Archive for maj, 2010

Skammen och jag; del 1

29 maj 2010

Jag har bestämt mig för att ta itu med min skam och de skamkänslor som påverkar mig. Den energi som jag lägger ner på att hemlighålla eller otydliggöra mina tankar och handlingar som väcker skam inom mig, vill jag lägga på positiva tankar och handlingar.

Skammen kännetecknas av fantasier. Fantasierna består i att om någon får reda på mina svagheter så kommer jag att uteslutas ur gruppen, jag får inte vara med. Gruppen kan vara allt ifrån den grupp som min livskamrat och jag utgör, eller familjen i stort, eller kollegorna på jobbet, eller kamratgänget, eller ….. vilken grupp jag nu tillhör. Grupptillhörighet är ju en av våra starkaste behov. Att bli sedd och bekräftad.

Jag har på ett medvetet sätt börjat kartlägga den skam och de skamkänslor jag har. Marta Cullberg Westons bok ”Från skam till självrespekt” beskriver fyra typer av skam (röd, vit, svart och rosa) och det är dem jag utgår från.

Den röda skammen består av saker jag gör gentemot andra eller i relation till andra. Ofta vill jag sjunka under jorden, rulla tillbaka tiden så att jag kan göra det hela ogjort. Till saken hör att jag i min personlighet är mycket spontan och ofta glömmer att tänka efter före. Senast jag önskade det var i helgen. Jag ställde ett stort glas jos på den soliga trappan hos sonens svärföräldrar i Norge. Det var tidig morgon, blåste lite och plötsligt slog dörren igen. Josen åkte ut och geggade ner både trappa och sittkudde. Jag lät det vara för  det var för tidigt för att jag skulle börja stöka med vatten. På dagen när det var dags att åka till flyget kom jag på att glömt att göra rent efter mig. Det vara bara att be om ursäkt. Dock glömde jag att berätta att kudden också fick jos på sig. Så skamligt av mig!!

Den vita skammen  består av de rätt och fel jag fått med mig under uppväxten, oftast beroende på att jag inte blev sedd för den jag var. Den moral som mina föräldrar medvetet eller omedvetet präglat i mig finns också med i bilden.  Att bryta mot dessa (o)uttalade regler väcker skam.  Det kan vara så grundläggande saker som att inte ljuga, att inte bli full, att inte benämna familjehemligheter, att inte benämna sexualitet, att vara artig osv.

Den svarta skammen är den skam som är förknippad med den religion och kultur vi lever i. Det vanligaste exemplet i vår värd är den sk skamkulturen som det ofta skrivs om i  tidningarna. Dock glömmer vi all den skam vi själv har i vår kristendom;  Arvsynden,  synden i stort, dubbelmoralen, vår egen skamkultur, underdånigheten inför Gud,  kyrkans alla dogmatiska rätt och fel. Till det kommer alla sociala konventioner som vi förväntas handla efter. Sociala konventioner som kan vara helt fel i en annan kultur.

Den rosa skammen är alla de måsten som vi måste uppfylla för att passa in i och vara omtyckta i gruppen …. tror vi. Vanligaste exemplen brukar vara den reklam vi utsätt för. Jag tror mig inte vara så påverkad av reklamen, vilket naturligtvis är en lögn. För tillfället är det Dressman-reklamen och min käras kommentarer på de snygga manliga modellerna. Nu när jag gått ner i vikt, är mitt utseende i fokus vilket jag vill eller inte. Jag brottas med min syn på en perfekt (vad nu det är) kropp. Jag har fått bort mycket av min mage, jag tränar mycket men i och med att jagbörjar närma mig de 60 småningom så är inte skinn och kropp så smidiga längre. Det är svårt att få den slimmade mage jag vill ha. Problemet är min svank(!). Mitt mål har varit att kunna stå rak och se min snopp genom att bara böja ner huvudet. Men, magen är i vägen. Ändå är magen jämn i förhållande till svanken. Jag har till och med funderat på fettsugning så att jag kan få den mage jag tror (!!) att jag vill ha.  Jösses, vart tog min självkänsla vägen.

Nästa blogginlägg handlar om hur jag väljer att hantera denna min skam för att minimera den energi det tar att hemlighålla mina ‘brister’.

Självbildens förändring under psykosyntesprocessen

25 maj 2010

Föredrag på Humanovas Torsdagsklubb

torsdagen den 3 juni 18-21.

Skeppsbron 32. Kostnad 50:- inkl kaffe och bröd

För anmälan http://www.humanova.com/stockholm.asp längst ner på sidan!

Självbilden är den bild jag har av mig själv. Vi klär den ofta i ord som självkännedom, självkänsla, självaktning, självinsikt etc. Självbilden förändras under livets olika skeenden. Tydligast kan självbilden förändras under terapi när jag blir medveten om hur jag låter mig bli påverkad av andra, det vi kallar min spegelbild, och hur jag relaterar till min idealbild.

En viktigt komponent i min självbild är hur jag förhåller mig till den skam som finns kring mig, hur jag väljer den bild jag vill visa andra och hur denna bild i sin tur bygger på rädsla att visa vem jag egentligen är, att bli tydlig för andra. ”Borde”, ”måste” och ”vad ska andra säga”, är viktiga ingångar till klienten i terapirummet.

Joharis fönster är ett hjälpmedel att enkelt förklara för intellektet hur mina olika bilder påverkar min relation till mig själv. Likaså Idealmodellen som Assagioli beskriver. Kraftfulla tekniker som kan användas på olika sätt i terapirummet beroende på vem som sitter i klientstolen.

När du som åhörare går hem har du bl a med dig en bättre förståelse kring självbilden som ett av betraktelsesätten för psykosyntesen och hur skam påverkar oss samt några upplevelser i övningar.

Lars-Anders Rolfhamre arbetar som samtalsterapeut inom psykosyntes. Lars-Anders har upplevt stora förändringar i sin självbild under sin utvecklingsprocess under de senaste 5 åren och har, utifrån denna, fokuserat mycket på vad skam, rädslor och kärlek betyder för självbildens förändring. En självbild som bl a gjort att han idag känner sig som den man han är. Eller som Lars-Anders presenterar sig på sin hemsida; ”Jag riktar mig till dig som funderar på ditt förhållningssätt till livet, dina relationer till andra, relationen till dig själv, till din manliga eller kvinnliga identitet, din sexualitet eller annat som stör din förmåga att leva fullt ut.”
Se också http://www.brainstretching.se/
Blogg: https://brainstretching.wordpress.com/

Var går gränsen?

25 maj 2010

Häromdagen var jag på en av mina många promenader i Stockholm. Nedanför slottet mot Drottninggatan stod Blodbussen. Jag hade tid innan ett möte så jag hoppade och la upp mig och gav mitt blod. Nytt för oss blodgivare är att jag kan få en bok i stället för en pryl. I en lucka på en hylla fanns ett litet antal pocket. Och där stod Åsa Hellbergs ”Casanovas kvinna”. Jag följer Åsas blogg och har förstått att boken är aktuell, så valet var självklart. Ändå fanns det ett motstånd att öppna boken.

Jag har alltid haft svårt att ta mig an hajpade böcker. För mig ställer de krav på att jag måste uppfatta dem som bra redan innan jag öppnar boken, och det tycker jag inte om. Därtill kommer att jag själv varit djup medberoende (i mitt fall till medicinskt sjuka i familjen) i mitt tidigare liv. Det har tagit mig en 4-årig utbildning inkl mängder med terapi att komma igenom det. Och det i sin tur innebär ett undermedvetet motstånd att läsa om det som kan väckas i mig igen.

I helgen var jag i Norge och avnjöt sonens masterexamen i klassik gitarr, och det gav många tillfällen både på flyg och tidiga morgnar (älskar sådana) till läsning.

Först tredjedelen av boken gav mig just ingenting. Jag upplevde den som en ’tjejbok’ som vältrade sig i förälskelsens alla detaljer, men sen fångades jag helt. Medberoendets problematik plockade upp många minnen och känslor likväl som min egen utveckling som sexuell varelse.

Som terapeut fokuserar jag bl a på de existentiella frågorna från ett sexuellt perspektiv, och detta gör att den fråga som kom till mig i boken är när ett sexmissbruk blir just ett missbruk. Vart går gränsen för ett missbruk. Vem definierar det? De fall boken beskriver synes vara självklara fall av missbruk, då både missbrukaren och omgivningen uppfattar det som ett problem.

Jag tänker att det kan vara två saker som huvudsakligen påverkar; 1) att missbrukaren själv uppfattar det som ett problem och 2) att personer som berörs i omgivningen upplever det som ett problem.

En parallell fråga som finns med i min bild är hur otrohet definieras. För mig  är det en överenskommelse mellan två personer i ett par. Dessvärre tror jag att det är sällan som denna diskussion förekommer, utan den ena partnern förutsätter att den andra partnern har samma definition, detta oaktat att det finns olika sexuella behov i botten. Det finns par där den ena anser att ett ögonkast till en annan person är lika med otrohet, och i andra fall där det är helt ok att ligga med vem som helst bara hjärtat finns kvar hos den andra partnern.

Jag har inga svar på mina egna tankar, annat är att jag ser det som nödvändigt med en ärlighet mellan personerna i ett par om dels den enskildes behov och dels var respektive person har sina gränser. Utifrån det får man sen diskutera ett gemensamt förhållningssätt.

Mindfulness ??

19 maj 2010

Mindfulness förbryllar mig.   Vad är det egentligen mer än ett modeord i tiden. Har läst en del om det och inte fått grepp. Det blandas ihop med en massa annat. T ex alla de påstådda effekterna av mindfulness, eller andra metoder där mindfulness kan vara en delmetod. Jag är inte heller på det klara om mindfulness är en aktivitet eller ett status att uppnå eller både ock.

Tro nu inte att jag är kritisk till mindfulness. Jag vill bara få det att stämma i min strukturkarta i huvudet.

Jag håller på att läsa boken ”Mindfulness från början” av Charlotte Mandrup. Hon ger mig en liten vägledning, även om jag tycker att hon likställer mindfulness med existentialismen.  I dagens SvD finns också en artikel om den amerikanske medicinprofessorn Jon Kabat-Zinn som anses vara  mannen bakom vågen av mindfulness .

I artikeln finner jag det enklaste svaret. Mindfulness är en icke-religiös meditation, dvs, i mina öron att ge oss en möjlighet att stanna upp, att inte medvetet tänka på något alls. I boken finner jag 7 principer för mindfulness som Jon Kabat-Zinn skrivit ner: Icke-dömande, Tålamod, Nybörjarsinnelag, Tillit, Icke-ambition, Acceptens och Släpp taget. I stort sett samma principer skulle jag kunna påstå att psykosyntesen står på. Eller många andra av de psykologiska inriktningar som accepterar andligheten som en grund för förändring.

Inom psykosyntesen ser vi meditationen som en av flera metoder. Vi pratar om a) guidade meditationer, b) reflekterande meditationer, b) receptiva meditationer  och d) kreativa meditationer. Andra talar om den objektinriktade meditationen , den objektlösa meditationen, djupmeditation, stabiliserande meditation, analytisk meditation, vipanassameditation, samanthameditation och transcendental meditation. Ytterligare andra varianter och namn finns. Att det kan vara  skillnad på dessa olika meditationsformer är jag övertygad om, men vilken är den sanna meditationen, den sanna mindfulnessen? Finns den sanna meditationen?

Innebär ovan resonemang att psykosyntesen och mindfulness är samma sak, eller är det så att de står emot varandra?

Jag skulle vilja svara nej på båda frågorna. Som så mycket annat under epitetet personlig utveckling gäller att var och en får finna sin väg. I grunder är det den enskildes tillit till den enskilda metoden eller terapeuten som är det viktiga. Detta sagt oaktat att det finns evidensbaserade metoder för vissa specifika tillstånd.

På något sätt blir min upplevelse att mindfulness är en smart paketering och marknadsföring av något som funnits i många tusen år.

Det som blir bestående hos mig från boken är konstaterande att ju mer jag är fokuserad på målet, ju mer kommer jag att missa av alla andra chanser som dyker upp utmed vägen. Om det sen har med mindfulness att göra eller inte, låter jag vara osagt.

Jag fokuserar på min väg framåt, inte på ett specifikt mål. Och meditationer är en del av min väg.

Nästa bok

17 maj 2010

Pratade med stora sonen Pelle härom kvällen. Han stod i affären och visste inte vad han skulle ha till middag. Jag förslog currykyckling. Men ska man inte ha höna till det, frågade han. Jomenvisst, men höna går inte att få tag på numer, så det går lika bra med kyckling. Och det går snabbt och enkelt också.

Brevid mitt mer nuvunna intresse för personlig utveckling och psykologi, så har matlagning alltid varit mitt intresse. Jag har kommit så långt att jag kan tillstår att jag är en jäkligt duktig amatörkock. Under barnens uppväxt är jag den som gjort i stort sett all matlagning. Pelle (numer 30 år) och lillebror Robin (24 år) har fått del av alla mina påhitt, inkl mikrade köttbullar och snabbmakaroner när humöret var åt det hållet.

Pelle ville nu att jag skulle ge ut en bok med all mat jag lagade hemma under hans uppväxtår. Bra idé. Dels för att jag tycker det skulle vara roligt att få ge ungarna en sådan gåva, dels för att det kan vara ett sätt att närma mig min egen historia på ett sätt som jag tidigare haft svårt för.

Nu har jag börjat intervjuvat stora sonen om vilka rätter han förknippar med sin uppväxt. Ett  25-tal rätter kommer direkt. Sen kommer turen till lillgrabben. Förhoppningsvis kan jag sammanföra dem i sommar (de bor delvis utanför Sverige) för att höra deras associationer med maträtterna, varför de kommer ihåg dem, vad det var som hänt/hände när jag serverade dessa och så vidare. Självklart har jag en del egna minnen, men tillsammans hoppas jag vi kan forma den grund jag behöver för att skapa en helhet.

Denna bok ska bara ges ut i ett mycket fåtal ex. Egentligen är det ju bara 2 ex som behövs.  Dessutom får jag användning av mina nuvunna kunskaper i att ge ut en bok.

Om jag kan få mer perspektiv på mitt liv och samtidigt skapa något som ger mina älskade barn perspektiv på deras, så kommer det att berika mitt liv.

Frustration

14 maj 2010

I går började det komma till mig. I morse slog det till med kraft. FRUSTRATION. I tisdags kväll var jag bjuden av de närmaste på gamla jobbet på en avskedsmiddag. Mycket trevligt och en fin symbolisk avslutning. Men…. Jag har lämnat tryggheten bakom mig. Jag har lämnat gamla trygga sociala relationer bakom mig, de som jag varje dag på jobbet kunde finna kraft hos, kunde käfta med. Jag har lämnat den intellektuella utmaningen (tillfälligtvis) bakom mig, den som gjorde det roligt att gå till jobbet (förvisso försvann just den dimensionen förra sommaren när det började bli som det blev på jobbet).

Jag känner mig ensam! I morse när min kära åkte tilljobbet 7.30 kände jag ångest att vara ensam idag, utan att ha något direkt som måste göras. Jag såg en stor tomhet framför mig, en tomhet med frustration. Som jag skrivit förut så har jag alltid bekräftats för att jag gör saker. Nu måste jag bekräfta mig själv genom att bara vara. Det är ovant! Allt snack om mindfulness, passiviteter, att vara i nuet – fungerar jättefint i förväg. Men nu är jag DÄR! Och måste möta mig själv.

Ja, jag inser att jag är där jag ska vara och där jag behöver vara, men det gör det inte mindre frustrerande för det. Jag har för lite att göra för att kunna gömma mig bakom aktiviteter. Jag har en del småprojekt, men inga som direkt tränger på.

Dagen fylldes av att gå på gymmet, initial planering av nästa bok och hämta kärestan på hennes jobb för att åka på en liten utflykt till Tyresö-Brevik och titta på skärgården (det var så mycket dimma så vi såg knappt ens vattnet).

Samtidigt har jag mer eller mindre bestämt mig för att det är så här mina 8 år till pensionen ska se ut. Att dra ner på tempot ordentligt. Mina klienter, att filosofera, att skriva, att prata på scenen. Jag har beundrat mig själv för mitt mod att ta mig dit jag är nu. Jag är där jag vill vara. Nu måste jag skaffa mig mer mod så att jag orkar ta nästa steg. Jag har underbart stöd från kärestan.

Och så kom nästa potentiella (!) bakslag. Jag har sökt in på Poppius grundutbildning i journalistik. Fick brev nyss att jag är på 54 (!!!) reservplats. Tack för den. Den gjorde inte min dag bättre, precis. Plötsligt kom insikten att en 56-åring förmodligen har ganska låg prioritet gentemot alla ungdomar som skall försörja sina kommande familjer. Jag ska ju bara leva mitt syfte med mitt liv.

Konstigt nog är det mitt intellekt som räddat mig så många gånger. Så även denna. Intellektet vet, via Sorgekurvan, att när något händer och jag orkar ta mig igenom hela sorgeprocessen kommer jag ut på en högre nivå i slutet. Och det kommer jag att göra även denna gång….. och nästa ….. och nästa…………..

Jag har tillit att det ska bli bra, men måste tillåta mig dagar som denna. Men dom är inte roliga!!

Ingen mer alkohol

12 maj 2010

Den 13 augusti 2009 tog jag beslutet att inte dricka någon mer alkohol. Ett beslut jag tänkt på länge innan det var dags för effektuering. Det var många som höjde ögonbrynen. En amatörkock som jag, som dessutom är känd som en ölkännare. Det låter som en tillfällig ingivelse, men beslutet är noga övervägt. Till att börja med sa jag att jag skulle prova till julen -09 och ompröva beslutet. Visst omprövade jag beslutet, men kunde bara konstatera att jag mådde så bra, så varför ändra mig.

Jag har funderat på hur jag vill etikettera mig; ”absolutist”, ”nykterist” eller ”jag dricker inte alkohol längre”. Jag har fastat för det senare. Både absolutist och nykterist speglar, för mig, endera ideologi eller tidigare problem. Inget av dem stämmer på mig. Jag vill helt enkelt bara må bra.

Det fanns 8 stycken drivkrafter som fick mig att ta beslutet:

  1. När jag träffade min nya livskamrat så fanns ett stort behov av att få berätta allt. Detta inkluderar det som varit förknippat med skam sedan barnsben. Naturligtvis så fanns en stor rädsla att benämna det onämnbara, och det var här som vinet hade sin plats. Att temporärt minska min rädsla. Det fungerade bra. Nu har vi kommit till den stabiliteten att det inte behövs mer vin för att minska en rädsla som inte längre finnns.
  2. Min morfar var alkoholist. Det finns i mina gener. Jag vill inte ens vara i närheten av den risken.
  3. Jag är en morgonmänniska. Att dricka, om än mycket måttligt, gör att jag känner mig dåsig dagen efter. Och då är inte morgonen så bra som jag vill ha den.
  4. Jag har lyckats gå ner i vikt 22 kilo. En bedrift tycker jag själv. Vinet innehåller alkohol som i sin tur omvandlas till fett. Inte bra. Jag vill behålla den vikt jag kämpat mig till.
  5. Vinet gör att jag tappar koll på hur mycket och vad jag äter (goda ostar till ett gott rött vin är förödande)
  6. Vinet gör mig trött. Jag vill hellre sova än att vara en dålig älskare.
  7. Alkoholen gör att jag sover dåligt. Ytterligare en orsak till dåliga morgnar.
  8. Jag skäms över mig själv när jag har så dålig karaktär att jag inte kan dricka bara 1-2 glas utan att det gärna blir fler. Och slösat energi på att skämmas har jag gjort tillräckligt i mitt liv.

De alternativ jag hittat är framför allt äppelmust. Kivik har ett antal i vanliga affären, och på systemet finns ’finmust’ gjord på gravensteiner. I stället för skumpa köper jag Billabong. Helt OK ersättningar för mig.

Visst händer det att jag kan känna en längtan till ett glas vin till en viss rätt, men för mig överväger fördelarna med att avstå mångfalt.

Min kära och mina gäster får gärna dricka vad dom vill. Dom får ta ansvar för sitt. Jag har ingen åsikt vad dom dricker.

Jag tycker att jag har mist lika roligt på festerna som förut. Måhända blir jag lite tröttare och är inte med till sena timmen. I stället har jag en klar och skön morgon, även efter en fest.

De 3 G:na

09 maj 2010
    Jag träffade en kvinna häromdagen. Hennes vilja och ambitioner överstiger klart vad hennes kropp klarar, vilket naturligtvis skapar en massa konflikter inom henne och i hennes relationer med andra.

    Hon berättade att  när hon och barnet (9 år) häromdagen satt och åt frukost fick hon beröm av barnet för att hon inte gnällde så mycket länge. Kvinnan tog detta med glädje, då hon verkligen försökt få lite mer ordning på sitt liv. Bara det att prioritera frukost med dottern i stället för att sätta sig vid mejlen på datorn var ett stort framsteg.

    Just denna morgon undslapp det kvinnan ett gnäll i alla fall. Dottern sa då till mamman, på ett bestämt sätt, att hon skulle följa det 3 g-na. Gnäll inte, Gör något åt det, Gilla läget till dess

    Jag blev så imponerad av denna 9-årings visdom, så jag bad kvinnan hälsa sin dotter att jag tar med mig dessa 3 G in i mitt liv, som människa, coach och terapeut.

  1. Gnäll inte
  2. När jag gnäller frånhänder jag mig mitt ansvar för situationen. Den negativa energi jag upplever sprider jag på ett effektivt sätt till min omgivning till båtnad för andra. Naturligtvis har jag rätt att uttrycka min frustration, men när det blir rutin att gnälla för samma sak, då är det definitivt dags att gå till den andra G:et

  3. Gör något åt det
  4. Ta kontrollen över situationen. Ändra situationen? Lämna situationen? Svårt? Kanske du upplever att du borde eller måste göra det du gör, eller är rädd för vad andra ska tycka om du inte gör det du gör. Jamenvisst kan det vara svårt eller upplevas som omöjlighet att ändra det du är mitt upp i. Dock är det fortfarande du som har valet att göra något eller vara kvar i det som skapar gnället. Väljer du att göra något åt det så varmt lycka till – du är modig! Väljer du att vara kvar, gå vidare till det tredje G:et.

  5. Gilla läget till dess
  6. Du har gjort ett aktivt val att stanna kvar i det som skapar gnället. Var vuxen och ta ansvar för det val du gjort. Skyll inte ditt val på andra eller omständigheter. Du har valt. Gilla läget! Gör det ont att inte gnälla? Så bra, låt det göra ont. En dag kommer det onda att bli större än rädslan att göra något åt situationen, och du kommer automatiskt att hoppa tillbaka det andra G:et.

    Förutom de ofantliga resurser du faktiskt har i dig själv, så har du förhoppningsvis vänner runt omkring dig som kan stötta dig i din strävan att få ett bättre liv. För att inte tala om alla coacher och terapeuter som på ett professionellt sätt kan stödja dig.

    Låter min tolkning av de tre G:na hårt. Jaa, jag håller med, men det är så lätt att skylla sina livsproblem på  yttre omständigheter och inte se sitt eget ansvar. Jag har försökt formulera detta ansvar i de 6 ansvarslagarna.

    På ett sätt tycker jag att de 3 G:na: Gnäll inte, Gör något åt det, Gilla läget till dess,  blir en sammanfattning av vad personlig utveckling egentligen är.

Kyrkan som skrivarstuga

07 maj 2010

Sitter i Gustav Vasa kyrka. Har flytt undan de kalla vindarna en stund. Våren har gjort halt. Har en lunchdate om en timme och trodde att jag skulle kunna sitta i en vindstilla solbelyst hörna under ett träd och fördriva tiden med att göra ingenting på ett medvetet sätt – en passivitet. Men icke.

Går runt i kyrkan och funderar på om jag vågar ta fram datorn och skriva ner dessa rader. Nått säger mig att ’så gör man inte’, samtidigt som min lilla dator numera är mitt anteckningsblock, och skriva ner sina tankar borde ju vara tillåtet att göra i kyrkan. Så jag bestämmer mig för att kyrkan följer sin tid, jag sätter mig i lilla kapellet och låter tankarna falla ner på tangenterna i en ordning som skapar text.

Psykoterapimässan pågår för fullt i Norra Latin. Jag kommer just därifrån. Mängder med folk. Imponerande antal utställare. Jag har skrivit om mina känslor för mässan tidigare och varit mycket tveksam till att gå dit. Nu var det så att Jourhavande Medmänniska, en förening jag tillhör, har ett informationsbord där, så jag passade på att anmäla mig till 2 timmars arbete. Ett sätt att kunna känna atmosfären på mässan. Ett sätt att känna efter hur jag som psykosyntesterapeut passar in. Atmosfären sa att jag inte var välkommen. Endast legitimerade psykoterapeuter göre sig besväret. Hade jag känt mig välkommen hade jag stannat kvar en timme till och gått runt, i stället för att frysa på cykeln.

Naturligtvis går mina känslor av mindervärdighet tillbaka till min egen självkänsla som terapeut. Uppenbarligen är den inte bättre än så här nu. En känsla att ta med mig in i min nya framtid.

Jourhavande medmänniska är en förening där vi som är är vanliga medmänniskor som vill dela med oss av vår tid och vårt engagemang till dem som ringer oss och behöver just det. Vi är inte kuratorer, psykologer eller läkare eller personer med någon annan specialkompetens än att vara just vanliga människor. Den som ringer till oss och behöver specialister, för sina samtal eller för att lösa sina problem, hänvisar vi till någon av alla de övriga jourer som finns. Den som är med i vår jour tar emot samtalen i sitt hem. Medelåldern är hög och vi behöver nya medlemmar.

När jag står och delar ut lapparna kommer jag på två saker. Det ena är att det är vi i Jourhavande medmänniska som talar med mässdeltagarnas patienter på nätterna. Det andra var att jag i helgen ska starta en Facebook-grupp för föreningen, för att skapa medvetenhet om det vi gör och att locka fler till vår utbildning. Det får bli mitt sätt att aktivt bidra till föreningen.

Sök på Jourhavande Medmänniska i Facebook och gå med i gruppen.

Kyrkolokalen är underbar plats att samla tankarna i. Det här är inte sista gången jag sitter där och skriver.