Pilgrimsreflektioner dag 3

Ytterliggare en vandringens dag. Kroppen skriker efter transkandet igår. Vristerna säger stopp, i alla fall de första 10 minuterna, för att sen mjukna upp och säga OK till att bli använda 21 kilometer till idag. Det är utmed Göta kanal färden går. Mellan Bergs slussar och Borensberg. Rast var 45-60 minut. Idag har vi haft en lite högre fart, drygt 4 km i timmen.

Jag glömde berätta igår att när vi hade lunchrast vid Kaga kyrka så kom en vänlig församlingspedagog i den lokala församningen. Det är fantastiskt vilket gensvar en pilgrimsvandring röner, trots att de sker ganska så ofta här. Vad gjorde då denna föramlingspedagog? Jo, hon hade med sig en stor korg med nybakade bullar att äta efter vår medbringda mat. Underbart i solskenet.

Idag var det inte lika varmt. Mitt på dagen började det regna. Och så fortsatte det intill målet som var församlingsgården i Borensberg. Men vandringen var helt underbar. I och med att kroppen nu börjar känna av sig, så har inte tankarna farit iväg lika mycket som förut. Istället kommer det ett stort lugn till mig, ett fokus på att sätta vänster fot framför den högra för att direkt efter föra fram den högra igen. Och så går det igen och igen och igen…… Och det är så avkopplande och kontemplativt!

Vops! Pinknödig. Uti skogen en snabbis och snabbt, allt för snabbt, tillbaka. En pinne tog fart i min fot och med tung packning på ryggen stod jag på öronen, eller rättare sagt nästan på pannan. Hann ta emot mig innan pannan föll den sista centimetern ner i gruset. Usch. Det kom en massa katastroftanker som jag raskt fick trycka bort.

En sak jag fått lära mig idag och som strider mot skolans visdom. Enligt den senare så finns det EN akvedukt i Sverige och den ligger i Håverrud i Dalsland. I dag har vi gått över TVÅ akvedukter som är del av Göta kanal. 

Höftkammarna gör sig också kända. Ryggsäckens höftband ligger på höften och tar upp tyngden från ryggsäcken. Men efter tre dagar så börjar det kännas efter varje paus när säcken ska upp på ryggen.

Vi är en grupp på 24 personer och då sätter gruppdynamiken in. En av personerna var sen till avgång i morse. Vi står och väntar en stund för att se personen komma ut helt oförberedd på att gå. Mummel. Mummel. Ska vi går eller vara snäll(??) och vänta på personen? Vem är det som ska vänta på vem? Vad innebär respekt. ”Det här är typiskt kyrkan”, säger någon annan som berättar att ”vi i kyrkan alltid ska vara så förstående”. Förstående mot vem? ”Nu går vi” säger någon och så får det bli. Den sena personen får hinna ifatt oss så gott det går.

Vissa pass går alla i tystnad. Till mitt förtret missade jag att vara lyhörd för ett sådant pass så jag pratade högt med en person, till den person jag pratade med sa ”vi ska nog vara tystnad”. Då dök lite av den gamla skammen upp. Det var kort till rast så jag fick tillfälle att be ursäkt direkt och då kändes det bättre.

Så kan det var i mina nya vandringsskor en dag 2. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: