. Jag kan också ge mina barn en plattform till att förstå deras far och det både sociala och genetiska arv jag givit dem. Jag har berättat det som jag ser finns att berätta. Om de sedan har följdfrågor kommer jag att besvara dem så ärligt jag bara kan.

Skulle jag dö, så skulle detta vara en idealisk tidpunkt utifrån att underlätta sorgearbetet för andra.

Det vakuum som uppstått känner jag ro i. Det finns bara en positiv spänning om vad som är på gång – vad kommer härnäst.

När jag i morse kl 4 satt och skrev de tankar som kom upp, på mina vita blanka A4 utan styrande linjer, så kändes livet helt fantastiskt. Det var ingen euforisk känsla utan mer den totala ron av att bara betrakta mitt vackra Stockholm, vi bor ju högt så jag ser bortåt 20 km tvärs över city, och låta tankarna komma och få bli nerpräntade.

Det som känns uttryckligen fantastiskt är att jag har en frisk kropp som reagerar och signalerar när en bacill kommer, för att sedan starta sitt eget immunförsvar. Denna gång behövdes lite extra hjälp och ju då fanns ett fungerade sjukvårdssystem inom ett telefonsamtals räckvidd.

Tänk att ett existentiellt vakuum kan vara så fantastiskt! Måste hålla ögonen öppna för att se vilka dörrar som ställs på glänt.

Första kommentererna från skrivcoachen

01 maj 2014

Om en vecka ska jag träffa min skrivcoach. Textmassan har nu passerat 400.000 tecken inklusive blanka.

Det är nu snart två år sedan jag började med att strukturera vad jag skulle skriva om. Skrivandet får ta den tid det vill.

Förra våren hade jag en annan skrivcoach, men vi fann inte riktigt varandra. Jag skickade texter till henne och ville ha feedback, men hon ville att jag skulle skriva som hon ville, och det vara att bara skriva på för att få fram text. Samtidigt som hon tog betalt för att mana på mig. Förvisso hade jag bett henne mana på mig, gärna bryskt, men jag ville ändå ha kontinuerliga åsikter och tankar om mina texter, för så fungerar jag. Och det var det jag ville betala för.

Men nu har jag alltså hittat en annan skrivcoach på rekommendation. Vid vårt första möte kändes det bra. Och nästa fredag träffas vi för en första feedback. Hon har då läst igenom och kommenterat allt jag skrivit fram till då. För vi gjorde en överenskommelse om att hon skulle läsa allt och jag skulle se till att all grundtext skulle finnas på plats under april. Ett löfte som jag nästan hållit. Det saknas två kapitel än så länge. Men å andra sidan dök det upp saker i huvudet som skapade ett helt nytt oplanerat kapitel som i stället är klar.

Det är ganska läskigt att lämna texten till ett proffs för att få åsikter. När jag skriver så skriver jag från hjärtat och känslorna. Och för mig är texten bra, den speglar min stolthet att få ner allt på pränt, även om jag fullt ut inser att det är mycket arbete som kvarstår innan den är klar. Men för din lilla Lars-Anders som fortfarande finns inom mig och jäklas med självförtroendet ibland så finns rädslan av bli avvisad. I detta fall avvisad av skrivcoachen. Jag vet ju i förnuftet att en bra skrivcoach inte gör så, förutom att jag ju är en kund och kommer att betala en faktura småningom.

Direkt efter vårt möte nästa vecka så åker jag på en retreat i Malmköping. Och då har jag med mig kommentarerna helt fräscha i huvudet. Vilken förmån att få göra så, att få smälta ihop kommentarerna och de tankar och känslor som väcks.

 

Från misslyckande till syntes

21 oktober 2010

Att ha ett manus och en förläggare men sakna kunder känns konstigt.

Det är nu 2 år sedan jag började skriva på min bok om psykosyntesens grunder. En bok som jag, och många jag pratat med, tycker saknas. De böcker som finns idag ligger på en mycket högre nivå och kräver förkunskaper för att förstå.

Ganska snart så fick jag en förläggare att visa intresse för mitt annorlunda sätt att skriva. Gissa om jag var stolt. Vi träffades några gånger och pratade målgrupp, titel och utseende och mycket annat, dock utan att gå in på själva manustexten. Den ville förläggaren vänta med till dess vi skrivit avtal.

Kruxet är att en bok med detta innehåll är ganska ’smal’. Förlaget behöver trycka upp 1000-1500 exemplar och sälja dessa för att få en rimlig avkastning. Detta argument förstår jag. Alltså – hur ska jag kunna skaffa kunder? Jag hade en del möten och ringde, fick halvnapp men det strulade till sig innan bläcket hunnit ut ur pennan.

Ett problem som visade sig finnas är den så kallade Behörighetsutredningen. En utredning kring hur vi som har en lång utbildning (4 år som samtalsterapeut) ska kunna verka på liknande villkor inom vården som de som är legitimerade, med den distinktionen att vi jobbar med mer friskvård och psykoterapeuterna är mer fokuserade på sjukvård. Utredningen skulle ha lämnat sitt betänkande den 1/10, men är sen. Detta skapar osäkerhet på hur framtiden ser ut för oss samtalsterapeuter och, vilket visade sig sätta pinnar i hjulet försäljningen av min bok, eventuellt nya krav på utbildningslitteratur.

Resultatet blev att ingen ville förhandsboka ett lämpligt antal böcker, och förläggaren bad att få lägga ner vår kontakt till dess nya tider blir tydliga.

Alla författare har som dröm att bli upptäckta av ett förlag. Jag blev ’upptäckt’ av ett förlag men saknar kunder till mitt alster. I alla fall just nu.

En läxa jag lärt mig är att allt tar mycket längre tid är vad jag tror. Å andra sidan har frustrationen gjort att jag kommit på andra sätt att utnyttja mitt manus. Förhoppningsvis ska detta synas under hösten när min nya hemsida är klar. På det sättet har mitt ”misslyckande” upphöjts till en syntes.

Dock är jag övertygad om att min bok en dag kommer att komma ut i handeln. Frågan är bara när……

Inspiration vs. budskap

10 oktober 2010

Relationen mellan inspiration och budskap blir plötsligt klar för mig. Inspirationen är bra att ha, men budskapet är det viktigaste för mig.

Jag sitter och skriver en söndagsmorgon efter en trevlig fest kvällen innan. Tänker hur skönt det är att inte dricka alkohol längre. Jag har sovit gott och vaknat skönt. Inga reminiscenser efter kvällen annat än trevlig minnen från fina möten.

Det var ett tag sedan jag skrev på bloggen. Jag har ju lovat mig att två gånger i veckan skriva något som jag kan stå för. Men den vecka som gått har det varit tji. Jag har saknat inspiration. Men egentligen handlar det inte om det. För inspiration har jag haft. Mycket annat har hänt i veckan i livet. När det som hänt mognat inom mig kanske jag skriver om det, men inte nu. Vad min skrivarbrist handlar om är att jag, för att få fingrarna att knappa på rätt tangenter vill veta vad det är jag vill säga, vilket budskap är det som skall fram. Tankarna har snurrat för mycket och inte velat formulera sig i ett budskap.

Stod nyss i duschen, vilket är ett bra sätt för mig att fokusera på ingenting och därmed släppa fram det som vill komma fram. Det var så det kom sig att jag började se skillnaden mellan inspiration och budskap.

Våra lärare på Poppius säger, om jag nu tolkar dom rätt, att inspiration inte har mycket med journalistik att göra. Att vara journalist är att hantera ett hantverk bestående av sammanfogande av ord på ett sätt som som gör de läsbara för den målgrupp jag vill nå och den vinkel jag beslutat mig för. Och sen är det bara att jobba. Tufft att höra men ändå nyttigt.

Vår textlärare säger att det finns två grundsätt att skriva en artikel; antingen det gamla sättet – att ingressen skall skrivas först, och sedan det modernare – att tillåta sig skissa på brödtexten och sedan skapa ingressen. För mig är det ’gamla’ sättet att föredra. Jag vill normalt skriva ingressen först, eller åtminstone ha den nästan klar i min tanke, och låta denna styra vad som kommer i brödtexten.

Rent psykologiskt måste jag också acceptera att jag, trots mina egna föresatser om att uppdatera bloggen med viss frekvens, kommer att bryta mot dessa ibland, just därför att budskapet inte vill formulera sig i huvudet.

Men visst är det så oerhört mycket enklare att skriva med inspirationen i kroppen. Att få känna hur fingrarna dansar på tangentbordet, hur tankarna blir till ord och orden till det budskap som jag formulerat i förväg. Ändock kan budskapet ändra riktning under det att jag skriver och då måste texten återigen ändras till dess jag är nöjd.

Det är en av de stunder jag känner att jag hamnat rätt i mitt liv.

Nästa bok

17 maj 2010

Pratade med stora sonen Pelle härom kvällen. Han stod i affären och visste inte vad han skulle ha till middag. Jag förslog currykyckling. Men ska man inte ha höna till det, frågade han. Jomenvisst, men höna går inte att få tag på numer, så det går lika bra med kyckling. Och det går snabbt och enkelt också.

Brevid mitt mer nuvunna intresse för personlig utveckling och psykologi, så har matlagning alltid varit mitt intresse. Jag har kommit så långt att jag kan tillstår att jag är en jäkligt duktig amatörkock. Under barnens uppväxt är jag den som gjort i stort sett all matlagning. Pelle (numer 30 år) och lillebror Robin (24 år) har fått del av alla mina påhitt, inkl mikrade köttbullar och snabbmakaroner när humöret var åt det hållet.

Pelle ville nu att jag skulle ge ut en bok med all mat jag lagade hemma under hans uppväxtår. Bra idé. Dels för att jag tycker det skulle vara roligt att få ge ungarna en sådan gåva, dels för att det kan vara ett sätt att närma mig min egen historia på ett sätt som jag tidigare haft svårt för.

Nu har jag börjat intervjuvat stora sonen om vilka rätter han förknippar med sin uppväxt. Ett  25-tal rätter kommer direkt. Sen kommer turen till lillgrabben. Förhoppningsvis kan jag sammanföra dem i sommar (de bor delvis utanför Sverige) för att höra deras associationer med maträtterna, varför de kommer ihåg dem, vad det var som hänt/hände när jag serverade dessa och så vidare. Självklart har jag en del egna minnen, men tillsammans hoppas jag vi kan forma den grund jag behöver för att skapa en helhet.

Denna bok ska bara ges ut i ett mycket fåtal ex. Egentligen är det ju bara 2 ex som behövs.  Dessutom får jag användning av mina nuvunna kunskaper i att ge ut en bok.

Om jag kan få mer perspektiv på mitt liv och samtidigt skapa något som ger mina älskade barn perspektiv på deras, så kommer det att berika mitt liv.

Planering föder spurten

28 april 2010

Just nu har jag full aktivitet i mina fingrar. Nästa version av manuset ska vara klart till nästa fredag. I morse vaknade jag fem med brinnande fingrar. En snabbt fixad frukost som intogs med datorn i full aktivitet. Känns underbart när det bara flyter på. Vid halv 3 på eftermiddagen var jag slut. En vilostund på sängen och sen en promenad. Därefter är energin slut. Hoppas på en likadan morgon i morgon bitti. Ja, jag är en morgonmänniska. Jag älskar morgnar.

Har reflekterat lite över mitt sätt att arbeta. Så fort jag får ett uppdrag tar jag upp mitt mindmap-program på datorn och skriva ner alla tankar som dyker upp. Beroende på typ av uppdrag och när det ska vara klart, tar jag upp min mindmap och fyller på allt eftersom. På detta sätt har jag samlat många tankar när det drar ihop sig. När det sen blir dags, och det får gärna vara lite snålt om tid, då gäller det. På något sätt blir huvudet motiverat och skärp. Jag älskar att jobba under press, det blir på något sätt en njutning att det händer saker. Pressen får inte vara för många dagar, det orkar jag inte. Men, i och med att jag samlar mina tankar som jag gör, så brukar det fungera.

Jag vill ju gärna koppla ihop mina tankar på min blogg med psykosyntesen. Kopplingen denna gång är till viljans aspekter. Så här skriver jag i boken:

Den starka viljan är den du tar till för att orka driva igenom det du vill. Den hjälper dig och sätter gränser. Den skickliga viljan är den som tar dig mellan alla skär och blindskär, så att du inte bara kör på och går på grund. Den gör också så att du använder din energi på det för dig bästa sättet. Den goda viljan är den som gör att du undviker att köra över andra utan tar hänsyn till dem som står dig nära. Den transpersonella viljan säkerställer att du väljer utifrån ditt Själv, ditt syfte med ditt liv. Slutligen finns den universella viljan som gör att du gör dina val i enlighet med något högre syfte. Om du väljer att kalla detta högre syfte för Gud, människans väl, universum, världens väl eller något annat att är upp till dig.

För mig blir det den skickliga viljan som gör att jag samlar alla tankar i min mindmap och den starka viljan som gör att jag kan leverera enligt löfte, även om det är snålt om tid. Frågan är om inte den transpersonella viljan finns med också, så att längtan efter beröm och belöning blir en dragkraft!

Boken växer – i kvalitet

24 april 2010

Jag sitter och filosoferar över boken jag skriver och dess progress.

Jag började i höstas och gjorde, som vanligt, en stor mindmap på hela upplägget. Använder nästa alltid mindmaps när jag startar något. Älskar att få överblicken.

Under hösten blev det ett antal timmars arbete med att få ner en första version på datorn. Gick förvånansvärt enkelt.

Direkt efter nyår skickade jag ut den första versionen till ett antal förlag. Ett förlag svarade ganska snabbt (inom en månad) att ”Bra början på något som kan bli en användbar bok så småningom”, ett annat tackade nej, några har inte hört av sig alls än. Men så kom jag i samtal med en vännen Peter Fowelin som själv sitter och skriver på två böcker. Han tipsade mig om ett förlag jag inte visste om (förlagsbranschen är en djungel!!) och det förlaget tyckte om min idé. Toppen! Vi träffades och ‘tyckte om varandra’ direkt.

Men… så var det ju det där med ”Vem kommer att köpa din bok?”. Finns den marknaden? Och det är här vi varit under våren. Några träffar med potentiell köpare. Maildiskussioner. Kan man bredda boken på något sätt? På vilken hylla ska boken stå på i bokhandeln? Mycket att tänka på för en förstagångsförfattare med ambitionen att lära ett nytt hantverk.

Under denna process har bokens text vilat. Några partier i boken har jag själv upplevt som svaga rent faktamässigt samtidigt som jag formulerat nya tankar i denna blogg. Jag har pratat med auktoriteter på området för att få tydliga definitioner på vissa termer osv. På datorspråk – mycket ”background processing”.

Så – igår var det ett nytt möte och en ny öppning visade sig. Tänk vad som kan hända om man har tålamod och går lite långsamt fram (att gå långsamt fram är INTE en av mina starkare sidor, men ack så nyttigt att träna). Om två veckor ska jag leverera en helt ny version för en bredare målgrupp.  Är de olika parterna nöjd med den så kör vi. Det är då det egentliga arbetet börjar med boken. Med en massa specialister inblandade; redaktör, layout, korrekturläsning, illustrationer mm.  Peter beskriver alla dessa detaljer i din blogg. Fram till dess är det ett manusarbete, men, om vi får bläck på pappret, blir det ett bokarbete.

För en person som mej, som är van att gå från tanke till handling och sen leverera, är det en helt ny erfarenhet att kanske vänta ett år eller mer från idé till färdig bok, med alla de osäkra faktorer som finns på vägen. Men, jag har bestämt mig för att lära mig detta hantverk och tänker så göra.

I grunden handlar det om att jag vill tillfredsställa ett djupt behov av att förstå världen, i mitt fall genom att formulera mina tankar och ord om den på papper. Först då blir dom tydliga för mig. Jag vandrar i min egen medvetandgörandetrappa. Om andra sedan har glädje av dessa nerpräntade ord, ja då blir jag glad.