Vi får de klienter vi behöver?

Jag har under både utbildning och som utövande samtalsterapeut fått höra att man får de klienter man behöver. Jag tror inte på det. För mig handlar det om hur jag ser på samspelet mellan mig och klienten och klientens behov utifrån mina referensramar.

När jag hör påståendet att vi får de klienter vi behöver så blir min tolkning att det skulle vara någon där uppe, ibland kallad Universum, som ser till att varje terapeut får den klient som resp terapeut behöver. För mig blir det att medvetet eller omedvetet använda klienten för min egen utveckling och att, till viss del, frånhända sig ansvaret för min yrkesroll.

Under mina 4 år i min utbildning till samtalsterapeut så har en stor del av tiden gått åt till tre saker:

  • egen terapi för att friställa mig från behovet av motöverföringar i terapirummet. Som färdig terapeut kompletteras denna med terapi och handledning.
  • träning i att vara närvarande i terapirummet och
  • teori och metoder som hjälper mig att utföra mitt hantverk.

Tanken med den egna terapin är att jag ska kunna möta mina klinter ”rent”, dvs känna mig tillräckligt bra för att i terapirummet vara icke-värderande. De gånger jag känner att jag reagerar på vad en klient säger eller att känner att jag säger saker för min egen skull och inte för klienten, så är det saker jag tar upp i min handledning.

Även om jag ser att mina egna referensramar vidgats mycket under både utbildning och den livserfarenhet jag samlat på mig under min livtid, så är jag dock fast i ett visst tänkande. Detta tänkande är till stor del kulturellt betingat och har uppstått under min uppväxt. Och, vilket är nyckeln i detta resonemang, det styr hur jag  möter min klient. Hur jag än bemödar mig så kommer kommer mina frågor till och dialog med klienten att till viss del färgas av mina referensramar.

Mitt omedvetna tänkande styr på vilket sätt jag ser och bemöter klienten. Jag har förmodligen arbetat med vissa problem under min egen terapi. Möter jag en klient med samma typ av problem så känner jag mig utmanad. Till saken hör att de olika typer av vanliga livsproblem som finns i terapirummet kan grupperas på en överordnad nivå.  Exempel kan vara: Barndomsupplevelser, trauman, identitetsproblem, meningen med livet; för att bara nämna några. Säkert kan också dessa kombineras på olika sätt i olika proportioner. Det finns klienter som matchar oss och väcker vissa känslor och det finns de som inte matchar oss och väcker andra känslor.

Om jag som terapeut möter en klient så är det sannolikt att det blir en träff i någon av de gemensamma problembilderna. Förhoppningsvis har jag som terapeut kunnat hantera mina problem på ett bra sätt, men även då kan det finns kvar reminicenser i mitt undermedvetna som väcks till liv i klientmötet. Och vips! så tolkar jag det som att universum talar till mig och ger mig den klient jag behöver. Och då har jag flyttat fokus från klienten till att se klienten som ett medel i min egen utveckling.

Ta hem det egna ansvaret som terapeut. Om klienten väcker känslor i dig – ta med dig det till handledningen. Universum har inget med terpirummet att göra. Där är det två människor som möts och därmed två olika referensramar som till delar kan vara lika. Klienten söker terapi för att kunna hantera sin referensram, terapeuten förväntas hantera sin själv. Hur pass väl terapeuten tar hand om sina känslor utanför terpirummet är upp till terapeutens professionalism.

Referensram: Den allmänna bakgrund i fråga om yttre förhållanden eller inre tankemodeller och erfarenheter som är bestämmande för enskilda tankar, föreställningar, handlingar och åtgärder.

(Källa Natur och Kulturs Psykologilexikon)

Annonser

Etiketter:

2 svar to “Vi får de klienter vi behöver?”

  1. nina Says:

    Hej,
    ”Universum har inget med terapirummet att göra”.
    För mig är det en livsåskådningsfråga.
    En del att universum inte har med jobbet eller terapirummet eller något annat att göra.
    En del tänker att universum har med allt att göra.
    En del vet inte ens vad universum är.
    Det är fritt val att tänka varför jag möter alla utmaningar i mitt liv.
    Antingen så är det universum som ”ger” mig utmaningarna- privat eller i jobbet eller så händer det bara utan anledning- som de flesta verkar tänka.
    Om man leker med tanken att någon har gett mig alla övnignar jag fått- att det finns en mening med alla livets utmaningar så kan detta ge tröst i mycket svåra händelser i livet.

    Att en terapeut är medveten om sin egen resa och inte projicerar sina problem och upplevelser på klienten är att önska. Så att klienten kan koncentrera sig att hela sig själv istället för att skapa nya problem genom att ta till sig även terapeutens problem.
    Jag tycker det är skönt att slippa terapeutens religion/livsfilosofi, så slipper man irritera sig om ens TRO inte är det samma.

    Universum har enligt min TRO med allt att göra.

  2. brainstretching Says:

    Hej och tack för din kommentar

    Att ‘Universum’ har med tro att göra är vi helt överens om. Och är någon hjälpt av att se Universum som hjälparen/helaren så är väl det bra för den personen.

    Det jag har reagerat på är när jag möts av ‘Universum’ som en sanning. Jag har det största respekt för att var och en finner sin sanning, bara de inte försöker göra sin sanning till min.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: