Att leva i Nuet – bara fördelar?

Jag har blivit bra på att leva i Nuet. Fem års träning gör att jag tycker mig vara där största delen av min tid. Jag har tagit del av mindfulness, läst böcker, bl a av Eckhart Tolle och andra, vars huvudbudskap säger att vi ska leva i Nuet. Nuet är och förblir dock ett stigande frågetecken i mitt huvud, som ibland formas [i Nuet] till ett utropstecken.

För mig är Nuet; ”Jag är i Nuet när intet ’då’ och intet ’sen’ finnes”. Vill jag då vara i nuet hela tiden? Svaret blir otvetydigt NJA.

Vill jag fjärma mig från ’då’ och ’sen’, eller är Nuet en tillfällig reträttplats för att kunna hantera ’då’ och ’sen’?

Kan jag vara i Nuet om jag inte friställt mig från ’då’? Har jag modet att avsluta relationen, dvs det som tar energi, till ’då’ och låta minnena från ’då’ finnas på sina egna meriter?

Kan jag vara i Nuet utan att ta hänsyn till ’sen’? Somliga säger att av den energi vi lägger på att planera för ’sen’, så kommer vi att få användning av en bråkdel. När vi tänker på ’sen’, gör vi det utifrån ett antal scenarier som vi längtar efter eller befarar ska ske. Dessa scenarier är baserade på sannolikheter. T ex att det är sannolikt att jag kommer att uppnå pensionsålder, varför jag pensionssparar. Det är sannolikt att jag kommer att ha semester i sommar, varför jag planerar för den. Men livet kan ha andra planer. I morgon kan jag bli påkörd och dö. Eller mycket annat kan hända. Vad är då den energi värd som jag lagt ner på framtida scenarier? Energi jag skulle kunnat lägga på att uppleva Nuet i stället.

Inom psykosyntesen talar vi om den ’kärleksfulla viljan’, den vilja som gör att vi kan skilja på att vara egoistisk och att ha ansvar för oss själv. Om jag är egoistisk har jag som förhållningssätt att bara jag får det jag vill, så skiter jag i andra. Att ta ansvar för mig själv innebär att de nära och kära (och kanske andra också) finns med i min vilja, min planering. Dvs det blir en balansgång mellan mig själv och hur mycket jag vill ta hänsyn till andra. Den kärleksfulla viljan förutsätter att det finns ett ’sen’, för att det är en del av livet.

Ytterligare en parameter av Nuet, som skapar många frågetecken i mitt huvud är att, när jag är i Nuet så finns inte ’då’ eller ’sen’, vilket i sin tur för med sig att jag tappar relationen till tidens gång. Tidens gång är ju resultatet av att jag upplever förhållandet till det jag varit med om, där jag är just nu och mina tankar om vad som kommer sen. Min upplevelse är att all den tid jag är i Nuet, för naturligtvis finns tiden så fort jag lämnar Nuet, går ofantligt fort. Känslan av att dagen bara försvann, höst försvann, oj det har gått fem år sedan jag började plugga psykologi allt som oftast kommer till mig. Det innebär för mig en rädsla att inte hinna uppleva det som sker! Varför skulle tiden gå fortare när jag är i Nuet, blir som en moment22-liknande fråga.

Och här kommer jag fram till det motsägelsefulla. Att vara i Nuet skapar för mig en rädsla att missa livet. Hur konstigt det än verkar.

Mitt sätt att hantera detta är att se tiden som en serie av Nu som i sin tur bildar en tidslinje, den linjära, horisontella tiden som vi alla upplever. Men, finns det en vertikal tidslinje också? En tidslinje som i Nuets stund gör att jag kan befinna mig på olika nivåer, kanske olika medvetandenivåer. Ja, jag börjar tro det nu med mina egna erfarenheter som grund. Oavsett hur andra tänkare strukturerar medvetandet skulle jag vilja uttrycka mig så att den vertikala tidslinjen, som alltså finns i Nuet, består av acceptans. Denna acceptans berör den skam, skuld och rädsla från ’då’ som jag nu lyckats förlika mig med. Jag accepterar att skammen, skulden och rädslan har funnits inom ett visst område eller fält i mitt medvetande. Accepten i sig frigör energi som jag kan välja att lägga på de som främjar mig, det psykosyntesen kallar Självet (meningen med mitt liv). I och med att jag frigör denna energi så kan jag också möta framtiden på ett öppnare sätt. Visst kan jag göra aktiva val som att pensionsspara etc, men jag kan också välja att hantera varje situation alltefter de kommer upp. Eller göra något mitt emellan.

Jag är fostrad i en anda, som en del av den kristna kulturen och protestantismen, att jag ska göra rätt för mig, att göra saker för andra osv. Det är inget fel med det, dock måste det balanseras med bl a mitt syfte med mitt eget liv. Kvintessensen av ovan text torde vara, vilket är svårt för mig att ta till mig, att ”Jag är, därför finns jag” i stället för ”Jag gör, därför finns jag”.

I ett kommande blogginlägg kommer jag att tänka till utifrån vad det innebär att ’inte göra’, innebär det att jag skall sitta och meditera i tystnad, eller finns det andra sätt att ’inte göra’ trots att jag är aktiv. Innebär att ’bara vara’ detsamma som att vara i Nuet?

Annonser

Etiketter: , ,

Ett svar to “Att leva i Nuet – bara fördelar?”

  1. När icke-prestation blir en prestation, för att nå en syntes « Brainstretching's Blog Says:

    […] har ett antal gånger skrivit här på bloggen om min färd från att ”jag gör, alltså finns jag” till ”jag är, alltså finns jag”. En resa nog så svår att anträda och fara […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: