Dimman som vägvisare?

Helt plötsligt svepte dimman in över Södermalm. Det var nästan en kuslig känsla att gå in i den.

Vi hade varit och tränat bägge två och tog sedan en långsam promenad och studerade Brännkyrkgatan i detalj. Fantastiskt fina hus det finns, bara man ger sig tid att titta ordenligt. Det blir nästan som en vandrande mindfulness. Hon var hungrig så vi letade efter ett kafé som hade soppa. Röda Korsets kafé på Hornsgatan utlovade detta, men personalen visade inte det intresse som skulle göra att vi trivdes där, så vi gick därifrån. Inte inbjudande alls. På Bysis-torget finns Mellqvists kaffebar med stans bästa kaffe (hemrostat nästan), men dom hade bara små smörgåsar att förtära. Inte tillräckligt för en hungrig dam.

På andra sidan gatan ligger Cafe Fåtöljen, ett café som jag går förbi varje gång jag går fram eller åter till centrum, och det är ofta det. Av någon anledning så har jag inte provat detta cafe alls förut. Vilken positiv överraskning. Ett vänligt leende. Inbjudande fat med godsaker. Hon ville ha en bakad potatis och det var dags för mellanmål för mig. En smörgås med inte så mycket fett på, frågade jag om dom hade. Jomenvisst, sa dom. Tala om vad du vill ha så gör jag en, med ett inbjudande leende. Min bild av en smörgås var den inplastade sak som dom hade på Röda Korsets kafé, men icke på detta ställe. In kom en stor djup tallrik, men en god brödskiva på botten, och på denna ett lass med rumstempererad sallad med lagom dressingsmak samt mycket tonfisk på. Suveränt fräscht och gott. Hennes bakade potatis var minst lika mycket, trevlig upplagt och gott. Och så varsin cappuccino till. För att inte tala om den trevliga och bra service som servitrisen stod för.

Min dam hade en tid att passa, så det var dags lämna detta positiva ställe (jag lovar att återkomma många gånger). Väl ute började det bli disigt. En rask promenad till bilen och hem med mig innan hon åkte vidare. I backen upp till vårt hus tätnade dimman på ordentligt, nästa kusligt.

Nu sitter jag här på söndagseftermiddagen med adventsljuset tänt och tittar ut. Det är inte mycket som syns. Normalt har vi milsvid(!!) utsikt över Stockholm, men nu ser jag knappt de gulaktiga gatlamporna på parkeringsplatsen nedanför fönstret.

Kyrkoåret startar ju med första advent. Denna dag är alltså start på något nytt. Visst har solen lyst upp en del idag men slutet blir dimma. Kan inte rå för det men på något sätt förknippar jag dimman med den osäkerhet jag känner för mitt ordinarie arbete. Det är denna vecka som de nya chefspositionerna skall vara besatta. Jag har sökt några. Kommer jag att få en av de jag sökt, eller skall jag fortsätta att leva i ovisshet några månader till. Fortsätta att leva med den frustration jag känt hela hösten.

Är det nyttigt att stanna kvar i ovissheten och låta känslorna komma och gå? Är dimman ett tecken på att nu är det dags att ta ett beslut?

Ett av mina älsklingscitat är farbror Melkers på Saltkråkan som säger ”Denna dagen, ett liv”. En skön morgon, lunch, gymmet, promenad, letande efter trevligt fik, Cafe Fåtöljen och sen …… dimma.

Min saliga pappa lärde mig ”Sov på saken”. Tror att jag skall göra det och se måndagen an.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: