Frustration

I går började det komma till mig. I morse slog det till med kraft. FRUSTRATION. I tisdags kväll var jag bjuden av de närmaste på gamla jobbet på en avskedsmiddag. Mycket trevligt och en fin symbolisk avslutning. Men…. Jag har lämnat tryggheten bakom mig. Jag har lämnat gamla trygga sociala relationer bakom mig, de som jag varje dag på jobbet kunde finna kraft hos, kunde käfta med. Jag har lämnat den intellektuella utmaningen (tillfälligtvis) bakom mig, den som gjorde det roligt att gå till jobbet (förvisso försvann just den dimensionen förra sommaren när det började bli som det blev på jobbet).

Jag känner mig ensam! I morse när min kära åkte tilljobbet 7.30 kände jag ångest att vara ensam idag, utan att ha något direkt som måste göras. Jag såg en stor tomhet framför mig, en tomhet med frustration. Som jag skrivit förut så har jag alltid bekräftats för att jag gör saker. Nu måste jag bekräfta mig själv genom att bara vara. Det är ovant! Allt snack om mindfulness, passiviteter, att vara i nuet – fungerar jättefint i förväg. Men nu är jag DÄR! Och måste möta mig själv.

Ja, jag inser att jag är där jag ska vara och där jag behöver vara, men det gör det inte mindre frustrerande för det. Jag har för lite att göra för att kunna gömma mig bakom aktiviteter. Jag har en del småprojekt, men inga som direkt tränger på.

Dagen fylldes av att gå på gymmet, initial planering av nästa bok och hämta kärestan på hennes jobb för att åka på en liten utflykt till Tyresö-Brevik och titta på skärgården (det var så mycket dimma så vi såg knappt ens vattnet).

Samtidigt har jag mer eller mindre bestämt mig för att det är så här mina 8 år till pensionen ska se ut. Att dra ner på tempot ordentligt. Mina klienter, att filosofera, att skriva, att prata på scenen. Jag har beundrat mig själv för mitt mod att ta mig dit jag är nu. Jag är där jag vill vara. Nu måste jag skaffa mig mer mod så att jag orkar ta nästa steg. Jag har underbart stöd från kärestan.

Och så kom nästa potentiella (!) bakslag. Jag har sökt in på Poppius grundutbildning i journalistik. Fick brev nyss att jag är på 54 (!!!) reservplats. Tack för den. Den gjorde inte min dag bättre, precis. Plötsligt kom insikten att en 56-åring förmodligen har ganska låg prioritet gentemot alla ungdomar som skall försörja sina kommande familjer. Jag ska ju bara leva mitt syfte med mitt liv.

Konstigt nog är det mitt intellekt som räddat mig så många gånger. Så även denna. Intellektet vet, via Sorgekurvan, att när något händer och jag orkar ta mig igenom hela sorgeprocessen kommer jag ut på en högre nivå i slutet. Och det kommer jag att göra även denna gång….. och nästa ….. och nästa…………..

Jag har tillit att det ska bli bra, men måste tillåta mig dagar som denna. Men dom är inte roliga!!

Annonser

Etiketter:

4 svar to “Frustration”

  1. Maria Says:

    åh vad jag hoppas att du får en plats på Poppius!!!!

  2. brainstretching Says:

    Tack. Min Margareta är säker på att jag får det. Jag tror mig vara en realist, men å andra sidan, om inte universum känner att jag är övertygad i min tro så ………

  3. Mattias Says:

    Väl skrivet, både formuleringarna och undertexten. Tänker på Firman & Gila, du minns? Botten på Ägget = känsla av övergivenhet till-intet- görelse. Och om jag andas igenom det – då släpper känslan.

  4. brainstretching Says:

    Tack Mattias för påminnelsen. Det känns som om hela min existens går ut på att andas just nu. Och förmodligen är jag där jag ska vara 😉

    Samtidigt är det spännande att följa min inre observatör och se vad han ser. Om jag nu kan prata om min inre observatör i tredje person.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: