Var går gränsen?

Häromdagen var jag på en av mina många promenader i Stockholm. Nedanför slottet mot Drottninggatan stod Blodbussen. Jag hade tid innan ett möte så jag hoppade och la upp mig och gav mitt blod. Nytt för oss blodgivare är att jag kan få en bok i stället för en pryl. I en lucka på en hylla fanns ett litet antal pocket. Och där stod Åsa Hellbergs ”Casanovas kvinna”. Jag följer Åsas blogg och har förstått att boken är aktuell, så valet var självklart. Ändå fanns det ett motstånd att öppna boken.

Jag har alltid haft svårt att ta mig an hajpade böcker. För mig ställer de krav på att jag måste uppfatta dem som bra redan innan jag öppnar boken, och det tycker jag inte om. Därtill kommer att jag själv varit djup medberoende (i mitt fall till medicinskt sjuka i familjen) i mitt tidigare liv. Det har tagit mig en 4-årig utbildning inkl mängder med terapi att komma igenom det. Och det i sin tur innebär ett undermedvetet motstånd att läsa om det som kan väckas i mig igen.

I helgen var jag i Norge och avnjöt sonens masterexamen i klassik gitarr, och det gav många tillfällen både på flyg och tidiga morgnar (älskar sådana) till läsning.

Först tredjedelen av boken gav mig just ingenting. Jag upplevde den som en ’tjejbok’ som vältrade sig i förälskelsens alla detaljer, men sen fångades jag helt. Medberoendets problematik plockade upp många minnen och känslor likväl som min egen utveckling som sexuell varelse.

Som terapeut fokuserar jag bl a på de existentiella frågorna från ett sexuellt perspektiv, och detta gör att den fråga som kom till mig i boken är när ett sexmissbruk blir just ett missbruk. Vart går gränsen för ett missbruk. Vem definierar det? De fall boken beskriver synes vara självklara fall av missbruk, då både missbrukaren och omgivningen uppfattar det som ett problem.

Jag tänker att det kan vara två saker som huvudsakligen påverkar; 1) att missbrukaren själv uppfattar det som ett problem och 2) att personer som berörs i omgivningen upplever det som ett problem.

En parallell fråga som finns med i min bild är hur otrohet definieras. För mig  är det en överenskommelse mellan två personer i ett par. Dessvärre tror jag att det är sällan som denna diskussion förekommer, utan den ena partnern förutsätter att den andra partnern har samma definition, detta oaktat att det finns olika sexuella behov i botten. Det finns par där den ena anser att ett ögonkast till en annan person är lika med otrohet, och i andra fall där det är helt ok att ligga med vem som helst bara hjärtat finns kvar hos den andra partnern.

Jag har inga svar på mina egna tankar, annat är att jag ser det som nödvändigt med en ärlighet mellan personerna i ett par om dels den enskildes behov och dels var respektive person har sina gränser. Utifrån det får man sen diskutera ett gemensamt förhållningssätt.

Annonser

Etiketter: ,

2 svar to “Var går gränsen?”

  1. Åsa Says:

    Hej och Tack!!

    Vill du ha mer information om just den här problematiken så är http://www.dysberoendekliniken.se en bra källa till information.

    Kram Åsa

  2. brainstretching Says:

    Tack Åsa

    Intressant länk. Jag ska återvända till den lite då och då. I förekommande fall ska jag hänvisa klienter till den också.

    Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: