Vilken vecka och vilket känslokaos!

Följande har hänt; IT-organisationen där 1500 personer arbetar, däribland jag, har gjort en total omorganisation. Alla enheter och funktioner är omgjorda. Den funktion som jag innehaft i 6,5 år kommer inte att finnas i den nya organisationen. Formellt sett blir jag i och med detta förklarad som oplacerad och blir överförd till ett sk Job Center, en enhet som agerar som en intern arbetsförmedling. I denna enhet får jag stöd och råd att hitta ett annat arbete inom hela företaget, samt extern coachning. Om jag inte hittar ett arbete inom 3 månader råder det ”arbetsbrist” och jag får gå. Från och med torsdagen sistlidna vecka är jag arbetsbefriad fram till dess att jag hittar ett nytt jobb eller att 3 månader gått, dvs jag är hemma och är nåbar på telefon. I och med att min gamla organisation upplösts så har också den ledningsgrupp jag tillhör upphört.

Under hösten har jag bit för bit tagit in vad som håller på att ske. Jag hade kunnat börja söka jobb på annat håll för att undslippa den kaotiska situation som arbetet inneburit, men i stället har jag valt att medvetet stanna kvar i situationen att inte vara behövd, att sitta och surfa på dagarna och kanske ha någon ströuppgift. Detta medvetna val har grundat sig på att jag som terapeut har fått en mycket bra inblick i hur det är att vara i en situation som denna, att verkligen ”känna in”, och det har jag fått göra med råge.

I går var jag ute och gick, och helt plötsligt blev jag medveten om alla de känslor som på ett kaotiskt sätt finns i min kropp, känslor som gör att jag ena stunden vill stanna på gatan och gråta och andra stunden slå klackarna i luften och hurra. Vilka polariteter. Mycket för mig själv, följer här mina känslor i stunden.

Jag känner en ILSKA över att jag inte fått möjlighet att visa upp den kompetens jag har för den nya ledningen. Att den erfarenhet jag har, mer har blivit betraktad som en nackdel i stället för grunden för nya förändringar. Att bli sedd som förändringsobenägen, vilket är en roll som känns mig helt främmande.

Jag känner mig lite, men ändock, BITTER. Jag vet ju att bitterhet konsumerar så mycket kraft, en kraft jag vill lägga på framtiden i stället, så bitterheten vill jag helst förtränga.

Jag känner en SORG att lämna det gamla kamratskapet, speciellt i ledningsgruppen.

Jag känner mig ÖVERGIVEN och BESVIKEN då jag ser gamla kamrater snabbt ge upp tidigare lojaliteter för att bereda sig plats i det nya. Jag inser till fullo det mänskliga i detta, men icke förty så gör det ont nånstans.

Jag känner en OTRYGGHET när jag tänker på min framtida ekonomi. Jag har egentligen ingenting att vara orolig för, men det finns så mycket gammalt i denna otrygghet, så det är svårt att helt friställa sig från den.

Jag känner en TILLIT till att det kommer att gå bra. Jag är övertygad om att jag kommer att hitta rätt. Jag har redan i detta nu totalrenoverat mitt liv så grunden finns.

Jag känner lite SKAM över att inte få vara med i det nya gänget. Det finns också inslag av en luthersk skam att under hela hösten, i princip 7-8 månader ha suttit och knappt bidragit till företagets mål. Min hjärna är en arbetshäst som vill tänka och inte surfa.

Jag känner en RASTLÖSHET att vilja göra något, att ha något färdigutstakat för den närmaste framtiden.

Jag känner en ORO för att inte hitta en meningsfull sysselsättning till dess jag fått ett annat jobb, eller att jag bestämt mig för att satsa helt på min egen firma. Jag känner också en oro för har för lite att göra så jag kommer att äta mer än jag ska, och därmed inte förvalta den livsinvestering jag gjort när jag i vintras gick ner 22 kilo. En annan oro, av samma anledning, är att jag inte hittar ett dagligt schema för motion. Jag känner också en oro för att jag måste möta en tomhet som jag känner när, ja just den, den här oron kommer. Lite moment 22, så att säga.

Jag känner en FÖRVÅNING att synkroniciteten fungerar. Att jag står här just nu, när det dels finns massor av nya jobb hos arbetsgivaren i och men att alla delar i organisationen görs om, och dels att just de jobb jag helst skulle vilja ha annonseras ut i början av januari.

Jag känner en LÄNGTAN till det nya, vad det nu än är. I och med den tillit jag känner, kan det ju bara bli bra. Längtan till att använda huvudet, att bidra till ett sammanhang, att bli sedd och få bekräftelse.

Jag känner ett ANSVAR för en arbetsrelation i vilken jag varit del av i många år, ett ansvar om ömsesidigt stöd.

Jag känner en SPÄNNING i väntan på det nya; kommer jag att få det jobb jag helst vill ha, kommer det att bli plan B, vilken också är helt OK eller blir det något helt annat…..?

Att summera dessa känslor ger vid handen att resultatet blir KAOS!!!! vilket ger en ny känsla och det är GLÄDJE att allt detta inträffar nu, så jag får hjälp av ”universum” eller vem det nu är. Jag kan dels lämna min 36-åriga bana inom IT och dels tvinga mig själv att välja hur jag vill avsluta mitt yrkesverksamma liv. Att jag redan för 5 år sedan sa att jag skall bli en ”professionellt klok gubbe” står jag för fortfarande. Dock kan detta göras inom olika verksamheter och på olika sätt.

För mig är KAOS ett tillstånd av kreativitet även om känslan i stunden är djupt svart. Kunskapen om att utgången i kriskurvan ligger högre än ingången, har många gånger stöttat mig när det varit svart.

Annonser

Etiketter: ,

5 svar to “Vilken vecka och vilket känslokaos!”

  1. Nu är det slut! Och nu har det börjat! « Brainstretching's Blog Says:

    […] Hur jag kände det när jag hamnade i situationen att var ‘utanför’ skrev jag på bloggen tidigare. […]

  2. Nu är det slut! Och nu har det börjat! « Brainstretching's Blog Says:

    […] Hur jag kände det när jag hamnade i situationen att var ‘utanför’ skrev jag på bloggen tidigare. […]

  3. Nina Says:

    Hej,
    det är nog många som går igenom ovan känslor, i denna process om att bli vald eller inte bli vald i den nya organisatione. Det kan vara svårt att se att detta jobbiga var kanske bland det häftigaste som kunde hända för att få dig attbryta din invanda It -bana och ge möjligheten för helt något NYTT, något annat som du annars inte hade ens övervägt som möjlighet.
    Lycka till med det nya!

  4. brainstretching Says:

    Tack Nina

  5. Skammen och jag; del 2 « Brainstretching's Blog Says:

    […] Den röda skammen hanterar jag genom att dels be om ursäkt för det jag gjort, dels rätta till det jag gjort om det är möjligt och dels att acceptera inför mig själv att det jag gjort är gjort, och det går inte att göra ogjort. Den röda skammen har den fördelen att den avtar ut med tiden. Ett exempel är att acceptera och benämna de känslor jag fick när jag blev illa behandlad på förra arbetsplatsen. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: