Att springa är tröstlöst underbart

Jag kommer just in från veckans löppass runt Årstaviken. Svettig och skön. Jag känner att jag gjort något. Och det känns också i musklerna, speciellt i höger vad!

Jag har under sensommaren helt bytt taktik när jag springer. Jag springer en gång i veckan. Hastigheten bestäms inte av GPS-klockan, för den har jag lagt av mig. Ett antal gånger under löpningen testar jag att jag inte springer fortare än att jag kan andas genom näsan. Det var en teknik jag lärde mig under senvårens kurs i andningsteknik. Rent allmänt tar jag det mycket lugnare.

Och då undrar förståss vän av ordning varför jag gör på detta sätt.

Vintern 2008/9 gick jag ner 22 kilo. Underbart i sig. Om det har jag skrivit tidigare på min blogg. Glädjen att känna att kroppen och benen bar, tillsammans med ett stort ego som saknar träningsmetodik gjorde att jag under två år sprang sönder både den ena och den andra muskeln i vaderna och låren. Sjukgymnastiken hjälpte visserligen, men i realiteten blev jag inte så mycket klokare.

– Det gick ju så bra denna gång så det går nog att springa lite fortare, redan nästa dag, intalade jag mig själv. Och vips så var det något som sprack i någon muskel igen.

Som tur är har det i år bara varit småskador som läkt ut på 1-2 veckor.

Nu i somras fick stora sonen med mig på en träningskväll med IF Linneas löparklubb. Ett antal kilometer uppvärmning och sedan 30 x 100 m med 30 sek vila emellan inne på Zinkensdamm. SKITROLIGT. Jag hängde ju med riktigt bra. På 21:a 100-meterssträckan så sa det pang bak i låret. Då var det dags igen. Bara att linka av banan.

Nu har jag lovat mig att springa max 1 gång i veckan. Sträckan går runt Årstaviken vilket blir 8 km, varav jag går den första kilometern som uppvärmning.  Och ett flertal gånger kollar jag att jag kan andas genom näsan. Ändå kommer jag idag tillbaka med en ömmande högervad.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag inbillar mig att jag kom igång så sent i livet (56 år) att benens muskler måste få många års träning innan de håller för vad jag vill göra. Eller så är det bara så att jag får hitta på annat än att springa. Fast allra bäst vore ju att hitta ett sätt att springa som kroppen tål.

Jag älskar att springa. Det är ett toppensätt att dels hålla igång och dels göra av med överskottsenergi. Ja, jag vet att jag yogar en gång i veckan, går nästan varje dag minst en timme oftast det dubbla osv, men det är skönast att springa ändå.

Det är allt detta som gör att det är tröstlöst underbart att springa.

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: