Hjälp – det händer ju ingenting.

På torsdag ska jag träffa Lunkan på Innovation Stockholm igen. Och jag har nästan inte gjort något alls att visa upp.

Jag har förvisso inte avgivit något formellt löfte till Lunkan, men i och med att han ställer upp på mig vill jag kunna visa att det sker en progress kring DöLycklig.

Det är mitt gamla jag som ställer till det för mig. Ett löfte är ett löfte! Även om det leder till ‘döden’ för mig. Ja, jag vet. Det har varit jul och ledigheter och min brutna hand ställde till det ett bra tag innan jul. Men sådana futiliteter har inte hindrat mig tidigare.

Måhända håller jag på att bli frisk! Jag tillåter mig att ta det lugnare. Jag har mina klienter och andra uppdrag. Ordförandeskapet i psykosyntesterapeuternas (m fl) yrkesförbund Psykosyntesförbundet tar sin tid. Jag hinner skriva en del stort och smått. Och jag hinner sova middag varje dag om jag vill. Förutom en skön promenad varje dag.

Jag kanske håller på att bli frisk från min gamla Presterare. Livet är inte bara prestation. Jag har ingen deadline att hålla. Det som ska komma det kommer att komma när det är moget. Så varför stressa. Men jösses vad de gamla impulserna är svåra att bemästra.

Nåväl. Idag fick jag ett mail från Venture Cup att jag blivit tilldelad en handledare, något som ingår som en möjlighet i och med att jag var med i Fas 1 av tävlingen. Spännande! Jag har börjat fundera på hur vi bäst kan jobba ihop. Nästa vecka ringer jag honom och stämmer möte.

Så här är DöLycklig’s status nu:

• En idé på en tjänst kallad ”Dö Lycklig”
• En författad ‘Innovationsplan’
• Ett antal namn skyddade som domäner, Twitter-id, Facebook-id, Youtube-id mm.
• Namnet DöLycklig namnskyddad på PRV.
• Tittat igenom ett antal TED-Talks-presentationer, då dessa är en utmärkt mall för ett bra föredrag.
• En preliminär ‘Kommunikationsanalys’ för att sälja tjänsten
• En författad affärsidé inskickad till Venture Cup.
• En internationell marknadsundersökning (Via Lunkan) som speglar min tjänst som unik
• En träff (Via Lunkan) med en marknadskille som resulterat i ett tvåsidigt dokument med många bra praktiska idéer som jag kan gå vidare med.
• En träff (Via Lunkan) med en kille som hjälpte mig med en logga
• Ett produktblad som beskriver tjänsten kortfattat
• Starten på en hemsida vilken håller på att få sitt första utseende.
• Skissar på hur mina visitkort för DöLycklig ska se ut.
• En jättestor mindmap (jag älskar att jobba med mindmaps) som speglar mänger med aspekter på tjänsten.
• En hel del småidéer samlade i en mapp
• En hel del tankar som fått mogna i huvudet.
• En slogan som efter många tankar och diskussioner ändrats till ”Vill du åldras med glädje eller vara rädd för att bli gammal?”

Det här var ju en hel del ändå, nu när jag skriver ner det. So what’s the problem?, kan man då undra.

Just nu finns det några frågor som tar energi.

Under det att en kreativ process pågår gissar jag att det är ‘normalt’ att det kommer stunder där man ifrågasätter sin ‘geniala’ tjänst – ser svagheterna framför styrkorna. Jag är där nu. På min hemsida funderar jag bland annat på vilket värde som jag levererar till en tänkt kund. Det är inte så lätt att formulera sig i termer som en tilltänkt kund ska lockas av.

En annan sak är att jag mer och mer närmar mig själva säljandet av DöLycklig. Jag har många uppslag om hur detta ska gå till, men är jag rätt person att vara säljare? Innerst inne vet jag ju att jag är det, men ….. så kommer alla men….. Någonstans är jag skiträdd. För att misslyckas? För att inte lyckas helt? Vad innebär det att lyckas eller att misslyckas?

Därför är det bra att boka en tid med Lunkan lite då och då för att känna den positiva pressen att ha något att visa upp. Och på torsdag är det dags igen. Denna gång ska jag gå. Förra gången jag träffade honom cyklade jag och det var på den hemvägen som jag ramlade och bröt armen.

Loggan klar

Den 30 november träffade jag Jon Bergsman på WDW på ett café. (Se tidigare inlägg.) Vi pratade en och en halv timme om min tjänst, hur den står i relation till mitt företag (dvs att det är just en tjänst (=produkt) från företaget BrainStretching), tjänstens innehåll och mycket mer. Jag uttryckte mitt behov av att få en logotype som jag kan vara stolt över och som ska kännas ‘rätt’.

Därefter har vi haft en dialog via mail om värdeord och färger. De värdeord som jag vill förknippa loggan med är ”kraftfull/positiv/seriös/får gärna ge en känsla av LIV”. Vad gäller färgerna så vill jag att de ska passa ihop med BrainStretchings logga.

I fredags träffade jag Jon igen på hans kontor. På ett proffsigt sätt visade han upp sitt förslag som en A3-folder. Han bläddrade igenom mappen på 4 sidor. På första sidan hade han sitt projektnamn:

Logotype/DöLycklig

Som den ovana beställare av en logga så trodde jag först att detta var hans förslag på logga. Annorlunda, ja visst, men varför inte. Jag tycker om okonventionella lösningar.

Sen bläddrade han till nästa sida och där var det en ny ‘logga’.

En bild som delade upp Dö Lycklig i två delar. Skitsnygg tyckte jag igen. Ren layout och enkel.

– Det här är bara mitt sätt att visa dig hur jag tänker, rent budskapsmässigt, berättade Jon lite halvt generad.

Sen!!! kom vi fram till sidan som visade den logga han föreslog som den ‘riktiga’.

– Nu känns det rätt, var min första känsla!

Vi pratade fram och tillbaka kring hur pass svart ordet ”dö” ska vara och kom fram till att den skulle vara mellangrå. Det är inte ”dö” som är huvudordet utan ”lycklig”. Jon föreslog att ”lycklig” ska vara fluoriserande orange (Pantone 165 C). Jag blev nöjd.

Det bästa är att 1) Innovation Stockholm betalar Jon för hans goda arbete, men 2) att det är jag som äger loggan och kan göra vad jag vill med den. Tack, Lunkan!

Nu har jag av Jon fått ett antal Illustrator-filer med loggan: original, svarvit och negativ. Filer som jag kan konvertera till de format och storlekar jag har behov av.

Jag har dessutom bokat ett uppföljningsmöte med Lunkan i mitten av januari.

Vad DöLycklig är för tjänst?

Ja, det återkommer jag till inpå det nya året när jag uppdaterat DöLycklig:s hemsida. Och det har jag fått massor av inspiration och energi att göra nu.

Jag vann inte!

I onsdags kväll var det regionfinal i Venture Cup. Vi samlades på Historiska museet för en trevlig kväll.

I tävlingspotten fanns 229 affärsidéer = bidrag. Av dessa hade 20 st nominerats och från dessa skulle 10 vinnare utses.

Naturligvis så tror jag så mycket på min egen idé att jag, i alla fall lite, hoppades på att vara med bland de nominerade. Men så var inte fallet.

– Stor sak i det, som Bellman skulle sagt.

En stor lärdom av kvällen var att jag är alldeles för blygsam. Ja, det kanske kommer som en nyhet för en del, men den delen finns hos mig också.

De vinnande bidragen hade alla med att ”inom 5 år så har vi x% av världsmarknaden” och andra lika välljudande uttalanden. Jag är glad om jag kan skapa livslust och framtidshopp för enskilda äldre människor med min tjänst.

– Om 5 år har min tjänst minskat Sveriges kostnader för socialt stöd till äldre människor med x% samt skapat större hopp och livslust hos y% av alla som är mellan 50-70 år, skulle jag kunna uttrycka mig.

Hur jag sen ska kunna klara av att mäta mina utfästelser är en senare fråga.

I och med att ett bidrag är inlämnat till Venture Cup så får jag dessutom en respons från juryn på just mitt bidrag. Några av kommentarerna var:

”Erbjudandet behöver konkretiseras.”, ”Vilka problem löser du för kunden och hur skiljer du dig från dina konkurrenter?” och  ”Varför ska kunderna välja att komma till dig istället för någon annan?”.

Bra frågor som är svåra att konkretisera, men som behöver besvaras bättre än vad jag lyckats med så här långt.

Den 7/2 går tävlingen in i fas 2 och då ska en komplett affärsplan vara inlämnad, och så kommer det att bli även för mig. Jag kommer att vara med!!!

Det intressanta med att delta i Venture Cup är naturligtvis triggern att vinna på någon nivå. Inget snack om den saken. Men det mer närliggande är ändock att ta del av allt det stöd som finns runt omkring. Bara för att nämna några saker; att bli pushad att skapa något, att ta del av det stöd som både Innovation Stockholm och Venture Cup erbjuder (och det är mycket stöd som finns) och glädjen att se något växa fram i mitt eget huvud.

Ena stunden tycker jag att jag är klar, och nästa stund inser jag att jag just bara börjat.

Halt i livet – en nödvändig påminnelse från livet?

Den 10 november ca 15.20 tog livet halt en stund. Och därmed även ambitionerna med min nya tjänst.

Jag kom cyklande på Fridhemsplan. I huvudet formulerade jag den artikel jag skulle skriva efter morgonens frukostmöte. Bilen framför var tvungen att tvärnita och jag hade för dålig marginal. Resultatet blev en luftfärd utan skyddsnät. Asfalt är hårt!

Som tur var kunde jag resa mig på en gång. Hjälmen hade väl fyllt sin funktion och jag klarade huvudet även om hjälmen sprack. Folk kom framspringande och undrade hur det gick. Omtumlad som jag var sa jag att jag var OK, men högerhanden ville sig inte riktigt.

Det är nu den stora känslan kommer – LYCKA!! Helst plötsligt inser jag att detta hade kunnat sluta hur illa som helst och här står jag bara med en bruten hand. Det låter kanske konstigt men jag kände en stor lättnad. Nu har jag på ett ‘billigt’ sätt fått en påminnelse om min egen dödlighet, om hur älskad jag är av de mina och om mitt ansvar att ta vara på mitt liv – både för min del och för deras. En, kan det tyckas, onödig påminnelse, men med min självkännedom inser jag att jag behöver denna typ av ‘gåvor’ för att verkligen ändra mitt beteende.

Status idag är att jag fått ta bort gipset och har ett massivt träningsprogram för att återfå full rörlighet. 6-12 månader säger de att det tar. Men jag börjar redan få upp hastigheten på tangentbordet med alla fingrar, och det är bra.

Ett av de möten jag var på på olycksdagen var ett statusmöte med Lunkan på Innovation Stockholm. Vi kunde konstatera att jag är på rätt väg.

Nästa fokus är loggan och den grafiska profilen för den nya tjänsten.

– Du ska träffa Jon, säger Lunkan, och ger mig ett telefonnummer.

Jon Bergsman på WDW (http://wdw.se) har ett avtal med Innovation Stockholm att hjälpa bl a sådana som jag med t ex en grafisk profil.

I går träffade jag Jon för ett första möte. Ett möte som smakade mer. Vi ska nu via mail bolla vilka värdeord, färger och annat som jag förknippar med min tjänst, för att senare göra en workshop ihop och i praktiken skapa en logga och profil.

Fantastiskt vilken resurser som finns bara man vet var man ska leta!!!

På onsdag nästa vecka (7/12) är det prisutdelning i Venture Cup (http://www.venturecup.se/ost/prisutdelning-affarside). Av 229 bidrag ska 10 belönas. Jag har väl inga större förhoppningar om att vara med i det gänget, men …. man vet ju aldrig.

Affärsidén inskickad som tävlingsbidrag

Idag kl ett var det sluttid för att delta i Venture Cup. Jag fick in ett bidrag i tid. Med marginal. Skönt.

Nu är det bra att vänta på beskedet om min ‘Affärsidé’ tilltalar de som har makten. Om de är positiva har jag passerat första nålsögat kallat ‘Moment 1 Affärsidé’. Ett dokument på 2-4 sidor har skickats in och innehålla mina ord om affärsidén, hur jag ser på markanden och på vilket sätt jag tror mig kunna göra en affär av idén.

Det blev en hel del jonglerande med ord innan jag blev nöjd och kände att detta kan jag stå för. En jättespännande process i sig. Varje ord och mening ska ha en innebörd och en inbördes relation så att läsaren blir attraherad.

”Moment 1 avslutas med en prisutdelning där de tio bästa affärsidéerna premieras” står det på vebben.

Jag har ingen aning om mina chanser, men hoppas det gör jag ju självklart.

Svar från Indien kommet

Nu har dialogen med Sri Lanka-företaget kommit. Det är inte i Indien företaget finns.

I förra veckan fick jag förtydligande frågor. Jag blev lite misstänksam på frågorna. I mina ögon var det tydligt att de inte förstod alls vad jag menade. Jag gjorde dock ett antal förtydliganden av min idé.

I helgen fick jag en första rapport. De ansåg sig ha hittat en (1) träff i hela världen. När jag tittade på den träffen visade det sig vara en ‘vanlig’ psykoterapeut i England. Visst skulle man kunna tänka sig att den presentation den personen hade på sin hemsida skulle kunna passa in på min idé, men det skulle å andra sidan tusentals andra psyko/samtalsterapeuter också göra.

Min slutsats just nu är

• antingen är jag ensam på världsmarkanden (lite hybris kan jag ju få ha till dess motsatsen bevisats)
• eller så har jag beskrivit mitt case dåligt
• eller så saknar Sri Lanka-företaget kompetens inom ‘mitt’ område.

Jag har nu svarat Janne Lundqvist (=Lunkan) på Innovation Stockholm att jag är frågande till resultatet. Får se vad hans erfarenhet säger om hur vi ska gå vidare.

Liten idé kan bli stor !!

En liten idé växer fram. Undrar hur stor den kommer att bli?

Förra våren när jag träffade en jobbcoach under min avvecklingstid på Swedbank, fick jag en idé. Denna idé var en av många idéer. Just då fick den inte plats, så den hamnade i ‘idé-mappen´i Outlook.

För ett par veckor sedan så bevistade jag och min kära Nyföretagarcentrum. Vi har varit där många gånger och fått massor med kunskaper – helt gratis. Denna gång var det ett seminarium i ‘innovationer’, hur vi tar hand om dem och, vilket är viktigast, hur Nyföretagarcentrum har möjlighet att stödja oss innovatörer med detta. En innovation kan vara både en ny produkt eller en ny tjänst. I mitt fall är det tjänsten med stort T som ligger i pipeline. Efter seminariet var jag riktigt peppad att damma av min 1,5 år gamla idé.

Jag bokade direkt en träff med Lunkan på Innovation Stockholm, numer en del av Nyföretagarcentrum, och skickade honom mina papper. Bland annat skulle en Innovationsplan skrivas. Jag hade ju skrivit ganska mycket om min idé tidigare, så det var mest copy/paste.

Lunkan hade läst in mitt material innan mötet, och vi hade ett mycket trevligt samtal. Han trodde på min idé. Ny, lite provocerande, lite annorlunda och helt realistisk.

Innovation Stockholm har lite medel att stödja de idéer som de tror på. I mitt fall så blev jag ombedd att skriva en A4 på engelska om vad idén innebär, varefter denna information sändes till en firma i Indien. Firman har specialiserats sig på att leta igenom hela Internet efter liknande idéer. Man skulle kunna säga att jag på detta sätt får en internationell marknadsundersökning. Inte för att jag tänker mig utanför Sverige, utan för att det kan vara av intresse att se hur andra gjort.

En annan person Lunkan knöt samman mig med var Håkan, en driven marknadsförare och entrepreneur. Ju mer vi pratade om in idé, ju mer tyckte han om den. Att jag dessutom, enligt honom, kommer att plöja nya åkrar så finns det ingen standardväg för mig. Är man först så blir det mascheten som gäller

En av mina brister är att hitta kopplet mellan den målgrupp jag definierat och att i praktiken nå den enskilda personer jag vill få som kunder. Efter 1,5 timmes dialog och några dagars väntan så kom det ett mail på 2 sidor fulla med sådana praktiska tips på nivå – gör si och gör så. Precis på min ‘behovsnivå’

Just nu väntar jag på svaret från Indien, samtidigt som jag skyddat mitt varumärke på PRV, köpt ett antal domäner på nätet, och skapat ett antal identiteter på Twitter, Youtube, Facebook och andra ställen. Samt låter idéen processa i bakhuvudet.

Arbetet fortsätter!

Tankar på tåget

Jag sitter på tåget till Malmö för att vara med på ett möte i Psykosyntesförbundet. Det var länge sedan jag åkte tåg. Det var länge sedan jag alls reste ’i tjänsten’, minst 2 och ett halvt år sedan.

8:21 Med 4 timmar på tåget hinner tankarna ikapp mig. Jag har valt tåget i stället för att stressa till flygbuss, säkerhetskontroller, flyg, nästa flygbuss osv. Visst hinner jag bli lite rastlös på resan, men det är bara nyttigt att försöka bemästra den i mitt nya lugna liv.

Klockan är nio på morgonen, men det är fortfarande lite höstdunkelt utanför. Jag sitter i fördriktningen med ett helt fönster mot yttervärlden. Och noterar det som kommer inför mina ögon.

Jag förstår min fascination över hur vackert Sverige är och varför vi på våra semestrar väljer att bila i Sverige. En ko som står och slickar en annan ko på nacken. Regnblöta åkrar. Enstaka höströda träd insprängda i den kvardröjande sommargrönskan.  Små sömniga samhällen som triggar min fantasi; hur är det att bo i just det huset? 30 skrotbilar i en samling mitt i skogen. Stora högar med ris efter någon gallring. Ett brofundament för en ny väg som ska korsa järnvägen.

På Katrineholms central står en ensam sovvagn vid perrongen. Det fanns nog en tid när alla tåg stannade i denna centralort, men tiden passerar och så gör tågen också.

En ensam vit björkstam som lyser mot de bruna tallarna. Ett immigt litet växthus bredvid det röda boningshuset.

Nu börjar X.2000-tågets gungningar frammana en trötthet. Sluter ögonen en stund.

Fiskeby gamla stationshus står övergivet bredvid spåren. Fasadens grå färg är sliten och bokstäverna i stationsnamnet över dörren är rostiga.

Plötsligt öppnar sig slätten och Linköpings domkyrka syns i fjärran. På stationen står Sala-tåget och väntar på avgång.

10:24 och två smörgåsar intagna. Till det lite av gårdagens kycklingbitar i grädde och röd thai-curry samt en röd grapefrukt. Jättegott. Nu känns det bättre i kroppen.

Och NU åkte vi in i Småland. Ett gammalt skolhus med påslagna lysrör i taket. I alla fönster. Byskolan finns kvar. Och lever.

Två stora vindkraftverk på en höjd. Den nya tidens horisont.

Frinnaryd, en ort som väcker min nyfikenhet. Vet inte varför. Kanske är det just namnet? Hur är det att bo där? Behöver Frinnaryd med närområden en samtalsterapeut? Eller frodas synsättet att ”jag är väl inte sjuk i huvudet”.

Ytterligare en bilkyrkogård invid spåret. Prydligt uppställda. Undrar varför.

Vajert. SJ håller stilen. Strax utanför Nässjö blir vi stående i 30 minuter på grund av en nedriven kontaktledning. Ledningen är lagad men det är tydligen en lång kö med tåg. Vilken tur att jag har sådan marginal så att jag slipper känna stress.

11:31 Äntligen i Nässjö. Tåg ska inte stå stilla annat än kort vid station. Definitivt inte långa tider ute i skogen. …… nu rullar det på igen.

Det är mycket skog. Hela tiden skog. Och en undran kommer upp i mitt huvud. Undrar hur många blad och barr det finns i Sverige.

Nu passerade vi just högsta punkten på det Småländska höglandet. Nu går det bara utför. En alltför sakta. Det är ju andra tåg i vägen. Förseningen ökar och jag tar fram boken och läser ett bra tag utan att bry mig om vad som händer utanför.

Strax framme i Malmö. En timme sena. Och den långa stadspromenad jag sett fram emot blir betydligt kortare.

Avsnäst av Comhem.

Blev igår uppringd av en telefonförsäljare. Han presenterade sig som kommande från Comhem.

Normalt frågar jag direkt om den som ringer vill sälja något. Svarar han då ja, så säger jag nej och lägger på. Kan tyckas ohyfsat, men jag har inte bett dem ringa. Nej, jag kan inte används NIX, för jag har en enskild firma och då gäller inte NIX.

Igår ringde mannen när jag höll på med middagen. Han erbjöd sig att återkomma, men jag frågade vad det var han ville sälja. Jag är Comhem-kund och det kunde ju vara något av intresse förovanlighetens skull.

Han påstod att jag kunde få befintligt telefonabonnemang och befintliga TV-kanaler för 299:-/månad, inkl fria samtal inom Sverige. Jag sa att det låter intressant och att jag återkommer när inte spisen är på.

Efter att nu på morgonen ha kollat på senaste Comhem-räkning kunde jag konstatera att det erbjudna priset skulle halvera vår månadskostnad. Bra. Jag ringer Comhem och beställer.

Jag hamnade på 15:e plats i telefonkön, framförde mitt ärende och blev upplyst att den som svarade inte kunde se detta erbjudande. Han kopplade mig till ‘Abonnemangsavdelningen”. Naturligtvis hamnade jag på 15:e plats även där. 14-13——–3 plats och så pip-pip, samtalet bröts. SKIT! Ringde direkt upp och fick veta att det inte går att komma fram, ”ring senare”.

Efter en bra stund ringde jag igen, nu med ganska mycket adrenalin i blodet. Jag är befintlig kund och önskar bli behandlad som sådan också. Att bli bortkopplad efter att väntat ett bra tag är mycket (!!) irriterande.

Trots idogt försök i den automatiska röstdirigeringen när man ringer Comhem så hamnade jag i Personlig Service och inte på Abonnemangsavdelningen. Killen som svarade lyssnade på mitt ärende och ifrågasatte att jag ville till Abonnemangsavdelningen. Underförstått tyckte jag mig förstå att en sådan avdelning inte existerar. Jag hänvisade då till vad den tidigare kollegan sagt, varpå killen upplyste mig om att det var externa bolag som skötte uppringningen.

Jag började nu bli uppretad ordentligt. Jag vill bli ‘ännu mer kund’ i bolaget och blir hanterad som en idiot.

- Det är inte mitt problem hur ni sköter er uppringning, jag vill anta det erbjudande jag fick.

Och svaret jag fick:

- Nej, det är inte mitt problem heller!!!

Nu blev jag så förbannad att jag la på luren.

Jag är fullständigt ointresserad av hur Comhem organiserar sin verksamhet. Jag har ett avtal, och ett telefoninterface som anges till 0771-550000. När jag ringer det förväntar jag mig att bolaget vet vem som gör vad.

Som tur har vår bostadsrättsförening installerat ett fibernätverk som gör att vi har ett snabbare nätverk är Comhems men till under halva priset. Förhoppningsvis kommer andra alternativ till TV och telefon också.

Jag har skickat denna text till deras kundtjänst. Någon mailadress för reklammationer hittade jag inte. Ska bli intressant att se om och i så fall hur de svarar.

Att springa är tröstlöst underbart

Jag kommer just in från veckans löppass runt Årstaviken. Svettig och skön. Jag känner att jag gjort något. Och det känns också i musklerna, speciellt i höger vad!

Jag har under sensommaren helt bytt taktik när jag springer. Jag springer en gång i veckan. Hastigheten bestäms inte av GPS-klockan, för den har jag lagt av mig. Ett antal gånger under löpningen testar jag att jag inte springer fortare än att jag kan andas genom näsan. Det var en teknik jag lärde mig under senvårens kurs i andningsteknik. Rent allmänt tar jag det mycket lugnare.

Och då undrar förståss vän av ordning varför jag gör på detta sätt.

Vintern 2008/9 gick jag ner 22 kilo. Underbart i sig. Om det har jag skrivit tidigare på min blogg. Glädjen att känna att kroppen och benen bar, tillsammans med ett stort ego som saknar träningsmetodik gjorde att jag under två år sprang sönder både den ena och den andra muskeln i vaderna och låren. Sjukgymnastiken hjälpte visserligen, men i realiteten blev jag inte så mycket klokare.

– Det gick ju så bra denna gång så det går nog att springa lite fortare, redan nästa dag, intalade jag mig själv. Och vips så var det något som sprack i någon muskel igen.

Som tur är har det i år bara varit småskador som läkt ut på 1-2 veckor.

Nu i somras fick stora sonen med mig på en träningskväll med IF Linneas löparklubb. Ett antal kilometer uppvärmning och sedan 30 x 100 m med 30 sek vila emellan inne på Zinkensdamm. SKITROLIGT. Jag hängde ju med riktigt bra. På 21:a 100-meterssträckan så sa det pang bak i låret. Då var det dags igen. Bara att linka av banan.

Nu har jag lovat mig att springa max 1 gång i veckan. Sträckan går runt Årstaviken vilket blir 8 km, varav jag går den första kilometern som uppvärmning.  Och ett flertal gånger kollar jag att jag kan andas genom näsan. Ändå kommer jag idag tillbaka med en ömmande högervad.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag inbillar mig att jag kom igång så sent i livet (56 år) att benens muskler måste få många års träning innan de håller för vad jag vill göra. Eller så är det bara så att jag får hitta på annat än att springa. Fast allra bäst vore ju att hitta ett sätt att springa som kroppen tål.

Jag älskar att springa. Det är ett toppensätt att dels hålla igång och dels göra av med överskottsenergi. Ja, jag vet att jag yogar en gång i veckan, går nästan varje dag minst en timme oftast det dubbla osv, men det är skönast att springa ändå.

Det är allt detta som gör att det är tröstlöst underbart att springa.