Archive for oktober, 2010

Kritik som går in

27 oktober 2010

Det finns många insikter som kommer till mig under min tid på Poppius journalistutbildning. En av dem är att verkligen lära mig ta kritik och vända den till något positivt.

Varje vecka ska vi producera en artikel. Det kan vara en nyhetsartikel, ett personporträtt, en ”Vi fem”, en layout av olika tidningsuppslag och mycket annat. Våra lärare är journalister som är mitt uppe i sitt verksamma liv. Mycket duktiga och tuffa. De är ”garanterat orättvisa” när de delar ut våra jobb, för det finns ingen rättvisa på redaktionerna.

Vi får snabb skriftlig feedback på det vi gör. Klara sågningar när vi inte gör som vi ska. Inga omskrivningar. Jag blir lite skitso när jag får mina kommentarer. Det är så lätt att se vad jag missat i stället för att se det som är bra. Själv tycker jag naturligtvis att jag skriver bättre och bättre. T ex har jag just lyckats skriva ett personporträtt, utan egna värderingar men med en massa andra ’fel’ i. Något jag fått många påpekningar om i mina tidigare alster.

Jag satt hela helgen och pluggade InDesign. Tycker jag lyckades riktigt bra med att layouta, eller ’göra ut’ som det heter, sidorna med personporträttet. Stolt skickade jag in mitt bidrag till skrivläraren, men TJI sa det bara. Läraren skrev: uppdraget är att alltid leverera texten i Word; layoutdelen tillhör den andra delen av kursen – redigeringen; jag skulle ha varit tuffare mot intervjupersonen och plockat ur honom fler detaljer; jag skulle ha fokuserat mer på personen själv och inte så mycket på det han gjort; mm mm.

Först så kände jag mig sänkt, men sen kom de kommentarer jag ger andra, till mig själv. Är det någon gång jag får misslyckas eller, som jag borde säga, tillåta mig att göra fel, så är det ju under utbildningen så att jag lär mig. Och det gör jag. Både fel och lär mig, alltså.

Ena stunden tänker jag att jag aldrig kommer att få betalt för det jag skriver, vilket är mitt mål, och nästa stund sprutar energin igen. Men det är väl det som gör att det är en suverän utbildning.

Från misslyckande till syntes

21 oktober 2010

Att ha ett manus och en förläggare men sakna kunder känns konstigt.

Det är nu 2 år sedan jag började skriva på min bok om psykosyntesens grunder. En bok som jag, och många jag pratat med, tycker saknas. De böcker som finns idag ligger på en mycket högre nivå och kräver förkunskaper för att förstå.

Ganska snart så fick jag en förläggare att visa intresse för mitt annorlunda sätt att skriva. Gissa om jag var stolt. Vi träffades några gånger och pratade målgrupp, titel och utseende och mycket annat, dock utan att gå in på själva manustexten. Den ville förläggaren vänta med till dess vi skrivit avtal.

Kruxet är att en bok med detta innehåll är ganska ’smal’. Förlaget behöver trycka upp 1000-1500 exemplar och sälja dessa för att få en rimlig avkastning. Detta argument förstår jag. Alltså – hur ska jag kunna skaffa kunder? Jag hade en del möten och ringde, fick halvnapp men det strulade till sig innan bläcket hunnit ut ur pennan.

Ett problem som visade sig finnas är den så kallade Behörighetsutredningen. En utredning kring hur vi som har en lång utbildning (4 år som samtalsterapeut) ska kunna verka på liknande villkor inom vården som de som är legitimerade, med den distinktionen att vi jobbar med mer friskvård och psykoterapeuterna är mer fokuserade på sjukvård. Utredningen skulle ha lämnat sitt betänkande den 1/10, men är sen. Detta skapar osäkerhet på hur framtiden ser ut för oss samtalsterapeuter och, vilket visade sig sätta pinnar i hjulet försäljningen av min bok, eventuellt nya krav på utbildningslitteratur.

Resultatet blev att ingen ville förhandsboka ett lämpligt antal böcker, och förläggaren bad att få lägga ner vår kontakt till dess nya tider blir tydliga.

Alla författare har som dröm att bli upptäckta av ett förlag. Jag blev ’upptäckt’ av ett förlag men saknar kunder till mitt alster. I alla fall just nu.

En läxa jag lärt mig är att allt tar mycket längre tid är vad jag tror. Å andra sidan har frustrationen gjort att jag kommit på andra sätt att utnyttja mitt manus. Förhoppningsvis ska detta synas under hösten när min nya hemsida är klar. På det sättet har mitt ”misslyckande” upphöjts till en syntes.

Dock är jag övertygad om att min bok en dag kommer att komma ut i handeln. Frågan är bara när……

Frosseri – dödssynd eller njutning?

18 oktober 2010

Jag vill delge er denna dialog som utspann sin i Facebook igår kväll. För mig speglar den så den glädje som finns i att acceptera och till fullo glädjas åt sina ohämmade njutningar, om än med vissa konsekvenser.

Margareta Lindvall Rolfhamre Så här är det: om man tillverkar ett lass chokladbollar (med mycket kakao och starkt kaffe i – herreguuuuu så gott!!) och sen slukar hälften, ja då får man ont i magen. Det vet varje människa med lite erfarenhet. Men idag hjälpte inte erfarenheten. Begäret blev så stort, så stort att jag bara glufsade i mig som en tok. Var det värt det? Både ja och nej. Mest ja!

Lars-Anders Rolfhamre Resultatet är att jag just ätit söndagsmiddagens förrätt själv. Om en stund blir det nog samma sak med huvudrätten 😉

Margareta Lindvall Rolfhamre För den som undrar: Jag har njutit och tänker inte skämmas. Jag bara ångrar mig lite lite grann.

Helena Lindvall Man ska inte ångra det man gjort, bara det man inte har gjort. Synd att du fick ont i magen men det beror ju på att du åt lite för många choklad-bollar. Hoppas du njöt så länge det varade 😉

Monica Jonsson Tokfia ; )

Lee Wiss Man behöver ingen erfarenhet…. det är det som magknipet är till för. Och vad är lite magknip jämfört med njutningen av en underbar chokladboll. Man lever kanske bara en gång. Kram…

Margareta Lindvall Rolfhamre När nu läggdags närmar sig, kan jag konstatera att det nog är bra med lite måtta, men bara lite. Gränsen går när man får ont i magen. Då är det inte värt det längre. Jag åt lite, lite mat senare på kvällen. Lägger mig nöjd och mätt och glad, för det magonda är borta nu.

Ett par timmar på Centralstationen

16 oktober 2010

//Detta är resultatet av en övningsuppgift i journalistutbildningen//

Tag en djup inandning, och blås, blås, blås … liiite till… Adrig har 6 sekunder känts så långa som på Stockholms centralstation där ”Testa dina lungor” pågår.

Provtagerskan Anna James, 34, visar lugnt och metodiskt hur jag ska andas in och sedan blååååååsa. De sista sekunderna känns långa som år och jag blir alldeles röd i ansiktet. Jag får prova några gånger innan den grå apparaten säger att mina utblåsningar går att tolka. Apparaten sätts tillbaka i sin hållare och ut kommer ett papper från skrivaren med mätvärden och kurvor om hur mina lungor mår. Så enkelt är det när Karolinska Institutet erbjuder ett enkelt lungtest.

Anna forskar normalt på Centrum för allergiforskning på Karolinska Institutet. Hon studerar vävnadsprov från sjuka lungor i mikroskop. Det är en del i forskningen för att bättre förstå våra lungsjukdomar.

När testet är klart tittar Anna på pappret för att se om jag har behov av att träffa någon av de 5 läkare som finns på plats för vidare samtal.

– De problem vi oftast stöter på är KOL, kronisk obstruktiv lungsjukdom, hos vuxna och astma hos yngre. Hos oss får de tid att ställa alla sina frågor, berättar Bo Klintberg, 56, en av läkarna som till daglig dags är forskare och barn- och ungdomsläkare på Huddinge sjukhus.

Vi står i en stor monter mitt i Stockholms central, en plats som mycket väl skulle kunna kallas Stockholms lunga. Stora blå ballonger med texten ”Testa dina lungor” svävar ovanför oss.

– Att testa dina lungor är lika viktigt som att mäta blodtryck och blodsocker, säger professor Sven-Erik Dahlén, 57, föreståndare för Centrum för allergiforskning.

– I år är det Lungans år och denna dag är det Världsspirometridagen (se faktaruta). På 500 platser runt jorden erbjuds samtidigt spirometritester. I vår forskning har vi funnit att nästan var femte person som vi testar har någon form av besvär som vi klassar som sjukliga. Hälften av alla dessa personer visste inte om det, så det finns ett stort behov av lättillgängliga möjligheter att testa sina lungor.

De beräkningar som är gjorda säger att bara sjukdomen KOL kostar det svenska samhället 10 miljarder per år. Varje KOL-patient kostar vården 35.000:- per år.

– Så ju tidigare vi kan upptäcka lungproblem och sätta in de motmedel vi har, desto mer kostnadseffektivt blir det för alla parter, fortsätter Sven-Erik Dahlén.

Förra gången spirometritester erbjöds var 2007 och då var det över 3.000 personer som testade sig.

Idag är köerna mer än timslånga, men de huvudsakligen medelålders och äldre väntar tålmodigt på sin tur. Endast någon enstaka under 45 syns bland alla väntande.

____________________________________________________________________________

FAKTARUTOR

  • Spirometri, är en lungfunktionsundersökning som utförs med spirometer, d.v.s. en undersökning av hur lungorna fungerar. Undersökningen görs genom att patienten andas in samt blåser ut genom ett munstycke kopplat till en apparat som mäter lungornas förmåga. Apparaten skriver sedan ut testresultatet på ett papper som sdu får med dig. Bra att ha om du behöver söka vidare för dina besvär.
  • CfA, Centrum för Allergiforskning vid Karolinska Institutet främjar forskning om astma, allergi och annan överkänslighet inom stockholmsregionen och internationellt. Syftet är att öka kunskapen om astma och allergier för att förbättra vård och omhändertagande.

______________________________________________________________________________

Varför väntar du på att testa dig?

– Jag har problem med mina lungor, men inga läkare bryr sig eller har tid. Dessutom är det alltid remisskrav till allting. Jag läste annonsen och tyckte att detta var ett bra sätt att dels testa mig och dels kunna träffa en läkare.

Tatiana Salnikova, 40, arbetssökande, Stockholm

– Jag ska inte testa mig här. Jag slutade röka helt för 5 år sedan. Jag hade svår sjukdom 2003 som gjort att jag testar mina lungor regelbundet.  Men detta är ett utmärkt initiativ.

Bo Könberg, 65, landshövding och fd sjukvårdsminister, Nyköping

– Det är gratis och jag vill kolla läget. Jag är gammal rökare och tankarna finns ju om cancer och lungsjukdomar. Och visst känner jag av problem när jag springer.

Jouni Suomalainen, 62, frilansfotograf, Finland

– Jag känner mig pigg och har inga besvär så jag tycker inte att jag behöver testa mig. Jag väntar på min man som är inne och testar sig nu och är spänd på hans resultat.

Heidi Hjerpe, 67, pensionär, Kungsängen

Inspiration vs. budskap

10 oktober 2010

Relationen mellan inspiration och budskap blir plötsligt klar för mig. Inspirationen är bra att ha, men budskapet är det viktigaste för mig.

Jag sitter och skriver en söndagsmorgon efter en trevlig fest kvällen innan. Tänker hur skönt det är att inte dricka alkohol längre. Jag har sovit gott och vaknat skönt. Inga reminiscenser efter kvällen annat än trevlig minnen från fina möten.

Det var ett tag sedan jag skrev på bloggen. Jag har ju lovat mig att två gånger i veckan skriva något som jag kan stå för. Men den vecka som gått har det varit tji. Jag har saknat inspiration. Men egentligen handlar det inte om det. För inspiration har jag haft. Mycket annat har hänt i veckan i livet. När det som hänt mognat inom mig kanske jag skriver om det, men inte nu. Vad min skrivarbrist handlar om är att jag, för att få fingrarna att knappa på rätt tangenter vill veta vad det är jag vill säga, vilket budskap är det som skall fram. Tankarna har snurrat för mycket och inte velat formulera sig i ett budskap.

Stod nyss i duschen, vilket är ett bra sätt för mig att fokusera på ingenting och därmed släppa fram det som vill komma fram. Det var så det kom sig att jag började se skillnaden mellan inspiration och budskap.

Våra lärare på Poppius säger, om jag nu tolkar dom rätt, att inspiration inte har mycket med journalistik att göra. Att vara journalist är att hantera ett hantverk bestående av sammanfogande av ord på ett sätt som som gör de läsbara för den målgrupp jag vill nå och den vinkel jag beslutat mig för. Och sen är det bara att jobba. Tufft att höra men ändå nyttigt.

Vår textlärare säger att det finns två grundsätt att skriva en artikel; antingen det gamla sättet – att ingressen skall skrivas först, och sedan det modernare – att tillåta sig skissa på brödtexten och sedan skapa ingressen. För mig är det ’gamla’ sättet att föredra. Jag vill normalt skriva ingressen först, eller åtminstone ha den nästan klar i min tanke, och låta denna styra vad som kommer i brödtexten.

Rent psykologiskt måste jag också acceptera att jag, trots mina egna föresatser om att uppdatera bloggen med viss frekvens, kommer att bryta mot dessa ibland, just därför att budskapet inte vill formulera sig i huvudet.

Men visst är det så oerhört mycket enklare att skriva med inspirationen i kroppen. Att få känna hur fingrarna dansar på tangentbordet, hur tankarna blir till ord och orden till det budskap som jag formulerat i förväg. Ändock kan budskapet ändra riktning under det att jag skriver och då måste texten återigen ändras till dess jag är nöjd.

Det är en av de stunder jag känner att jag hamnat rätt i mitt liv.

Utan kardemumma på Söder

01 oktober 2010

Att se livet passera, även utan kardemumma, skapar livskvalitet. Tankar från en kaffepaus på Söder.

– Jag ska gå på pilgrimsvandring, säger en av väninnorna vid utomhusbordet bakom mig.

Öron spetsas. Pilgrimsvandringar är något som ger så mycket mer än bara motion. Deras fortsatta dialog drunknar dock i barnskrik från andra sidan gatan och i bilarnas brummande på Högalidsgatan.

Kladdet på fingrarna, efter det att café-ägaren lyckats spilla ut en del av min latte på utsidan glaset, har nästan torkat in.

– Basket är roligt, hör jag som ett fragment från väninnorna.

Öronen spetsas igen men resten dränks i bilbuller från en diesel-van som passerar.

Det har sida sidor att sitta i höstsolen på utidan av Cafe Dello Sport. 66:an passerar förbi mig, på väg till Reimersholme. Fascinerande vad de nya stadsbussarna låter lite. Det blir mer ett smygande väsljud istället för totalbullret från barndomens bussar. Och som fortfarande hörs från bussarna i New York.

Högslidkyrkans torn klocka visar på att klockan är 11. Lite svårt att se med solen i ögonen. Gör inget för solen sprider en underbar värme. Och hopp om en brittsommar som inte är påannonserad av meterologerna….än.

Helt plötsligt blir det så tyst att kedjeraspet från två cyklister trampande förbi hörs. Rasslet från skorna på en kvinna på andra sidan gatan, med en stor välfulld blå IKEA-kasse på magen. Kassen ser tung ut för hon kämpar med att hålla ryggen rak. Ena stunden är det en dånande ljudmassa på gatan och nästa stund hörs nästan lövens prassel. Södermalm är fantastiskt. Att bo i Liljeholmem och ha denna idyll inom kort gångavstånd är en av de stora livskvaliteterna.

Den lite söta smaken på näringsbaren till lunch tillsammans med latten skapar en skön känsla i magen.  Även om den obligatoriska kardemumman saknas. Innehavaren erbjöd mig kanel eller kakao, men då blir det ju inte en latte med kardemumma, eller hur?

”Res naturvänligt” står det på bomullskassen som den förbipasserande mannen bär.

Väninnorna har just gått och jag blir ensam ute i vimlet.

På sitt sätt speglar denna gathörna livet. Damen med rullartorn. Mamman med vagnen. Barnen som skriker. BMWn med affärsmannen som far förbi. Kompisarna som just kom och satte sig framför mig. Den ena la upp livets viktigaste förnödenheter framför sig; bilnyckel, IPhone och snusdosa. Bilnycklarna går till Mersan som han parkerade på gatan invid bordet. Var sak har sin tid i var och ens liv.

Högalidskyrkan snett upp till höger förmedlar kontakten med nytt liv, begravningar och däremellan alla andra stora händelser i livet. En privatjet som just startat från Bromma och som illusoriskt passerar mellan kyrkans tornspiror blir en utmanande tanke om vad som står högst; det andliga eller det värdsliga. Ännu en etanoldriven 66:a passerar luktlös.

– På tisdag ska allt vara klart, säger han med Mersan högt i sin telefon.

Latten är slut och lunchen ligger i magen. Dags att vandra vidare.

Det är sådana här kaffestunder som förgyller livet, trots att det inte fanns kardemumma denna gång.