Jag ser mitt Själv!

Nu är det ett år sedan jag gick ner 22 kilo på 10 veckor. Tog stöd av Itrim, och det fungerade toppen. 10 veckor med pulver. Inga problem. Det som är speciellt med Itrim är att jag får stöd under en två-årsperiod att ändra min livsstil, vad gäller mat och motion. Motionen har jag inte haft problem med tidigare, men maten. Och ölen! Och vinet! Jag är en riktigt bra amatörkock, så jag har förvisso haft koll på vad jag stoppar i mig men det har ändå blivit för mycket. Nu är jag inne på andra året och balansen har infunnit sig. Vikten är stabil.

Nåväl, nu ett år efter så har jag börjat få upp glädjen att springa. Började redan förra året. Underbart. Trodde aldrig att jag skulle uppskatta det. Benen bar! Och jag mådde bra. Tänk er en 55-åring som helt plötsligt börjar springa som en tjugoåring. Ingen känsla alls för hur jag borde träna, bara ut som en hingst på grönbete. Och det kunde bara sluta på ett sätt, och det gjorde det också. En ordentligt muskelbristning i höger vad. Sorg och bedrövelse. Inget Midnattslopp, som jag sett fram emot så mycket. Ingen användning för GPS/Puls-klockan som jag köpt som belöning för mina framsteg.

I vinter har jag läst på ordentligt och pratat med de kunniga. Jag jobbar hemma mestadels så de dagliga promenaderna är bara en återkommande glädje. Ska jag ner på stan så går jag (bor i Liljeholmen). Sedan maj förra året har jag bara  gjort av med 4 SL-remsor. Resten är promenader i alla väder, med P1 i öronen. 2 gånger i veckan på ett utökat pass på Itrim. Har börjat använda pulsklockan. Letar vilopuls och maxpuls. Kan man ha så hög maxpuls (210) i min ålder? Klockan säger att jag har det i sista trappan, men all tillgänglig information säger att jag borde ha 220-57=163 cirka. Ganska långt från 210. Eller är det pulsmätaren som det är fel på? Vilopulsen är 55. Har inte riktigt förstått om dessa värden är bra i sig eller bara genetiskt betingade.

Nåväl – jag finner stor glädje att springa runt Riddarfjärden var 4-5:e dag. Det är drygt 10 km och avslutas med 120 trappsteg upp på ’mitt berg’. Bara att köra på. Känner i benhinnor att det är jobbigt, men med 4-5 dagars vila från joggingen känns det bra. Enligt kunniga kan jag springa tätare allt eftersom jag tränar.

Så nu hoppas jag att jag orkar fortsätta vara klok och inte springa sönder mig i sommar. Pulsträning i lagom portioner.

Om det är någon läsare som tycker att jag låter självgod så är det ok. Jag är, och tillåter mig vara, riktigt stolt över att ha kommit dit jag kommit. Som vi psykosyntesare säger – ”Jag ser mitt Själv, och springer mot det med god fart”

Annonser

Etiketter: ,

2 svar to “Jag ser mitt Själv!”

  1. Mattias Says:

    Det är bara att gratulera till dessa bedrifter – som ju kommer ur verklig glädje verkar det som! Själv bor jag på en Ås (Hägerstensåsen) vilket innebär att vilka väderstreck jag än väljer att springa i slutar de med en rejäl lutning hemåt/uppåt igen. Mitt mål: att springa runt Åsen (8-9km) ett par gånger i veckan. Nu i sommar kompletterat med simning och cykling. Har dock inte koll på min puls – kanske borde ha det, blir ju 40 i augusti! Att springa är (nästan alltid) underbart!

  2. Att springa är tröstlöst underbart « Brainstretching's Blog Says:

    […] 2008/9 gick jag ner 22 kilo. Underbart i sig. Om det har jag skrivit tidigare på min blogg. Glädjen att känna att kroppen och benen bar, tillsammans med ett stort ego som […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: