Pilgrimsreflektioner dag 1

Tidig morgon i Skäggetorps kyrka i västra Linköping. 

Igår startade vi pilgrimsvandringen vid Linköpings domkyrka. Vi går Birgittaleden på 4,5 dagar. Den halva dagen var i går och då blev det bara 3 kilometer. Församlingen i Skäggetorp ville se oss alla i gruppen, ca 30 personer, som gäster, vilket inkluderade både mat och husrum. Med husrum avses i pilgrimssammanhang valfri plats i kyrkorummet eller i två angränsande rum. Jag valde kyrkorummets kalla marmorgolv. Men en bra uppblåsbar madrass fungerade det bra fram till nu på morgonen. Visst är det en vis kvalitetesskillnad mellan min Tempurmadrass hemma och denna, men det fungerar hyffsat. 

Att gå på en pilgrimsvandring eller att åka på retreat har samma syfte för mig. Och det är att i lugn och ro i mina egna tankar få reflektera och skriva ner det som kommer till mig. Som vanligt innan jag åkte så brottades jag med vilken bok jag ska ta med mig, en filosofisk eller en deckare för att fördriva tiden eller något annat. Kanske något tankeprojekt. Men de senaste åren har jag insett att jag bara vill ha något som gör att jag kan undfly rastlösheten och det är just den jag inte ska undfly. Jag ska möta den. Och bara att tänka på att jag måste möta rastlösheten gör mig rastlös redan innan jag åker. Men, när jag väl går där på vägen och bara är, så infinner sig ett lugn som är underbart. Det bara kommer en massa tankar. Alldeles av sig själv. 

Jag går förbi en nyponrosbuske och stannar till och luktar, och känner en instinktiv längtar efter Margareta. Nyponrosen 

är hennes älsklingsblomma och utgjorde hennes brudbukett 2010. Och, som så ofta, när jagkänner denna djupa kärlek så kommer katastroftankarna på om något skulle hända henne. Tankar som jag effektivt tränger undan.

Vi går över en väg och en motorcykel som dånar åker förbi. Genast far tankarna iväg till om jag skulle vilja ha en motorcykel. Jag vet ju att svaret är nej. 1987 hyrde jag en motorykel på Rhodos tillsammans med en motorcykelvan kompis. Men det hindrade ju inte att jag körde som en tok. Det lärde mig att en motorcykel ska jag inte ha. 

Vi möter en vacker kvinna och  tankarna far iväg. Skönhet! Form! Erotik!

För att genast ersättas av en undran om en mask kan känna något när den ligger där på vägen halvt ihjältrampad.

Och så far tankarna fram och tillbaka.

Ibland far de iväg mot mera jobbmässiga problem, men de tankarna försöker jag förtränga och byta ut mot en förundran över hur just det bladet på det trädet orkat nyskapas även denna vår.

Och då så ser jag ett samband helt klart för mig på ett problem som jag tidigare funderat över. Skit. Ingen ting att skriva på, eller om jag stannar upp för att göra det så kanske sambandet hinner försvinna och fördröjer de andra i gruppen.

Jag älskar att gå och har alltid gjort det. Många gånger skulle jag vilja ha någon form av elektrod fastsatt på hjärnan som fångar upp alla bara saker som bara dyker upp och som försvninner igen när nästa tanke pockar på. JAg har provat på att spela in på telefonen eller att ha ett blitet block med mig. Ibland fungerardet men ofta inte.

Om ett par timmar är det frukost för alla. Kl 9 är det morgonmässa i kyrkorummet. Ytterligare en prövning. Jag deltar högst medvetet i retreater och pilgrimsvandringar där Svenska kyrkan står som värd. Och då får jag också acceptera den religiösa inramningen. Men, jag tror ju inte på en gud som den yttre kraften. 

Jag tror inte på kyrkans dogmatism och grunden i synden. Jag har levt alldeles för mycket i skam för det. Det räcker för mig. Jag tror på min egen inneboende kraft. Det är jag som har kraften, viljan och ansvaret för att göra något med mitt eget liv. 

Under ceremonierna på mässan och i andakterna provar jag ibland att ersätta gud med Lars-Anders och ”dig” med ”mig” och helt plötsligt framstår bönerna som meningsfulla. Texten hämtar hem ansvaret till mig själv. 

Ett exempel är den så kallade Birgittabönen, den bön som är pilgrimsvandrarens. Den lyder:

Herre, visa mig din väg – o

ch gör mig villig att vandra den.

Om jag istället säger:

Lars-Anders, visa mig min väg – 

Och gör mig villig att vandra den.

Jag lämnar inte ut ansvaret till en yttre gud. 

Jag är fullt medveten om att detta kan ses som synnerligen hädiskt och förhävande av mig själv att göra på detta sätt, men det är mycket effektivt för att testa min egen kraft och min egen tro. För en tro det har jag. Det påstår jag att alla har, även om den inte kan formuleras under någon känd religion eller ism.

Om fingrar och tillfälle finns kommer det fler tankar från en pilgrimsvandrare.

Annonser

Ett svar to “Pilgrimsreflektioner dag 1”

  1. kyrkis Says:

    Jag kan känna igen känslan från en pilgrimsvandring som visade sig var 2,7 km i stälet för 1,7. Sista sträcken gick jag på vilja fastän ben och fötter lagt av. Konditionen höll däremot. Men det var en speciell upplevelse när allt handlade om att flytta ben för ben framåt.

    Vi är nog många som brottas med skammen. Skammen, föräldrar lar på om man inte var duktig nog. Konfirmationstidens lagiska påbud. Skolans betyg, Sexuell erfarenhet. Du kan fylla på.

    I en fungerande församling ska det förkunnas nåd bortom allt detta.

    Försök göra skillnad är mitt enda råd,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: