Passiviteter

Vad gör man om man inte gör någonting?

Jag är en person som lärt mig att prestera! I mitt strategibyte från ”jag gör, alltså finns jag” till ”jag är, alltså finns jag” måste jag också byta fokus på hur jag vill bli bekräftad. En mycket tuffare resa än jag trott!

Jag fick i uppgift av min coach att, vid sidan av min aktivitetslista, göra en passivitetslista. En lista på vad jag skall göra för att ta det lugnt. En filosofisk diskussion utbröt genast. Är det inte en motsägelse att göra en passivitetslista. Bara att göra en sådan är ju en aktivitet i sig.

Grundfrågan är för mig vad jag skall göra för att inte göra någonting. Ibland mediterar jag, ängar mig åt mindfulness, bara ligger på golvet och lyssnar på musik. Men då gör jag ju något i alla fall.  Eller…?

Att inte göra något alls måste innebära att jag gör saker där jag kan vara i nuet helt och hållet. När jag är ute och går, vilket jag älskar, så anser jag att jag är i nuet. Jag ger mig möjlighet att se vartenda träd, fågel, bil, eller vad det nu är. Jag låter  tankarna komma och gå som dom vill, och det vill dom. P1  finns oftast i mina öron. Alltid något intressant. Ofta kommer jag på att jag inte hört vad som sagt, men att ljudet skärmar omgivningens ljud. Ljudet blir kontrollerbart för mig. Jag har tinnitus och ibland så tror jag att det ljud jag får in i öronen blir mer hanterbart om jag får känslan av att det blir kontrollerbart av mig.

Det måste finnas olika nivåer av ‘ingenting’. Den lägsta nivån blir den biologiska, att gå i ide. Något som är björnar förunnat men inte mig i alla fall. Det närmaste jag kommer det är att sova. Men hur blir det då med drömmarna? Är det ‘ingenting’? Nästa nivå skulle kunna vara den känslomässiga nivån. Men, den som stänger av sina känslor kategoriserar vi ofta som sjukliga i någon dimension. Ytterligare en nivå skulle kunna vara den tankemässiga nivån. Att stänga av tankarna är i alla fall inget jag klarar av. Däremot att låta tankarna komma och gå, att inte fokusera medvetet på vad jag tänker, skulle jag kunna tänka mig är det närmaste jag kan komma till ‘ingenting’.

Att göra ‘ingenting’ blir för mig att göra något som i sig inte kräver medveten planering under utövandet.

Aktiviteter leder mot en fördefinierat mål, emedan passiviteter leder till något som får bli det det blir. Är det ett bra sätt att se det? Måste allt vara fördefinierat? Är det inte det som skapar stress , att allt skall vara fördefinierat, vilket leder till krav på en prestation att uppnå målet.? Eller skulle jag slippa en massa stress om jag bara ser livet som en serie passiviteter i stället?

Från det att det blev klart att jag skulle lämna min gamla arbetsplats så infann sig en tilltro till livet, en tillit som sa att allt kommer att bli bra. När jag väl tog steget uppfylldes min dag av aktivitetslistor som prickades av. Jag kände att jag gjorde något. Jag har alltid fått bekräftelse för vad jag gjort, och den bekräftelsen behöver jag än, om än inte i lika hög grad. I och med att jag börjat styra in dagen på passiviteter istället, så är livet dels lugnare dels så börjar det hända saker jag vill sak hända, UTAN att jag gör så mycket. Enligt boken The Secret så har jag förmodligen öppnat mig för universum och då kan det hända saker.

Hädanefter ska passivitetslistor få en allt större plats i mitt liv, men att helt utesluta aktivitetslistor klarar jag nog inte.

Annonser

Etiketter:

6 svar to “Passiviteter”

  1. Maria alias Yogamamman Says:

    Jag tror på balans, i allt. Jag tror att du behöver både aktivitet och passivitet för att du ska må bra, det gäller väl att hitta syntesen däremellan som blir din utmaning kanske.

    Och att göra ”ingenting” är nog lite mindfulness för mig, att verkligen vara i nuet. Inte i det förflutna, inte i framtiden, utan i detta som sker precis just nu.

    Det blir ju lätt en filosofisk fråga det där om att göra ingenting. Enligt Wikipedia definieras ordet bäst av ett tomrum, en avsaknad av substans och rymd. Ordet ingenting härstammar från den indo-europeiska språkstammen och hade från början en mer omfattande innebörd inom den filosofiska sektorn i antikens Grekland. Då hade ordet en mer känsloladdad innebörd och kunde användas för att beskriva en sinnestämning.

    När jag gör ”ingenting” så mediterar jag oftast.

  2. brainstretching Says:

    Det där med tomheten fascinerar mig. När jag själv eller mina klienter vågar gå in i tomheten under en session, det är då saker kan han hända.

    Men det krävs mod att våga möta tomheten – att släppa kontrollen, och det är det modet jag kämpar med varje dag nu. För mig handlar det om att våga möta mig för den jag är, och inte den jag skulle vilja vara. Det ultimata borde vara när min självbild, spegelbild och idealbild är en och samma.

  3. Peter F Says:

    Håller med: Tomhet kräver mod. Jag har alltid prisat min kreativitet och handlingsförmåga, tills jag insåg att den också var ett utslag för rädsla för tomheten. Nu törs jag vara i tomheten, och den är vilsam. Men jag behöver också min kreativitet och handlingsförmåga, för man måste ju överleva, ta hand om sina nära osv.

  4. Smilla Says:

    Svar på inlägg i min blogg: Att var i nuet handlar ju om att vara närvarande i det man gör. Det borde inte spela någon roll om du endast var närvarande i tidningen och inte i frukosten – du var ju fortfarande i nuet. Om du går en promenad och ser en ekorre på ena sidan vägen missar du kanske en älg på andra sidan. Båda sakerna var där i nuet men du är människa och kan inte se åt flera håll samtidigt.

    Jag befinner mig oftast ett par timmar/dagar/månader in i framtiden. Mitt fokus ligger ofta på ”sen” vilket jag försöker ändra på. En del lever i det förflutna och funderar nostalgiskt på ”då”.

    Fokus på nuet räcker för mig, oavsett om det bara är en liten del av allt som händer.

  5. Kyrkan som skrivarstuga « Brainstretching's Blog Says:

    […] hörna under ett träd och fördriva tiden med att göra ingenting på ett medvetet sätt – en passivitet. Men […]

  6. Frustration « Brainstretching's Blog Says:

    […] Nu måste jag bekräfta mig själv genom att bara vara. Det är ovant! Allt snack om mindfulness, passiviteter, att vara i nuet – fungerar jättefint i förväg. Men nu är jag DÄR! Och måste möta mig […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: