Archive for oktober, 2009

31 oktober 2009

Förra lördagen hade vi glädjen att få bjuda vännerna Pär och Carina, vilka förlovat sig samma helg som vi gjorde, på middag. Följande rader dök upp i mitt huvud i morse. Vet inte vad versmåttet heter med var tredje rad rimmad, men så blev det i alla fall. För mig blir det en krumelur i huvudet att läsa detta men….. Dikten blev dock SMSad till vännerna, och det var huvudsaken.

En vecka har gått

Sen middan vi åt

Känslan av vänskap

Har mer än bestått

Vi blickar framåt

Och fyller ett gap

Förlovningen minnas

I tidernas spann

Vi har tillsammans

Att sammantvinnas

I känslan så sann

I kärlekens glans

Våndan att planera ett föredrag i ett nytt ämne

30 oktober 2009

 Den 24 november skall jag ha en 1,5 timmes presentation av ’Min självbild’ från ett psykologiskt perspektiv. Jag har ju gått ner i vikt tillsammans med Itrim i Liljeholmen och det är där jag kommer att göra presentationen. Förändringen av min självbild har jag skrivit om tidigare i bloggen.

Det är intressant att se min egen process från det att jag gladeligen sa ja till jobbet (kändes ju i hela kroppen vad jag skulle säga) till att börja planera, känna kraven stiga på mig själv från mig själv (ingen annan), till att få ner strukturen på datorn (jobbar med ett mindmap-program) till att läsa in lite mer litteratur och så småningom känna att ’ja, jag känner fullt förtroende för mig själv att vara intressant i 90 minuter.

Status just nu är dels att jag läser den bok (’Gå ner i vikt med kognitiv beteendeterapi’ av Lisbeth Stahre) som Itrim säljer. Detta för att kunna knyta an till Itrims eget budskap. Dels så blir jag förvirrad av min egen förberedelseprocess och det är därför jag skriver detta blogginlägg.

Jag älskar att ’stå på scen’ och prata bara jag har det grundläggande budskapet klart för mig. Min självbild är titeln på presentationen men vad är budskapet. Jag har inte riktigt kommit fram till det än. Ämnen jag vill beröra är självbildens krav på tid för att förändras permanent, skammens betydelse när det gäller, bl a, övervikt, ev skuldkänslor som finns med, försöket att balansera KBTs här och nu-perspektiv med psykosyntesens helhetsseende och mycket mer.

Under åren har jag fått acceptera att det inom mig finns en energikrävande förtröstan och stillhet i den kaosartade tiden när jag lagrar en massa fakta och strukturer i huvudet. Helt plötsligt träder en röd tråd fram som jag följer. Budskapet framträder tydligt och sen är det bara hårt arbete fram till presentationen skall starta.

Utmaningen denna gång är att jag skall tala utan att ha en massa färdiga bilder i Powerpoint som stöd. Jag kommer att ha med mig en mindmap som stöd samt min egen entusiasm. För mig är detta stort.

Så avslutningsvis är det bara att hoppas att jag även denna gång följer mitt vanliga schema och att det kommer att bli bra.

Tankar från en kort retreat

25 oktober 2009

Lördagen den 24 okt hamnade jag på en tretimmars retreat.

Att sitta i tystnad

Att vara i ron

Att stilla min lystnad

Som sitta på tron

 

Min linje i kroppen

Är rak som en fur

Från foten till toppen

En hälsosam kur

 

Min fot den hör av sig

En sena som sträcks

Men ej det berör mig

Mitt fokus det väcks …

 

På andningens mönster

Ej annat då finns

Ett medvetet fönster

I fokusens lins

 

Att dela den stunden

Som just nu är här

Ej känna mig bunden

En lärdom jag lär

 

I kväll blir det festkväll

Med vännerna två

Att dukas på stenhäll

I kärlekens vrå

 

Den känsla jag fått här

Är lugnets emfas

Jag är, bara är

Som rosen i vas

 

Den känslan tas med den

Till kvällens samkväm

Till vänster en kär vän

Jag känns så bekväm

Den långsamma självbilden

22 oktober 2009

Det har nu gått mer än 7 månader sedan jag nådde min målvikt. Minus 22 kilo på 10 veckor med pulver (tack Itrim).

Under de 6 första månaderna åkte vikten upp (och lite ner) en del på ett sätt som jag upplevde som okontrollerad. Jag ville ju så gärna känna kontroll på min vikt. Att under denna tid rensa i garderoben, sy om kläder eller köpa nya kläder var inte aktuellt.

Sen kom dagen i september när jag kände att nu börjar jag få kontrollen över mitt ätande. Det blev dags att köpa nya kläder. Avfärd till Dressman och kom hem med ett antal tröjor och byxor till ett rimligt pris (att kvaliteten var så dålig att jag redan måst byta hälften(!) av kläderna återkommer jag till i denna blogg).

Att stå i affären och inse att jag gått från 40 tum i midjan till 34 tum, var svårt att acceptera. Tack Margareta för att du övertygade mig. Men det kändes ovant med så tajta byxor. Och polotröjor som jag inte haft sedan tidigt 70-tal. Det krävdes mycket mod och åsidosättande av min gamla självbild för att jag skulle våga handla. Lite hjälpte det allt att de två expediterna högljutt stödde Margaretas kommentarer när jag vågade prova de tajta byxorna.

Nu har jag levt i mina nya kläder i drygt en månad. Och fortfarande är det liksom inte mina kläder. Så sent som i morse, när jag står på ett ben och tar på mig byxorna, kommer tanken att ’Vems kläder är detta?’. Tankar som funnits under större delen av mina 56 år. Tankar som formats så till grad att dom blivit en del av mig. Internalisering och introjekt torde vara två passande ord i sammanhanget.

I söndags tog jag nästa steg. Efter en skön morgon tog jag raskt beslutet. Garderoben skall rensas. Sagt och gjort. Alla kläder som var avsedda för +22 kilo åkte ner i påsar för vidare befordran till Stadsmissionen i Gröndal. Däribland alla kostymer. Hade en tanke ett tag att jag skulle försöka sälja åtminstone 3 av de nya kostymerna på Blocket men……. vilken negativ energi bara tanken att krångla med detta skapade i min kropp. Bättre då med kombinationen en god gärning tillsammans med att jag slipper energiförluster.

Kvintessensen av detta är en stilla undran när dagen kommer som min självbild hunnit ifatt min nya vikt, och att jag tar på mig mina byxor med självklarhet och utan förundran.

Från skam till självrespekt

19 oktober 2009

Från skam till självrespekt heter den bok jag just läst. Marta Cullberg Weston tillför en dimension i terapirummet. En dimension som ofta glöms bort. Förutom att hon skriver på ett bra och lättillgängligt sätt, så lyckas hon också ge en struktur på skammen, en struktur som stöttar mig i mitt arbete. Därtill metoder och synsätt så att jag kan hjälpa mina klienter att friställa sig från sina skamkänslor.

Grundtemat i boken kretsar kring ”Människan är ett flockdjur. Skammen fyller,…, funktionen att hålla oss inom gruppens ramar och lär oss respektera andras gränser.”

Marta delar in skammen dels i den destruktiva skammen dels i den reglerande skammen, den skamkänsla som gör att vi respekterar ”andras gränser”. Boken håller sig till sin huvuddel kring den destruktiva skammen. Denna delas in i olika färger. Den röda skammen står för det vi gjort eller utsatts för gentemot andra och som vi skäms för, den vita skammen står för den kroniska skammen, den svarta skammen står för den kulturbärande skammen och slutligen den rosa skammen när vi styrs av ’borde’, ’måste’ eller ’vad ska grannen säga’, t ex att följa modet för att känna tillhörighet i en grupp.

Skammen är en grundläggande drivkraft till rädslan. Den rädsla som ofta gör att vi inte vågar visa vem vi är, för då kan jag bli utstött ur gruppen.

Skammen är som ett spöke. Rädslan för att möta den blir allt större. Vågar man prata om sin skam så förlorar skammen sitt värde och kommer så småningom att försvinna. Det som är så fantastiskt, är att oftast när jag vågar prata om mina skamkänslor så kommer jag också att stå upp för den jag är, vilket i sin tur leder till en större respekt från omvärlden, i stället för den befarade utstötningen.

Marta avslutar boken med de 4 förmågor vi behöver för att finna den självrespekt som kan ersätta skammen; positiva självbilder, hantera sin inre kritiker, kunna sätta gränser gentemot omgivningen och en förmåga att trösta sig själv.

 Jag rekommenderar boken varmt.

Känslan att vara sig själv

17 oktober 2009

Det kom ett SMS till fästmön idag. Den goda vännen från landet var tillfälligt i stan. Om vi mötte upp kl 3 skulle vi hinna träffa henne till tåget skulle gå några timmar senare. Självklart. Hon har blivit lika mycket vän till mig under de senaste åren.

Vi hamnade på ett café på Östermalm. 2 cappucino, en te, en muffins och en smörgås, en tappa upp i en obekväm soffgrupp.

Som alltid när vi träffar henne så blir det en kort genomgång av vad som hänt sedan sist, för att direkt hamna i dialog om livets mening på olika sätt. Och jag känner mig så helt naturlig och bara mig själv. Ett själv där tystnaden, tillsammans med vännen och fästmön, är mer talande än orden. Det intressanta med de sparsmakade orden är att de förstärker närheten, tystnaden och reflektionen.

Livet har tagit mig på olika vägar fram till denna stund på ett café i eftermiddag. Och då tänker jag att –Ja, allt har varit värt för att få sitta här just nu.

Välkomna till brain stretchings blogg.

16 oktober 2009

På denna blogg kommer jag att utveckla mina tankar om ämnen som psykosyntes, samtalsterapi, mentorskap, coaching, parterapi och annat.