Att vara terapeut och bloggare – är det en konflikt?

En fråga jag fått ett antal gånger är hur jag som terapeut kan vara bloggare och skriva om personliga saker.

Bakgrunden till denna fråga är att jag som terapeut skall vara ’ren’ i mitt möte med klient. Vad menas då med ’ren’? Jo, att varken terapeuten eller klienten skall veta något om den andra innan klienten berättar sin historia. Klientens historia är just klientens historia och det är den som är sann just i det ögonblick den uttalas. Utifrån denna klientens historia utgår terapin. Jag som terapeut skall inte veta om eller ta reda på något om klienten på egen hand. Tanken med det är att just möta klienten i klientens nu. En av de lärare i etik vi hade under utbildningen sa att om han är på en mindre fest och en av klienterna kommer in på samma fest, så kommer han att lämna festen. Allt i syfte att upprätthålla sin integritet som terapeut.

Inom psykosyntesen har vi som ledstjärna att den person som klienten möter i första hand är en terapeut, men också en människa. Vi tror på att klienten behöver det empatiska mötet som en sann människa kan ge, en i terapi skolad människa som är närvarande i nuet, men som också vågar visa vem han eller hon är, en människa som vågar vara personlig när, som det uttryckligen sägs, främjar klienten. Mitt sätt att hantera dessa situationer är att faktiskt fråga mig själv, när en impuls att säga något i klientsituationen, ’Är det jag själv som har behov att säga detta, eller tror jag att det främjar klientens utveckling?’. Om jag kommer fram till att det är mitt eget behov som försöker styra, så avstår jag från att säga något, men spar min tanke till en kommande handledning, för att utröna varur mitt behov att säga något uppstår.

Hur uppstår då mitt behov att skriva en egen blogg. Hur skall jag själv kunna särskilja på vad som är personligt och privat. För mig handlar det till stor del om var min gräns för min egen skam går. Vad jag kan säga från hjärtat utan att det väcker mycket energier. Väcker det mycket energier inom mej, så är det något jag själv skall utröna i min egen terapi innan jag tar in det i terapirummet med en klient. Ju mer skamkänslor jag lyckas bli av med i min egen utveckling, ju större förflyttning sker av det som kan sägas, från det privata till det personliga.

Om det nu är mitt livsuppdrag att dels vara terapeut och dels förmedla mina tankar i text, hur skall jag kunna balansera denna, av andra upplevda, konflikt.

Att söka en terapeut idag gör huvudsakligen via nätet. Som blivande klient har jag en föreställning om vem jag vill möta. En föreställning som till stor del bottnar i hur jag blivit bemött i mina behov tidigare i livet. Jag har förmodligen en känsla redan innan jag börjar leta huruvida det är en man eller kvinna jag vill ha som terapeut. Gammal eller ung. Med eller utan hatt (jag har hatt på min hemsida), etc. Detta gör att klienten redan i sin sökandeprocess skapar sig en uppfattning om hur den person som skall vara hans/hennes terapeut är eller skall vara. Till detta kommer andra yttre faktorer, t ex hur hemsidan är utformad, var terapilokalen ligger, hur jag som terapeut bemöter klienten redan vid första kontakt och, senare, vid första mötet. Allt detta bygger en bild som klienten har redan innan terapin startar.

Jag tänker på en person som Patricia Tudor-Sandahl, en i terapisammanhang mycket renommerad psykoterapeut. Hon har skrivit ett antal böcker och jag har haft glädjen att dels höra henne på radio och dels lyssnat på henne live. Detta har skapat en stark bild inom mig om henne som terapeut. Att jag dessutom fått en fragmenterad bild av henne som människa kan jag inte undvika. Men frågan i detta sammanhang blir för mig, skulle jag välja henne som min terapeut? Ja definitivt, för det jag uppfattar som hennes utstrålning är empati, kunnande och medmänsklighet, och det stämmer in i den bild av en terapeut jag skulle vilja möta. Andra personer tänker annorlunda, har andra behov, och dom väljer en annan terapeut. Vad jag vill säga är att alla potentiella klienter har olika behov och det finns en stor meny med olika terapeuter representerade olika psykologiska inriktningar att välja emellan.

För mig har det blivit viktigt att uttrycka mig och mina tankar i skrift. Mina tankar blir tydliga för mig själv, jag får ett yttre förhållande till det jag tänker, jag kan redigera mina tankar i den skrivna texten, en redigering som sedan integreras i mig. Resultatet blir nya sätt att tänka, vilket i sin tur genererar ytterligare tankar, och i förlängningen utvecklar mig som terapeut.

”Att vara i stundens absoluta mitt”, uttryckte Unni Drougge i TV-programmet Babel 09-12-02. Jag tycker detta är ett utmärkt sammanfattning både av min vilja att skriva och i den stund jag sitter totalt närvarande med en klient.

Annonser

Etiketter: ,

Ett svar to “Att vara terapeut och bloggare – är det en konflikt?”

  1. Maria Says:

    precis vad jag behövde läsa. För jag tänker som du, precis. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: