Archive for november, 2009

Dimman som vägvisare?

29 november 2009

Helt plötsligt svepte dimman in över Södermalm. Det var nästan en kuslig känsla att gå in i den.

Vi hade varit och tränat bägge två och tog sedan en långsam promenad och studerade Brännkyrkgatan i detalj. Fantastiskt fina hus det finns, bara man ger sig tid att titta ordenligt. Det blir nästan som en vandrande mindfulness. Hon var hungrig så vi letade efter ett kafé som hade soppa. Röda Korsets kafé på Hornsgatan utlovade detta, men personalen visade inte det intresse som skulle göra att vi trivdes där, så vi gick därifrån. Inte inbjudande alls. På Bysis-torget finns Mellqvists kaffebar med stans bästa kaffe (hemrostat nästan), men dom hade bara små smörgåsar att förtära. Inte tillräckligt för en hungrig dam.

På andra sidan gatan ligger Cafe Fåtöljen, ett café som jag går förbi varje gång jag går fram eller åter till centrum, och det är ofta det. Av någon anledning så har jag inte provat detta cafe alls förut. Vilken positiv överraskning. Ett vänligt leende. Inbjudande fat med godsaker. Hon ville ha en bakad potatis och det var dags för mellanmål för mig. En smörgås med inte så mycket fett på, frågade jag om dom hade. Jomenvisst, sa dom. Tala om vad du vill ha så gör jag en, med ett inbjudande leende. Min bild av en smörgås var den inplastade sak som dom hade på Röda Korsets kafé, men icke på detta ställe. In kom en stor djup tallrik, men en god brödskiva på botten, och på denna ett lass med rumstempererad sallad med lagom dressingsmak samt mycket tonfisk på. Suveränt fräscht och gott. Hennes bakade potatis var minst lika mycket, trevlig upplagt och gott. Och så varsin cappuccino till. För att inte tala om den trevliga och bra service som servitrisen stod för.

Min dam hade en tid att passa, så det var dags lämna detta positiva ställe (jag lovar att återkomma många gånger). Väl ute började det bli disigt. En rask promenad till bilen och hem med mig innan hon åkte vidare. I backen upp till vårt hus tätnade dimman på ordentligt, nästa kusligt.

Nu sitter jag här på söndagseftermiddagen med adventsljuset tänt och tittar ut. Det är inte mycket som syns. Normalt har vi milsvid(!!) utsikt över Stockholm, men nu ser jag knappt de gulaktiga gatlamporna på parkeringsplatsen nedanför fönstret.

Kyrkoåret startar ju med första advent. Denna dag är alltså start på något nytt. Visst har solen lyst upp en del idag men slutet blir dimma. Kan inte rå för det men på något sätt förknippar jag dimman med den osäkerhet jag känner för mitt ordinarie arbete. Det är denna vecka som de nya chefspositionerna skall vara besatta. Jag har sökt några. Kommer jag att få en av de jag sökt, eller skall jag fortsätta att leva i ovisshet några månader till. Fortsätta att leva med den frustration jag känt hela hösten.

Är det nyttigt att stanna kvar i ovissheten och låta känslorna komma och gå? Är dimman ett tecken på att nu är det dags att ta ett beslut?

Ett av mina älsklingscitat är farbror Melkers på Saltkråkan som säger ”Denna dagen, ett liv”. En skön morgon, lunch, gymmet, promenad, letande efter trevligt fik, Cafe Fåtöljen och sen …… dimma.

Min saliga pappa lärde mig ”Sov på saken”. Tror att jag skall göra det och se måndagen an.

Ett föredrag; dagen efter kvällen före

25 november 2009

Är fascinerande hur många känslor som kommer efter ett föredrag, hur dessa bearbetas under natten och vad som kommer upp på vägen till jobbet.

I går kväll hade jag glädjen att hålla en presentation på ämnet ” Min självbild när jag går ner i vikt”. Ämnet var helt nytt för mig. Jag har lagt ner en stor förberedelse; läst, funderat, ritat mina mindmaps (tankekartor) och klurat hit och dit. Jag skall ju hålla en publik på, visade det sig, 30 personer intresserade i 90 minuter inkl en kort kafferast. Det som var mest nytt för mig var att jag inte skulle göra en massa bilder i Powerpoint och stödja mig på, utan prata helt utan stöd annat än mina mindmaps. En utmaning.

Dagen innan föredraget printade jag ut hela mindmappen på A3. Det visade sig att det i alla fall inte gick att läsa för det var för smått. Ny approach – printa ut delarna, men då måste jag bläddra….. och så gick tankarna och förberedelserna vidare. Sakta men säkert började min självsäkerhet bytas ut mot nervositet. På visst sätt kändes det ändå betryggande, för de gånger jag inte känt nervositet inför en presentation har det inte gått bra, jag skärper mig inte tillräckligt. Material att lämna ut till deltagarna var framme och min ’terapibroschyr’ fanns i tillräckligt upplaga.

Nå, det var inte förberedelserna jag skulle berätta om utan hur det känns så dagen efter.

På vägen till jobbet i morse kom det upp en samma känslor. Nöjdhet, stolthet, rädsla, skam, trötthet, vederkvickelse, längtan och glädje för att nämna några.

Nöjdhet för att jag fick beröm efteråt. Summan av kardemumman blev dock att jag är nöjd. Att det finns förbättringspotential vet jag. Tänk vad lätt det är att försöka tolka åhörarnas ansikten under presentationen. Söka både bekräftelse och leta fel.

Stolthet för att jag, ytterligare en gång, kastat mig ut i okända vatten. Min största vinst är att jag givit mig möjlighet att sätta mig in i ett område till om hur livet fungerar.

Rädsla för att jag missat något, att jag sagt fel, att jag skapat en förhoppning hos någon som jag inte kan infria. Att jag med mina frågor till publiken fått någon att framstå  som dum.

Skam för att jag ger mig ut för att kunna ett område och där min osäkerhet kan lysa fram. För visst är jag osäker så här första gången. Lyckas jag hålla en röd tråd så att denna syns för åhörarna? Säger jag saker som inte knyts an till budskapet? Då jag pratar mycket från en struktur men det egentliga innehållet kommer skapas i stunden och kommer från hjärtat, så händer det att saker kommer ut ur munnen som inte passar in eller som blir för mycket av ett sidoskott.

Trötthet för att det ta på krafterna att hantera alla dessa känslor.

Vederkvickelse för att det skapar så mycket energi hos mig. Nu har jag gjort eldprovet i ett nytt ämne. Nu är det bara att ta vara på de konstruktiva kommentarer jag fick av min sambo, som satt med i publiken.

Längtan att stå på scenen igen, för det är där jag i grunden känner mig hemma.

Och glädje över livet i allmänhet.

Glädjen att GÅ till jobbet mitt i Stockholm

23 november 2009

Bakom Essinge båtklubb

I morse när jag gick till jobbet kände jag sådan glädje över min väg.

Jag bor på Nybohovsberget i Liljeholmen och jobbar på Stora Essingen. En sträcka på 3,6 km, som nästan följer fågelvägen. Jag går på vatten, utmed vatten, har en underbar stockholmsvy, hör den lilla forsens brus, får kontakt med storstadsbruset och, vilket är bland det bästa, får min dagliga motion gratis. Skulle jag ta Tvärbanan måste jag först gå åt andra hållet och vinner bara i snitt 12 minuter per resväg, förutom att jag måste passa tider och stångas med influensahärder på tåget.

När jag går ut från porten hemma och går nerför gatan har jag direkt en vy över Stockholm. Nybohov ligger högt upp på berget. Jag går nerför bergsidan genom skogen ner till sjön Trekanten.

Träspången över sjön Trekanten

På väg ner passerar jag en alltid forsande bäck, som består av överskottsvatten från vattenreservoaren på berget. Det skapar en skön första känsla i kroppen.

Väl nere vid sjön går jag över den nya träspången. Under spångens fästen brukar det ligga ett antal änder, som rufsar iväg i vattnet. Har jag tid stannar jag till en stund och pratar med dom. Trekanten är känd för sitt rika fågelliv.

Vintervy över Stockholm från Grönsdalsbron

Min gångväg fortsätter genom parklandskapet bort mot änden av Gröndal där Gröndalsbron har sitt fäste. Nu får jag gå ca 100 meter på trist gångväg utmed uppfarten till Essingeleden. Enda sättet att gå från Gröndal till Essingenöarna är att följa Essingeleden. Förvisso en massa trafik, 4 filer åt båda hållen med morgon/kvällsrusning, men man kan ju inte få allt. I stället tittar jag åt andra hållet och får en fascinerande vy över centrala Stockholm. I öronen har jag radiopropparna så att en hel del av trafikljudet dämpas. Stannar gärna upp en kort stund och njuter av skiftningarna över min stad.

Väl nere på andra sidan brofästet följer jag trapporna ner till strandremsan utmed Stora Essingen. Förbi Essinge båtklubb där jag håller mig i handledaren på staket, så jag inte ramlar på den hala lite branta passagen av träspången. Njuter fullt ut av vyn mot Kungsholmens klippor. På sommaren ligger det solande människor utmed min väg och pockar på min vilja att få stanna kvar och bada i stället för att fortsätta sista biten till jobbet och en första kopp kaffe.

Att både kunna starta och avsluta min arbetsdag på detta sätt känns som en gåva mitt i Stockholm. 35 minuter enkel tur.

Konstellationer

19 november 2009

I går var jag på min handledning i rollen som samtalsterapeut. Vi är 4 personer som träffas 9-10 gånger/år tillsammans med vår duktiga handledare Anna. Var och en tar med sig sitt ämne som behöver upp i dagen. Handledningens syfte är att jag som terapeut skall förbli ’ren’ i min relation till mina klienter. Med ’ren’ avses här att jag skall kunna möta mina klinter och det som klienten uttrycker utan att jag själv t ex tar åt mig, blir arg eller på annat sätt ger uttryck för sk motöverföringar. Handledningen ger mig möjlighet att finslipa det viktigaste verktyget jag har i terapirummet, nämligen mig själv.

I går tog jag upp att jag står i ett vägskäl i mitt liv vad gäller arbete. Anna förslog då att vi skulle göra en konstellation kring detta. Steg 1 är att jag berättar kort hur jag tänker och vilka alternativ jag ser för mig, samt ev hinder. Steg 2 är att Anna föreslår, i detta fall, 3 roller som skall finnas i konstellationen; jag själv, mitt syfte och mitt nuvarande arbete. Jag frågade var och en av mina handledningskamrater om dom vill gestalta resp roll. Steg 3 är att jag gör en första placering på golvet, dvs ställer upp de tre rollerna, dvs mina kamrater, i relation till varandra. Deras relativa placering och kroppsuttryck blir en utgångspunkt för hur jag på en känslonivå ser på mitt problem just nu. Steg 4 är att rollerna börja känna in rollerna, får uttrycka vad som känns och deras behov. Steg 5 är att en dialog startar i rummet mellan rollerna och mig som den ’riktiga’ L-A. Rollerna tillåts flytta på sig, vilket i sin tur skapar nya dynamiska effekter, vilka i sin tur skapar nya känslor. Detta pågår så länge som handledaren ser att det ger energi. Steg 6 närmar sig avslutning när jag som den riktiga L-A får ersätta rollen L-A i konstellationen. Nu börjar det blir riktigt kraftfullt. Sista steget är att jag sitter själv i tystnad så länge det behövs för att smälta alla intryck och sammanfatta dessa i ord. Jag ges också möjlighet att, om jag så finner att det gagnar mig, be de övriga deltagarna uttrycka.

Jag har gjort denna typ av konstellationer ett antal gånger, både som deltagare och som den som äger problematiken, och är alltid lika fascinerad är hur kraftfull dessa övningar är, hur de som gestaltar rollerna känner in rollen och ger en trovärdig bild. Det som till en början ser ut som en teaterföreställning skapar en mycket djup inre känsla hos alla.

Vad blev då det bestående resultatet för mig igår. Jo, att jag i den arbetssituation jag är i just nu, gör rätt. Jag skall även fortsättningsvis avvakta vad som kommer upp, arbeta långsiktigt med mitt syfte och framför allt fortsätta känna tillit till att det kommer att gå utmärkt i framtiden. Att jag dessutom skall acceptera min frustration, leva mig in i den, och ta med den som en erfarenhet till framtiden. Förvisso visste jag detta intellektuellt innan, men nu blev det ordentligt förankrat i känslan. Och då sitter det ordentligt för känslan är starkare än intellektet.

Lycka när ”tröghetsfaktorn” löses smärtfritt efter 3 år

14 november 2009

När jag flyttade in i min lägenhet för 3 år sedan reagerade jag på droppande kran i badkaret. Tröghetsfaktorn satte in. Den fick droppa vidare.

För ett och ett halv år sedan flyttade Margareta in i lägenheten. Med henne kom en tvättmaskin som placerades vid badkaret för att kopplas till den droppande kranen. Ytterligare tröghetsfaktor; maskinen är ännu inte inkopplad.

Nåväl, den droppande kranens problem har eskalerat. Vridhandtaget är av plast och är nu söndervridet. Nu har det gått så längt att det ständigt droppat. Till saken hör att jag dels har försökt stänga av vattnet under köksbänken, för att kunna byta packning i den droppande kranen, och dels gjort ett försök för ett år sedan att köpa ny kran. Kranen under bänken har varit fast och när jag stod på Fredells och skulle köpa delar så var det alltför många frågetecken. Jag hade mätt och tagit kort på hur det såg ut för att kunna förklara på bästa sätt men …..

Så…. i morse vaknade jag och fick för mig att NU!!! På med handskar och tog i av all kraft. Fick vattenavstängningskranarna att gå i botten. Vattnet avstängt. Fram med verktygen, höger kran bortskruvad, men packningen såg inte alls ut som jag lärt mig under 30 års husägande. (Det visade sig vara en utdöende sort som Mora armaturer hade i början på 60-talet). Nytt beslut, jag skruvade bort hela armaturen och åkte till Fredells med kranen i en plastpåse.

Var först i kön när dom öppnade, direkt bort till VVS och en expedit. ”Jag vill ha en kran som är 40 år yngre”. Hon mätte, tänkte, letade bland mellankopplingar och sa ”Nähej, det här har vi inte på lager, det är för gammalt, gamla mått och gamla gängor”. Det skulle kunna gå att byta hela väggfästet, men då var det för lång emellan mellan inkommande vattenrör för att det skulle kunna fungera. SUCK!!!!!!!, får väl beställa och åka hem och leva med den gamla ett tag till, med en högerkran som kräver en polygrip för att få kallvattnet att rinna.

Så försvann expediten en bit bort. ????? tänkte jag och gick dit. ”Jag har en här” sa hon. En fin kromad italiensk kran. Jag såg tusenlapparna flyga, men va fan – nu gällde det att lösa ett problem. ”Jag tar den”, sa jag. Vi gick till disken, hon skrev pris (3700:- på en lapp och någon intern kod) och så sa honl, ”Åsså -20%”. ”Vao”, sa jag, ”är jag så charmig”. (hon var i min ålder så….). ”Näe”, replikerade hon, ”vi har kampanj på kranar denna helg”. ”Tack, nu har du fixat en nöjd kund”

Väl hemma tog det mig några minuter att skruva på kranen och prova, det fungerade perfekt på en gång.

Det som tog mig mindre än 60 minuter för att fixa problemet från första tanke till fungerande ny kran tog 3 år i startsträcka.

Vad har jag lärt mig på detta? Att tröghetsfaktorn är starkare än min praktiska läggning. Eller om det är skammen att som man inte fixa dylika praktiska problem i en handvändning; att inte direkt inse den enkla lösningen. Eller att acceptera att jag är som jag är och att problemen löser sig förr eller senare.

Att vara på retreat, dvs i tystnad en helg

10 november 2009

Margareta och jag åkte ner till Vadstena på fredagseftermiddagen (24 mil). Målet var Pilgrimscentrum. Ett centrum för, ja just det, pilgrimer. Färden gick i mörker och regn. Jag såg knappt vägen vilket gjorde det mycket jobbigt att köra.

” Pilgrimsmotivet finns sedan mycket lång tid tillbaka i nästan alla kulturer och religioner. Att ge sig ut på Pilgrimsvandring eller vallfärd. Pilgrimer finns bland annat inom Hinduism, Islamism, Buddhism och Kristendom. Pilgrimerna söker ofta efter det heliga i sina liv. Många vill fördjupa en relation till sig själv andra och Gud. En del vill berätta om livets djupare värden och kanske göra sig tillgänglig för oplanerade möten i nya sammanhang. Ett sätt de gör detta på är att de vandrar eller reser till heliga platser där de kan inspireras av någon som gått före med ett gott exempel.”

Pilgrimscentrum ordnar diverse intressanta program. Ett av dessa är retreater. I detta fall från fredag kväll till söndag eftermiddag. Och till denne helgs retreat var vi alltså på väg. Väl framme tog det mig en stund att varva ner efter den ansträngande bilkörningen.

Programmet för helgen var som följer:

Dagsrytm

Fredag

16.00-18.00 Inkvartering på Pilgrimscentrum

18.00 Mässa i Klosterkyrkan

19.00 Kvällsmat på Pilgrimscentrum

20.00 Introduktion därefter

completorium (kvällsbön)

Vi går sedan in i tystnaden.

Lördag

07.00 Väckning

07.30 Frukost

08.00 Mässa med meditation

09.00 Laudes (morgonbön)

10.00 Kort Pilgrimsvandring (visning av Heliga Birgittas Klosterkyrkan)

12.00 Sext (middagsbön)

12.30 Lunch

15.00 Vesper med meditation

15.30 Kaffe

18.00 Kvällsmat

19.30 Completorium därefter delande i Pilgimscentrums bibliotek

Söndag

07.30 Väckning

08.00 Frukost

09.00 Laudes (morgonbön) med meditation

11.00 Högmässa

12.30 Lunch

13.30 Pilgrimsvandring (Vandring i naturreservatet på 4 km)

15.00 Vesper

15.30 Kaffe och delande, Pilgrimscentrums bibliotek. Tystnaden slut.

16.00 Slut

Ingenting är obligatoriskt. Väljer du att sova hela siden så är det OK. Väljer du att vara med på alla programpunkterna så gör du det.

En stor del av min tid tillbringade jag framför kakelugnen i det sk Läserummet väl förankrad i en bok som jag ville djupläsa. Denna gång hade jag med mig Olle Carlsson ”Kristendom för ateister”. En underbar bok som ger Olles tolkning av teologin efter ett modernt samhälle. Olle Carlsson är den omdebatterade präst som fått fart på Allhelgonakyrkan och dess söndagsmässor, vilka har fler besökare än någon annan mässa i Sverige. På söndagsmorgonen blev jag rastlös i benen och tog en långpromenad på 1,4 mil. Underbart skönt att gå i tystnaden för sig själv och insupa naturen, ljuden, lukterna och allt annat man möter.

En av de saker jag funderade extra på under helgen var huruvida jag är ateist eller agnostiker.

På mitt arbete har jag fått undrande frågor varför jag väljer att, tillsammans med min kära, tillbringa en helg i tystnad. Svaret är enkelt för mig. Tystnaden binder samman på ett sätt som inte ord förmår göra. Tystnaden förpliktigar inte. Att sitta mitt emot varandra vid matbordet och äta under tystnad samtidigt som mina fötter berör hennes skapar ett samförstånd i stunden. Tystnaden ger mig en möjlighet att djupläsa, låta tankarna komma, notera det som kommer för att sedan fortsätta. Naturligtvis kan jag göra detta hemma också, men retreaten skapar en yttre ram som tillåter att bortse från vardagen och bara vara i nuet.

För att beskriva det på ett annat sätt så kommer här några tanker från i våras.

Tankar under Retriet i Pilgrimscenter i Vadstena 6-8/2 2009 av Lars-Anders

Att få stanna i sin egen tanke

Att få läsa och fullfölja den lästa tanken

Att få dela samvaro utan krav på samtal

Att få lyssna på elden som sprakar

Att få bli störd av musiken som avleder tanken

Att känna total stillhet

Att låta tankar komma och gå

Att delta i kapellet och välja vad jag vill lyssna på och ta till mig

Att känna vad i det kristna budskapet som skapar energi hos mig, både positivt och negativt

Att vandra i tystnad och låta mina tankar finnas i landskapet

Att få känna rastlöshet och frustration i den ovana att finans i känslan enbart

Att ha någon hemma som längtar efter mig

Att ha någon hemma att längta till

Att få dela en måltid under tystnad

Att få äga sin tanke

Att få säga tack och a-dieu

 

Någon som skrattar tyst

Någon som knäcker ägget mot bordet

Någon som slår huvudet i dörrposten

Någon som läser en deckare

Någon som läser bibeln

Någon som bara sitter

Någon som tittar utåt

Någon som tittar inåt

Någon som bara är

Någon som tar om

Någon som nyser

Någon som gnuggar handen mot låret

Någon som bläddrar

Någon som går till samtal

Allt medan brasan knastrar

Byxprickar; en betraktelse över att inte tänka före

09 november 2009

Helgen spenderades i Vadstena på en retreat. Underbart på sitt sätt. Bl a var jag ute och tog en långpromenad på söndag morgon. Väl tillbaka i Pilgrimscenter, som det heter, så var mina skor helt leriga. Tvätt och tork.

I morse när jag klätt på mig efter duschen, kom jag på att jag ju måste putsa skorna. Till saken hör att jag tagit på mig de byxor, som jag tidigare skrivit om när det gäller min självbild. Dessa byxor är beiga, och jag trivs mycket bra i dom. Men som sagt, strax dags att gå och skorna skall borstas. Tanken dyker upp att skjortan kan vara i vägen, så den kavlar jag upp ordentligt.

Ut på balkongen och smörj på skokrämen. Undviker skjortan på ett skickligt sätt. Ingen färg på den. Nästa steg är att borta skorna så att färgen sprids ut. Stolt ser jag till att skjortan undviks även denna gång. Skorna blev blanka och fina. Helt plötsligt kommer jag på – ”Hur gick det med byxorna?”. Jo då, ett antal prickar från skokrämen som spritts från borsten. SKIT!!!!!!!! Detta är inte första gången.

Jag har gjort det förut, och varje gång undrar jag varför jag inte tänker före. Försökte ta bort fläckarna med vatten och kemisk bensin. Icke. Slutade med att jag, under eder, sprutade Ta Bort på byxorna och la dom i vatten. Förhoppningsvis kan min kära Margareta rädda mina byxor ikväll.

Just nu känns det som självklart att jag tar på mig förkläde nästa gång, men vissa saker är jag bättre på än andra, så det vet i f-n om jag tänker före i st f efter nästa gången heller.

En frukost att minnas

06 november 2009

(fredag morgon 07.00)

Denna morgon startade med en frukost som alla andra dagar. En frukost, som den bra start den är på en kommande dag full av förväntningar. Förväntningar på att i varje stund på dagen vara i nuet utan förväntningar. Motsägelsefullt? Ja visst.

Varför var denna frukost så speciell? Jo, för att den var lika med alla andra frukostar jag äter. Det är inte den enskilda frukosten som är speciell i sig, utan frukosten som fenomen. Den skapar en trygghet i sin enformighet. Den skapar ett lugn i novembermörkret. Tända ljus skapar stämning. Min älskade mitt emot mig. Båda läsande tidningen. Frukosten skapar en avstamp inför mitt förhållningssätt till kommande dag och nya erfarenheter.

Kan en förväntan innehålla en önskan om att vara i nuet. Måste ’att vara nuet’ utesluta tankar om framtiden? Skulle jag bli lycklig av att bara vara i nuet? Att utesluta framtiden, eller historien också för den delen.

Frukosten manifesterar för mig en start på ett nytt nu. Ett nu som obevekligt följer tidens gång, och där jag måste anstränga mig för att vara helt avslappnad i nuet, och ta emot det som kommer, oavsett min historia och framtid.

Livet är fullt av motsägelsefullhet.

God morgon.