Känslor från barndoms somrar – alltid positiva?

Jag sitter nu på uthustrappan i Ljusdal i den svalkande skuggan. Huset ligger underbart invid den stora sandstranden. I början på förra seklet var detta ortens strandkafé, innan min mormor och morfar köpte det och gjorde om det till en familjebostad. Egen ’nedgång’ till stranden. Fin vy över vattnet. Ett litet paradis i sig.

Här tillbringande jag alla somrar tillsammans med syster och mamma, som liten. Somrar som kunde varit idylliska om det inte var så att jag var den jag var, och är fortfarande. Förmodligen en alldeles normal liten kille som gillar att vara just som en liten kille, där upptäckarfärden och nyfikenheten var det dominerande. Kunde jag trycka på en knapp och se vad som hände gjorde jag det. Hur skulle jag annars får reda på hur världen fungerar? Jag är fortfarande sådan, om än att det tar sig lite annorlunda former idag….. tror jag.

Att vara en normal pojke i en miljö där morfar var alkoholist, mormor ville ha lugn och och mamma var ett, till viss del, oönskat barn, som gjorde allt för att få sina föräldrar kärlek, gjorde att somrarna omgavs av det jag i dag skulle kalla ångest.

Det är denna ångest jag känner av än idag.

2006 när far, som sista förälder, lämnade detta jordelivet, gjorde jag klart direkt för mina två systrar att jag inte ville  ha del i Nore. Det skulle var alltför smärtsamt att känna ett förvaltningsansvar för denna ångestskapande miljö.

Ett avtal skrevs mellan mina systrar så att dom sinsemellan är överens om husets skötsel. Trots att jag erbjöd mig att skriva in att jag ska betala för mig och de mina vid ev besök, insisterade dom att vi alla skulle vara välkomna när vi vill utan ytterligare obligastioner. Tack! Och nu sitter jag här och filosiferar och känner energierna från svunna tider..

Nu till det extra konfliktfyllda. I och med barndomens erfarenheter har jag förnekat min hälsingeblod och i alla tider kallat mig en ”stolt stockholmare i första generation”. I år fyller jag 57 och, helt enligt den psykologiska skolboken, så blir mina rötter och mitt arv alltmer viktigt för mig. Det har till och med sagts mig att jag ibland får en hälsingsk brytning när jag pratar och det finns också en längtan att åter få känna atmosfären i Ljusdal. Det har självklart också hjälpt till att min kära (från Piteå) av nån anledning alltid kännt en dragning till naturen i Hälsingland. Mammas och pappas grav finns här också. Svår att nå liksom mina många av mina känslor för dom.

Så här sitter jag på trappan och noterar. Bilder kommer fram på mina ensamma lekar i trädgården, turerna med morfar som tog med mig på fisketurer, dagarna i mormor och morfars ”fiskestuga”, turerna till apoteket där jag gick in först för att köpa två Bamycod (man fick bara köpa två i taget) för att sedan morfar skulle kunna gå in efter och köpa två till. Som vuxen har jag insett att han var tablettmissbrukare också. Mitt rykte som buse och oregerlig var fast bland släktingarna. Så här i efterhand inser jag att det bara varit blodsbandet som gjort att jag, tillsammans med mina föräldrar, fick komma på besök. Visst fanns det fristäder och de återkom jag till som ung vuxen.

Mitt i det som skulle kunna vara paradiset, finns jag just nu med frustrationen och ångesten runt mig.

Imorgon blir i alla fall en bra dag. SMHI säger 29 grader och jag skall putsa 11 kilo finsk oxfilé som jag sedan får glädjen att grilla till alla de 66 deltagarna på kusinträffen.

Annonser

Etiketter:

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: